Och där var de igen.

Väggarna som inte talade utan som skrek.

Och inte lite skrek de, utan öronbedövande högt.

Så att marken började skaka och hjärtat slå i otakt och luften stå still.

Aldrig tidigare har väggar skrikit så desperat.

Det var med en känsla av nostalgi som jag klev innanför dörren. När jag kände den välbekanta lukten och satte mina leriga skor på hallmattan, rös jag. Jackan hängde jag på barnkrokarna ovanför elementet, precis som alltid. Med nästan tårfyllda ögon gick jag sedan omkring i huset, kände på sängöverkastet, tittade på fotona på väggen, satt i soffan, gungade i gungstolen, vandrade omkring på brandgult åttiotalsgolv. Jag satt på den vanliga platsen vid middagen, åt med fågelskeden ur porslinstallrikarna. Allt var som vanligt men ändå så förändrat.

Det var bara några månader sen jag var i mormor och morfars hus senast. Huset som varit mitt andra hem under hela min uppväxt. Jag känner till vartenda gömställe; under sängen, längst in i garderoben, bakom soffan och inuti skåpet. Nu var allt förändrat. Gömställerna finns kvar, men jag får inte längre använda dem. Skrivbordet som jag jämt målade och pysslade vid, sofforna i finrummet, dockan i stolen och sängen med gul kudde. Allt finns kvar, men allt ser så mycket mindre ut. Hur gärna jag än vill kommer jag inte ifrån det. Det är inte möblerna som har krympt, det är jag som har växt. Och jag har gjort det i en fasansfull takt, under bara några månader. Och jag som trodde att jag slutat växa. Att jag varit 1,64 i över ett år. Tänk vad fel man kan ha.

Och det är då jag finner mig själv på ett café - med raber- och gräddte och en stor mozarellamacka - mitt uppe i en livlig diskusion kring politik och USAvalet och jag vet inte vad. Det är då jag inser att den gamla Maja nog förändrats lite, trots allt.

Klockan är halv elva. Det är torsdagskväll, det regnar ute, jag har inte pluggat tillräckligt inför elevdemokratiprovet i morgon och jag överväger på fullaste allvar på att ge mig ut på en joggingrunda. Det var nog ett år sen jag joggade senast. Om inte mer. Det är sällan jag har ångest för det, ibland kan jag tänka att jag nog borde träna lite oftare. Men nu känner jag hur det kryper i hela mig av massa udantryckt energi, sängen känns inte ett dugg lockande, och det gör verkligen inte anteckningarna om elevinflytande heller. Tanken på att springa i skogen, i mörkret, klafsa i lera, bli alldeles genomblöt av regnet, känna vattnet i ansiktet, halka omkring på hala stenar. Den tanken är frestande.

Min blogg har blivit tråkig. Kanske att den aldrig varit spciellt rolig eller interessant att läsa, men det har i alla fall funnits något att läsa. Nu dröjer det jättelänge mellan inläggen och det som kommer upp är nog mest meningslöst svammel. Det känns som att bloggen långsamt håller på att förfalla och ruttna bort, som ett riktigt gammalt hus, ni vet? Där taket rasat in, dörrarna fallit ihop och det enda som finns kvar av fönstrerna är skärvor. Sorgligt. Så vill jag inte att min blogg ska vara. Jag vill att den ska vara mer som en mysig liten sommarstuga precis vid havet, som är full av folk och liv och som har en vacker trädgård med alla möjliga sorters blommor. Okej, jag ska nog sluta dra såna här djupa paralleller, som det ändå inte är någon som förstår. Men ni hajar poängen?

Kanske jag ska dra en uppdatering, för er som är intresserade av vad som hänt i mitt liv under denna tid av bara svammel.. Det kan bli svårt, men det är värt ett försök.

De störtsa som hänt är väl Polenresan, som jag inte tänker gå in så mycket mer på. Men Krakow måste helt klart vara världens mysigaste stad. Jättekul att få komma dit igen! I övrigt var resan jobbig, värre än förra. Mycket värre. Fortfarande är det jobbigt, men jag har fått lite mer distans till det, och kan se att det är bra för mig att bearbeta det. Massa tack till vännerna, utan er vet jag inte hur det hade gått.

Annars så har vardagen verkligen rullat igång nu, med pianolektion (längre än tidigare och med mer allsidig inriktning, är det tänkt, men än så länge ligger vi nog kvar mest i det klassiska..), sånglektion (det är verkligen hemskt, hemskt, hemskt, att ligga på en nivå som man känner att man inte behärskar. det är så det har känts nu i början. men oj vad jag har utvecklats på bara den här korta tiden och oj vad det är nyttigt att ta sig an saker man tror att man inte klarar, och oj vad man blir stolt när man till slut klarar det!), orgellektion (jag älskar orgeln! och jag har absolut den bästa orgelläraren), kammarkör (också en utmaning, med svåra låtar och a visa-läsning, men otroligt givande och roligt), gospelkör (rkitigt drag och massa massa glädje!),  musikteori (kanske veckans höjdpunkt. njuter av att ha en lärare som jag känner och som känner mig, nu mitt i allting nytt, njuter av att lära mig mer om det jag tycker mest om och njuter av promenaderna och sällskapet efter...), tjejgruppen (åh vad jag saknat det! och åh vad jag verkligen behöver er och gruppen!) och så klart skolan, där jag trivs superbra! har helt underbara klasskompisar som jag tycker mycket mycket om, och skolan är liten och mysig.

Jag vet inte om detta gjort bloggen så mycket fräschare. Men kanske att det mer blivit en liten mysig känsla över det gamla huset. Äh.

jag nöjd med tillvaron och trivs bra med livet :)

Så lätt det är ändå, att skjuta saker framför sig. Saker som att plugga matte, städa rummet, motionera och dammsuga, tråkiga saker, helt enkelt. Nyttigt och tråkigt. Varför är det alltid så, att det som man måste göra, är tråkigt? Tänk om det roligaste som fanns var att städa rummet och man bara längtade till nästa gång man fick göra det. Tänk vad städat mitt rum skulle vara då! Jag har hört att tankekraft hjälper i såna här situationer. Min mamma, psykologen, säger alltid att man inte ska känna efter om man vill städa eller inte, för det vill man aldrig. Det är bara att göra det, helt enkelt. Och tänka att det är det roligaste som finns, för då kommer det också bli roligt. Därför tänker jag nu dra på mig ett stort léende, ta tag i dammvippan (jag har ingen sådan, men det lät så bra att skriva det) och sätta igång!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, med risk för att bli tjatig. Varför tar jag ens upp det? Det är väl ingen som bryr sig? Alla vet, och framför allt vet jag själv, och jag är så trött på det. Men nu har jag gett mig in i det och då måste jag fullfölja det. Meningen alltså. Det som jag skulle säga. Sanna säger alltid till mig att jag inte kan börja säga något utan att avsluta det, oavsett hur meningslöst det är. Antingen beror på det på att hon är väldigt nyfiken av sig och helt enkelt inte kan sluta fundera över vad det var jag skulle säga om jag inte säger det, eller så beror på det på att på att jag alldeles för ofta gör just så, pratar utan att prata klart, och att hon är trött på det och bara vill att jag ska komma till poängen. Antagligen är det en blandning av alternativen. Men vad vet jag, hon kanske har helt andra motiv? Det enda jag egentligen vet säkert är att hon kommer sucka över det här inlägget när hon läser det. Därför ska jag försöka komma till vad det är jag vill få fram. Poängen, alltså. Och det är att jag är dålig på att prioritera. Jag vet att jag har sagt det förut, men det finns en anledning till att jag säger det igen, och det är att jag verkligen är det. Varför sitter jag hela kvällen och skriver en låt om den sista isbjörnen på Nordpolen, när det enda kravet jag egentligen har på mig är två rader melodi med text till. Inte en hel låt, med verser, refräng och stick, och repristecken, koda och Del Sengo al fine. Och på onsdag har jag geografiprov och i morgon har jag ingen som helst tid att plugga. Det är verkligen så typiskt mig.

överlycklig, studsande upp och ned: "Woooow, mamma, mamma, kolla! En BMW!"
upprymd och helt tagen, kollar med stora ögon: "Titta! Vi snurrar runt i rondellen! Bussen snurrar ruuuuuuunt!" 
bekymrad med en rynka mellan ögonbrynen: "Mamma...? Bilarna kör förbi bussen. Bussen orkar inte köra fort!"

Ja, det är sannerligen fascinerande att se ett barn åka buss. De kan verkligen konsten att leva i nuet.

Ofattbart, oförglömligt, orealistiskt, oförståligt.