På ett villkor. Om några år ska ni komma ihåg att det var här ni hörde det först.

Det går så fort men ändå långsamt. Snabbt fast rätt så lagom. Lite svårt att hinna med i alla fall. Här kommer uppdaterande bildbomb (med lagom halvfrächa bilder).






Innan lovet hade vi kärleksvecka på skolan. Då var korridorerna fulla av hjärtan, citat och dikter. På golvet fanns puss- och kramrutor och i entrén spelades kärleksmusik. Det var kärleksgodis, kärleksbrev, kärleksföreläsning, kärleksfilm, kärlekskonsert och kärlekskänsla i varenda liten vrå. Alla var ovanligt snälla, folk kramades överallt och ingen vågade smita före i matkön. Vi åt kärleks-sushi, poppade kärleks-popcorn och skrev hemliga kärlekshäslningar till våra hemliga vänner och hela skolan liksom bara bubblade av kärlek.




Grannenes Kaktus kom och stillade mitt extrema djur-sug en aning. (och nej, det är inte jag som har gjort honom sådär platt. Han bara blir sån. Speciellt efter lite gos) (och nej, jag vet att han inte är så lik min Doggi till utséendet. Men till personligheten. Mysheten).


Pulkaparty med coola kusinen i Lindomes värsta backe. Jag skrek nog högst.


Ännu mera pulka och väldigt mycket skridskor, på tre olika sjöar, med kallaste tårna och charmigaste killen med tillhörande charmfamilj.


Göteborgs-Alla-hjärtans-dag-reunion på Evas Paley. Mycket folk, mycket gott, mycket kärlek och bild snodd från Sofia.




Helromantsik middag á la ax, chips, vin och Fia med Puss. Och så film, godis och ganska mycket läsk på det.




Och så Karlstad. Många timmars tåg. En bok, två trevliga pensionärer, kall snöig snöande snö, en smärre otrohetsskandal och en värmländsk dialekt som inte vill försvinna ur huvudet.

So far so good. Nu blir det nog snart sängen.

När man sitter hemma och övar, nyvaken, i pyjamas och med fett hår, ska man vara tacksam att man har en paparazzibror som står bakom kakelugnen och förevigar det hela. Och okej att inlevelse är bra, men man behöver ju inte ta i så morrhåren kroknar. Det där ser ju inte riktigt klokt ut.

Lovet rullar och jag är lycklig. Av många anledningar men kanske framförallt för att jag får låna en kaktus av grannen. De åker skidor och låter mig ta hand om deras mjukt håriga kelsjuke kaktus (som är en kanin) (som är precis vad jag behöver). Han påminner så mycket om min Doggi. Samma grymtande. Samma buffande. Samma gosande och samma sprättande. Alltså inte exakt samma, såklart. Men väldigt likt. Det är nästan värt en gnutta nostalgi. Man får gråta om man vill. Det gör jag alltid.

Ikväll städar jag bloggen och blir lite sådär lagom nostalgiskt emotionell. Jag försöker strukturera kategorier. Det är väldigt pilligt och tar en himla tid. Jag försöker att inte läsa igenom alla gamla inlägg. (av två anledningar. dels tar själva strukturerandet väldigt mycket längre tid då, och dels skäms jag lite. men av princip har jag lovat mig själv att inte radera något).

När jag skrev de första inläggen här hade jag inte ens börjat gymnasiet. Jag var en väldigt, väldigt liten och extremt oerfaren människa. Jag hade aldirg åkt spårvagn. Jag kunde inte spela trioler mot åttondelar. Jag hade ingen aning om vem Dick var. Jag hittade inte i centrala Göteborg. Jag hade aldrig varit i Jönköping. Eller Kungshamn. Eller Idre. Eller Alafors. Eller Angered. Eller Krokslätts industriområde. Jag visste inte att Ove existerade och jag hade inte ens börjat tisdags-hänga med Anton.

Jag funderade mycket över universum och existensen och meningen med livet och långa picknick-promenader. Nästan alla mina vänner bodde i Mölndals kommun och jag skrev four-chord-sånger på gittar, hade precis börjat som söndagsskolelärare och hade en väldigt ljus sångröst. Jag hade aldrig ätit sushi, aldrig druckit vin, aldrig kokat kaffe. Aldrig spelat tvärflöjt och aldrig försovit mig en hel skoldag. Aldrig ens skrivit en barnkörsmusikal.

Jösses.

Nu har jag gjort allt det där. Och en väldig massa mer. Idag, tsempel, har jag åkt skridskor på riktig is på riktig sjö. Det var väldigt mysigt.

Tre år och sju månader är ändå inte så lång tid. Fast det är ganska gammalt för en blogg. Men mer blir det nog. Halleluja och godnatt på det.

Clementi goes crazy. And this is the reason why I got a metronom i huvudet.

du är något sen.
Och det är ganska oartigt.
Men det är okej.
Jag tar emot dig ändå.
Med öppna näsborrar.
På ett villkor.
Håll dig på rummet,
hosta i armhålan,
smitta inte ner Emmie,
försvinn relativt snabbt.
It's a deal?
Oki?
Bra, stig på och känn dig precis som hemma.
Välkommen.

Fantastisk helg. Fantastiskt väder. Fantastisk familj. Fantastisk pulka. Fantastiska vänner. Fantastisk församling. Fantastisk varm choklad. Fantastisk barnkör. Fantastisk pokvän. Fantastiskt pianospel. Fantastisk tågresa. Fantastisk, fantastiskt, fantastiskt (fantastiskt är ett tokigt ord) mottagande på skolan. Det här, mina vänner, blir man så mållös av att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. En helt mörk och nedsläckt Herrgård, med massa skor i hallen och smygande fingerknäppande. Bäst, bäst, bäst. Och allt annat var bäst också. Ni är bäst. Allihop. Tack.

Idag känns det som att jag bor i en en sån där kula man har på julen. I glas, med nån liten figur i, ni vet, som man skakar så det snöar. För jag sitter i sängen och ser precis emellan gardinerna och där trillar stora, vita, mjuka snöflingor väldigt långsamt ner så hela marken blir vit. Det är fint.

Men istället för stämningsfull musik i julkular lyssnar på veckans inspelade pianolektion, där Gittan har massa energi och jag "mm"-ar och "aah"-ar och "aha"-ar, fnissar nervöst och svarar "njaaeeeaaaaee" när hon ställer frågor. Jag låter verkligen helt dum i huvudet.

Tjosan Chopin. Ni får tjuvlyssna bara för att ni är så söta. Det är typ det här jag får träningsvärk av.