Min lilla kusin är den bästa som finns. Tycker om henne. Massa mycket.
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=677464

Och Sanna fyller år idag! Massa grattis på henne!

Det heter förresten på Malaysia. Tror mamma. För det är en ö. Men pappa säger att det heter i Malaysia. För man bor ju i ett land. Men det heter ju inte att man bor i Grönland. Fy vad krångligt det ska vara då. Det är som med marsvinet. Fast kanske inte riktigt lika krångligt. För där finns det inget svar. Ett marsvin kan inte vara rädd. Ett rädd marsvin. Så kan man inte säga.

Vad händer när man dör? Vart tar man vägen då? Finns det ett liv bortom detta? Hur är det i så fall? Och var finns det? Vad är meningen med livet? Varför finns jag egentligen här på jorden? Spelar det livet jag lever här och nu någon roll då, sen, när jag dör och kanske ska leva ett annat liv? Hur vet jag när det här livet är slut och när nästa börjar? Kan man välja om man vill fortsätta leva eller om man bara vill dö? Jag vill inte ligga under jorden i all evighet. Det skulle vara ganska tråkigt. Tänk om det är så att man återföds. Som en ny människa. Det skulle vara ganska kul. Och intressant. Och praktiskt. Tänk vad mycket mer jag skulle hinna med då. Då skulle inte jag behöva leva ett sånt här hektiskt liv nu. Då skulle jag kunna spara lite av de sakerna jag ägnar mig åt i det här livet till näst liv i stället. Det skulle vara bra. Och tänk om man återföds på en helt annan plats på jorden. Det skulle vara jättespännande att få se hur det är att leva som en springpojke i en fiskeby i Malaysia. Eller säger man på Malaysia? Är det en ö? Det hade jag vetat om jag hade bott där (eller om jag lyssnaat bättre på geografilektionerna...). Men tänk om man inte kan komma ihåg vad som har hänt i sitt förra liv? Det borde man inte kunna. För då skulle jag ha kommit ihåg mitt tidigare liv. Och det gör jag inte. Tror jag inte. Om inte Sinntorpsskolan och klass 9x räknas till mitt tidigare liv. Någon sa till mig att man börjar ett nytt liv när man börjar gymnasiet. Det kanske är det som är återfödelse? Men i så fall har inte jag blivit återfödd än. Tror jag inte. Jag lever nog kvar i mitt tidigare liv. Jag drömmer i alla fall om det nästan varje natt. Och tänker ofta på det. Och då borde jag ju komma ihåg det, för man kan ju inte tänka på något som man inte kommer ihåg. Och om jag kommer ihåg det så kan jag ju inte ha återfötts, för då skulle jag ju inte komma ihåg det. Tänk om jag kommer glömma Sinntorp i höst. När jag återföds. Det skulle vara lite sorgligt. Men kanske bra? Njä. Men om man inte kan komma ihåg något från förra livet så skulle det ju faktiskt vara ganska onödigt att födas igen. För då minns man ju inte misstagen man gjorde i det tidigare livet och då kan man inte lära sig av dem. Fast det är klart att man kan skaffa sig egna misstag att lära sig av. I det nya livet. Men det skulle ändå vara ganska meningslöst. För nu tycker ju jag att det är lite tråkigt att jag bara kan se världen genom en tråkig vanlig svensk tonårstjejs ögon. Men ifall jag hade varit en springpojke i/på (jag måste fråga någon som vet om man säger på malaysia eller i malaysia annars kommer jag aldrig kunna sluta tänka på det) Malaysia så hade jag ju tyckt att det hade varit tråkigt att jag bara kunde se världen genom en tråkig vanlig malaysisk springpojkes ögon. Och då hade ju själva poängen med att återfödas förstörts lite. Jag har hört om någon (eller så har jag sett det i en film, filmer brukar handla om det. i alla fall den sortens filmer jag kollar på) som letade ett helt liv efter "den rätta" men inte kunde hitta den personen. För hjärtat kom ihåg en människa från ett tidigare liv, som det ville hitta igen. Men det lyckades inte. Inte förrän på slutet då (happy end). Men tänk att leta ett helt liv efter en person och inte hitta den. Då blir man nog olycklig. Äh jag har sett för många romantiska komedier. Men vad händer när man dör? Vart tar man vägen då? Min kompis Sanna säger alltid att jag inte ska tänka så mycket. Det är inte bra. Det krånglar bara till allting. Hon har faktiskt en poäng. Det ligger något i det. Men det spelar ingen roll. För jag tänker mycket. Så är det bara. Speciellt på kvällen. Och natten. Då är det som om min hjärna går på någon form av hyperbränsle. Jag förstår inte var den får all energi ifrån. Jag vill bara sova. Jag är trött. Men min hjärna är jättepigg. Och den vill inte vila. Den bara snurrar runt som en sån där fläkt som brukar finnas i taken på hotellrum. Men min hjärna har ingen on- offknapp. Jag förstår faktiskt inte hur det kan få plats så mycket tankar i mitt lilla huvud. Det är rätt fascinerande. Jag blir ofta trött på min hjärna. Väldigt trött. Den är bra på att ställa till det. När det inte alls är lämpligt att tänka så mycket. Då drar den på för full kraft. Och tänker ännu mer och ännu snabbare än vad den gör klockan 2 på natten. Och då är det inte kul att vara i närheten. Men jag har liksom inte något val. Hur gärna jag än vill kan jag inte komma ifrån min hjärna. Den sitter där den sitter innuti mitt huvud bakom mitt skallben. Men ibland ganska ofta faktiskt önskar jag att den satt någon annan stans. Att den kunde besvära någon annan med sina jobbiga tankar och funderingar. I längden blir det väldigt påfrestande att ha den där. Det liksom surrar och flyger och far och jag kan inte tänka. Eller det är just tänka jag kan. Alldeles för mycket. Och jag fattar inte ens varför jag tänker så mycket. Eller varför min hjärna tänker så mycket. Jag bryr mig väl inte om ifall jag är en springpojke på Malaysia i mitt nästa liv. Jag bryr mig inte ens om mitt nästa liv. Om jag nu har något. Och vad som händer när jag dör. Det är bara onödigt att spekulera i sånt där. För man kommer ändå inte fram till något. Och man blir bara snurrig. Och nu kommer min dator att ladda ur när som helst. Tänk om min hjärna kunde göra det. När den hållit igång för länge så tar batteriet slut och den dör. Det skulle vara väldigt skönt. Men det är ju faktiskt det som händer när man dör. Men jag vill inte vänta ända tills jag dör med att få tyst på min hjärna. Hoppas jag får en mindre verksam hjärna i nästa liv. Om jag nu får ett nästa liv.

Har precis kommit hem från en underbar cykeltur till och från Lindome, där jag hade mys med en underbar kompis.
Och nu sitter jag på altanen, i enarna och ljungen, och njuter av allting.

Älska livet, älska Gud!

Igår var en sån dag när jag verkligen inte orkade någonting!

Jag ville läsa, men orkade inte.
Jag ville spela piano, men orkade inte. Orkade inte börja jobba med ett nytt stycke. Gjorde några tappra försök, men har inget somhelst tålamod. Köp Varm Korv i D-dur är väl det mest avancerande jag kan klinka fram just nu. Var finns motivationen?!

Denna dag hade kunnat bli likadan, om inte min kära vän Emilia hade räddat den. Hon kom över på lite myskväll. Vi tänkte bada, men kom fram till att det säkert skulle vara alldeles för kallt i havet, så vi bestämde oss för att trängas en stund i vårt lilla badkar. Med riktigt hett vatten, massa skum och varsin kopp kärlekste, låg vi sen och drömde oss tillbaka i tiden. Vi blev riktigt nostalgiska när vi pratade om alla friidrottsträningar vi tagit oss igenom, alla pianokonserter vi spelat på och alla kvällar vi trillat ur soffan av skratt framför Hipp Hipp. 

Vi fick lite halvt panik när vi insåg att vi kanske kommer tappa kontakten (Emilia har nämligen ett nästan lika hysteriskt liv som mig...), och inte sitta där på ålderdomshemmet tillsammans. Men vi tummade på en framtid med många somrar tillsammans, med BRtältet på min gräsmatta. Jag tror på oss!

       

"Yes! jag 'sniprade' honom!!!"
"Va?! är han död?"
"vadå? jag trodde ju att jag var död..."

Så låter det hela dagarna hemma hos oss nuförtiden. Utan att jag riktigt fattade hur det gick till har halva vårt kök förvandlats till ett Lan. Där sitter nu Petter med fyra kompisar, framför varsin dator och glor och skriker och för massa oväsen.
Mamma har läst någon bok, typ "Handbok för föräldrar med datorspelade barn", den beskrev tydligen jättebra vad det finns för poäng med att sitta och stirra in i en datorskärm under hela sommarlovet. Så hon låter dem hållas. Detta leder dessvärre till att jag inte kan koncentrera mig på någonting och får massa huvudvärk. Men alla andra är nöjda - mamma och pappa får tapetsera ifred och petter får spela. Så jag borde väl bara vara tyst. 



Igår flydde jag ut, satte mig under eken med en msig filt, en bra bok och en kopp te.

Men boken tog slut (den slutade dessutom extremt dåligt!), téet blev kallt och det kom myror i filten. Jag tyckte lite synd om mig.

Och situationen blev ju inte dirket bättre av att jag tvingades jag upp klockan 8 i morse (borde vara förbudet enligt lag att dra upp folk ur sängen före klockan 12 på sommarlovet - inte okej!)!!  Men jag antar att jag får skylla mig själv, det var ju frivilligt. Dessutom var jag inte ensam om denna plåga, Frida utsattes för samma tortyr. Men trots detta lyckades vi nog lura pensionärerna, och få dem att tro att det faktiskt var vi som sjöng på gudstjänsten klockan 10, och inte de zoombisar som intagitvåra kroppar. Pensionärer är ganska lättlurade. Och inte direkt snåla med komplimanger...

Min mormor tyckte att jag skulle äta två jättebullar idag, hon tyckte att jag behövde gå upp i vikt "Du är ju aaaaalldeles för mager!" Ska man ta det som en komplimang?

Det finns så mycket ondska i världen
så många människor som gör så konstiga och meningslösa saker.



Varför?!

Petter drar igen ytterdörren med en sådan smäll att pinnen som sitter i mitten på anslagstavlan ovanför mitt skrivbord, trillar ner på mig (det är inte första gången det händer, den sitter ganska löst). Därefter rusar han in med skorna på, smäller upp dörren till mitt rum, och pratar med en sådan fart att jag knappt hinner med:

"Asså kolla här, du förstår.. jag och Filip då, vi har kommit på ett nytt sätt att spela på Battlefield. I stället för att attackera dom genom att överfalla dom bakifrån när dom inte är beredda på det, så spelar vi Only gun and knief. Det betyder att vi bara använder pistoler och knivar när vi krigar. Då blir det inte lika overkligt, och man dör inte lika fort. Asså jag lovar, det blir mycket svårare, mer som ett uppdrag. Och det är faktiskt inte alls så verkligt, asså det är ju verkligt, men asså det ser ju inte direkt ut som att dom dör på riktigt. Så jag tror nog att du kan spela det. Asså jag lovar, du kommer tycka om det. Asså det blir inte som att kriga på riktigt. Och jag lovar, asså du kommer också tycka att det är skitkul!!!"

Jag tycker för det mesta om min lillebror väldigt mycket. Och vi brukar komma bra överens. Men det känns som att han aldrig riktigt kommer lära känna mig ordentligt. Han kommer nog aldrig inse att jag faktiskt, otroligt nog, kan komma på andra saker att ägna mig åt, som kanske är liite roligare, liite bättre och liite nyttigare, än att sitta framför datorn och spränga människor (även om det bara är animerade människor) i luften.

Mina föräldrar är nära att ge upp. Jag vet inte hur många diskutioner som förts kring vårt middagsbord om att det kanske inte är så lämpligt för en tolvårig pojke att äga ett datorspel som utspelar sig mitt i Irakkriget, men att jodå, för det är det visst det, för de förstår ju inte riktigt, för det är ju inte riktigt som att döda människor, det är ju inte riktigt det det går ut på, liksom.

Själv har jag gjort några desperata små försök att få honom in honom på en annan väg. Jag tycker han borde ägna sig åt något bättre, som att fiska, spela golf, hoppa fallskärm eller möjligtvis spela lite mer trummor (bara det inte sker före klockan 11 en helgmorgon...). För jag gillar inte ritkigt tanken på att min lilla lillebror ägnar dagarna åt att bli allt skickligare på att skjuta andra människor (jag vet att det bara är ett spel, men det är mer själva grejen).

Man skulle väl, på ett inte alltför dramatiskt sätt, kunna uttrycka det så här: Jag och min kära lillebror har liite delade uppfattningar om vad som är skitkul här i livet...