Mitt wordprogram vet inte vad "mördas" är för något. Det är ett mycket fint och ädelt program jag har.
brödsmulan bosse
Motivationen dog
Back on Track.
Jag vet att jag kanske går lite för fort fram. Att jag lika gärna kan sitta där i morgon kväll och inte orka någonting. Men det gäller att fånga ögonblicket, och detta ögonblicket är av lycka. Och energi. Nu ska jag sova och drömma om läxböcker och pianostycken och vara lycklig. För det har jag gjort mig förtjänt av.
Och ikväll är faktiskt till och med mina ögonbryn fina, näst intill perfekta. Faktiskt.
Kanske var det lite Stens lista. Och tjejerna. Ni är så bra och jag tycker om er så mycket. Tack.
Jag vet att det låter fåfängt, men det är faktistk värre än man kan tro
1, jag är dålig på att prioritera.
2, det är något fel på mina ögonbryn.
Detta är inget jag bara skriver utan det ligger verkligen sanning i det. Riktigt mycket sanning. För jag är dålig på att prioritera! Riktigt dålig. Och det bara blir värre med tiden. Det är som med skallighet. Inte för att jag är skallig direkt, men ändå. Och det är något fel på mina ögonbryn! Jag brukar inte ha komplex, men just de där ögonbrynen. Varför måste de sitta mitt i ansiktet? Så att alla ser dem. Det borde finnas ögonbrynsfrisörer, tycker jag. Som kan handskas med olydiga ögonbryn, såna som mina. För själv kan jag det inte. Jag har testat både pinsett, kam och plattång. Hopplöst.
Schemafri dag måste nog vara den bästa uppfinningen någonsin
Men jag tycker det är intressant med befolkning, jag tycker det är kul att se kompisars redovisningar. Jag tycker inte det är lika kul med tysk grammatik, men det intalar jag mig själv att jag visst tycker. Innerst inne vet jag att jag har fel, men när jag sitter i Burn, Baby, Burn - salen med ett stort leende på läpparna och säger till mig själv att det här är det roligaste som finns, att jag älskar livet och att allting är underbart. Då blir det lite lättare.
Det kanske inte hjälper helt, men jag är faktiskt ganska lättlurad.
pensionären sven
Idag var eftermiddan då jag satt bakom pianot i mammas tjocka ylletröja och klinkade Blinka lilla stjärna och längtade så fruktansvärt efter julen.
för så är det
- Du kommer gilla den här filmen, jag lovar!
- Kom hit nu, du får inte missa det.
Men jag vill inte. Jag vill inte se några andra filmer än komedier. Jag orkar inte med tunga och seriösa filmer. Jag har sett alldels för många. Och jag fick nog av dem för länge sen.
Den perfekta fredagen
Med ett stort leednde hoppar jag ur sängen och in i duschen
för det inte alls någon kö dit och varmvattnet är inte alls slut.
Jag har gott om tid på mig att äta en underbar frukost, sminka mig och plocka ihop allting.
Jag kommer ned till busshållplatsen i precis lagom tid, busschaufören är glad, snäll och trevlig
och jag har inte alls glömt mitt busskort.
Det går jättebra på musiklektionen, jag tycker så mycket om min musiklärare.
Och när jag ska åka till sånglektionen så regnar det inte alls
och jag trampar inte heller i lerpölar och blir blöt om fötterna trots att jag har gummistövlar.
På sånglektionen går det bättre än aldrig förr och Eva säger att jag är en färdigutildad operasångare och Hendels Messias klarar jag av utan några som helst problem.
På väg tillbaka till skolan missar jag inte alls alla spårvagnar och jag kommer inte heller sent till elevdemokratin.
Dessutom är det klart att det finns en stol ledig så jag behöver inte sitta på det kalla golvet.
Eftermiddan bara flyter på, allt går jättefort och det känns som att det roligaste som finns är att läsa om hur Sverige styrs.
För det är ju så det måste kännas.
För annars finns det inte en chans att jag skulle kunna ta mig igenom denna perfekta fredag, full av en stressig morgon, regn, en inte fullt så lyckad sånglektion och en jättejätteseg dag i skolan.
För det gäller ju att tänka positivt för att klara sig här i livet.
Tända ljus, snö, julmusik och minusgrader i all ära...
Allt går i sexåttondelstakt i gess dur med trioler och fortissississississimo. Notblad efter notblad.
Och sedan pianissississississimo och tonartsbyte och ännu fler korsförtecken. Jag hinner inte med i vändningarna och noterna trillar ner och ligger i fel ording. Och vilken tonart är det nu igen som har sex beförtecken och varför bytte det igen? Just när jag hittat rätt. Ibland hittar jag faktiskt rätt och då flyter allting på som Mozart. Sedan kommer någon mordern kompositör in i bilden och då är det kört. För det ju klassiskt jag kan. Det är ju det som är min grej. Fast ibland blir det för mycket ändå, med förmånga återställningstecken just när jag fått in den rätta tonarten. Och ett repristecken men jag vet inte varifrån reprisen ska tas och det pappret ligger ändå i högen på golvet. Högen som når mig upp över anklarna med noter i en enda blandning och det finns inte en chans att jag skulle kunna få ordning på det om jag försökte. Bättre att bara blunda och spela utan att tänka, låta fingrarna göra jobbet. Fast improvisera, det kan jag ju inte.
Någon har tydligen kommit på ett coolt artistnamn till mig
Hur lyckas man få Maja till Najal? Jag vet inte. Men det var vad som stod på programmet efter de stycken jag spelade på Café Arty i kväll. Som för övrigt gick så då dåligt det kan gå. Man ska inte skylla ifrån sig. Men jag tycker faktiskt att jag har rätt att få förklara mig.1. Det blåste så mycket från det öppna fönstret att noterna vände blad så jag fick vända tillbaka dem hela tiden.
2. Det låg en penna på tangenterna på flygeln, som åkte omkring under mina fingrar.
3. Dansare värmde upp bakom scenen så hela marken skakade.
Detta tillsammans, plus en tom mage och nervösa tår, bidrog till en frånvarande och okoncentrerad Maja (/Najal).
Men körsången gick bra och 1700talskompet gick bra (peruken gav tur) och flöjtkompet också. Helt okej i alla fall. Och jag hade med mig ett Moraliskt stöd.
Vill ni skänka ett ... barn ?
Jag och Klara gick omkring hela eftermiddan i regnet i Kungsbacka och skramlade med bössa. Till barn i Afrika och Asien. Inte Asika. Och det var pengar vi ville att de skulle ge, inte barn. Men trots att man vill väl kan det bli så fel när man pratar snabbt.
I kill you for money, but you're my friend so I kill you for nothing
För en utomstående måste synen varit märklig. Skulle en vanlig svensk medborgare (eller en ickesvensk medborgare också, för den delen) fått för sig att kika in på Ingrid Segerstedts gymnasie tidigare i kväll, skulle han (eller hon) mötts av hundar, hippisar, åttiotalsmänniskor, möss och så klart Hattifnattar, i en enda stor röra. Fullt upptagna med att lära känna varandra bättre genom att smälla ballonger, klättra på stolar, krama varandra på en smal matta, sjunga Sing Star och äta godis. För en utomstående måste den synen varit märklig, men för deltagarna var det mer en känsla av mysighet som låg över stället. För mysigt var det.
känsliga läsare varnas: texten innehåller otroligt ointressant klagan
Men jag ska inte klaga. Jag har faktiskt själv valt mitt liv och jag älskar det. Det är bara det att ibland kommer det ikapp mig och allt välter över mig och jag nästan kvävs under skolarbete och musik. Men samtidigt vet jag att jag inte skulle må bra av att bara sitta hemma. Jag måste ha saker omkring mig. Och det är faktiskt musiken som håller uppe mig(samtidigt som den nästan tar kål på mig). Om jag bara någon gång kunde inse hur mycket som är rimligt att hålla på med.
jag har fortfarande inte ens kollat åt blocket
Ingen har så dåligt självdisciplin som jag har. Jag är värst. Jag lovar.
Hela lovet har jag vetat att jag ska plugga tyska och skriva rent engelskan. Hela lovet har jag tänkt att jag ska göra det, varje dag. Det har liksom bara inte blivit av. Hela kvällen har jag vetat att jag måste ta tag i boken och sätta fart. Hela kvällen har jag mått dåligt och känt mig stressad. Bara för att jag inte gjort det.
Jag skyller på släkten. Det är dem jag har träffat i kväll (i och för sig var det för säkert fyra timmar sen, och jag har haft massa tid nu i kväll då jag skulle kunnat gjort nytta, men det behöver vi inte säga så högt). Men min släkt är gullig också. I kväll tryckte de in sig i bilar, allihop, och åkte med ned till kyrkan bara för att höra mig spela orgel. De är så söta!
När själ och hjärta mår som bäst och sittben och rumpa lider
Det var en perfekt dag. Himlen var helt molnfri och skrikande blå, solen sken oavbrutet och färgade höstträden i guld. Lövtäcket låg över stigarna, mjukt och inbjudande. Det svenska landskapet visade upp sin bästa sida, spegelblanka sjöar och mossgröna skogar. Träden i skuggan var täckta av vit frost, små vattendroppar glittrade i gräset. Aldrig tidigare har naturen varit så vacker. Det ångade om oss, dimma steg från sjön och det var något magiskt över alltihop. Det var den bästa ridturen på länge. Kanske den bästa någonsin.
Nu är det roliga över och tyska- och engelskaglosor väntar
Är det inte pinsamt att man ska ha träningsverk efter att ha bowlat i en timme? Borde inte det vara förbjudet? Träningsverk får man när man sprungit åtta kilometer eller legat en eftermiddag på gymmet eller tränat fys. Inte av att springa fem meter fram till bowlingbanan med ett litet fjuttit rosa klot och kasta i väg det. I och för sig fem meter många gånger om. Men ändå.
Men allt detta slit gav ändå resultat och tro det eller ej men jag ledde över Blomqvist hela första och halva andra serien!! Dock vann han över mig i slutändan men det behöver vi inte säga så högt.
Sedan blev det tacos och singstar och Maffian och iskall nattpromenad under stjärnklar himmel. Kladdkaka, te och ännu mer singstar. I det stora hela hade vi en väldigt mysig kväll. Natten blev också mysig, med madrasser på golvet och Höstglödste och tjejsnack till klockan 5 på morgonen. Åh vad jag tycker om er!
