Det är något speciellt över känslan av att ligga skavfötters i en vandrarhemssäng, känna den sunkiga men ändå mysiga "lägerlukten", ligga på den stenhårda madrassen, invirad i det grymt skabbiga täcket som liksom har all vadd (eller vad ett täcke nu betår av) nedtryck i ena hörnet, lyssna på ljuden utifrån och från andra rum genom de lyrhörda väggarna, läsa det omogna, perversa, fantasilösa, ständigt lika dana "i den här sängen runkade jag den 4e april 2003" och "i was here" och "här var vi på konfirmationsläger i juni 1996" och "ring: 0789456214", klottrat på väggarna, garderoberna, och sängbottnarna i våningssängarna. Det är något väldigt speciellt över den känslan, och har man inte varit med om det går det inte riktigt att beskriva. 

Inte heller går det att beskriva den underbara församlingen. Alla kloka pensionärer, som har så mycket livserfarenhet och gärna berättar om hur det var "i deras ungdoms dagar". Alla goa medelålders, som alltid är på när det vaknas dansmatta eller "ungdomshäng" och som inte alls känns som dubbelt så gamla. Alla sköna tonåringar, som somnar i slutet av andakterna och är uppe hela nätterna. Alla fantastiskt underbara barn, som får oss alla att skratta och som alltid har så kloka saker att säga och som liksom inte verkar bekymra sig för något.  

Och inte går det att beskriva hur ofattbart kul det är att göra barnmöte! Vi har det nog mycket roligare än vad barnen har.

Sådan glädje!

Men jag vet alldeles för mycket kring det för att kunna skriva ner det, orden skulle inte räcka för att berätta. Det skulle ta 27 ljusår och bestå av oräknerliga sidor text text text. 

Och jag känner alldels för mycket kring det för att kunna skriva ner det, orden skulle inte räcka för att förklara känslorna. Orden kan inte förklara känskorna.

Minns ni?

Minns ni havet och berget och tältet och luften som doftade salt och varm sommar? Och fiskmåsarna och solen? Minns ni sångerna och glädjen? Kärleken och gemenskapen? Minns ni pizzorna och papperstalrikarna? Minns ni getingarna? Skavsåren i rumpan, frukost på brandtrappan och godis i mängder? De kalla duscharna och de dyra tonfiskrullarna? Minns ni dinosaurinerna? Minns ni bullarna? Och cykelturerna klockan fem på morgonen? Minns ni diskhon och det skabbiga klassrummet? Minns ni raggningsreplikerna? Killarna, ni vet vilka? Minns ni kärleksbekymmer? Minns ni barnmöterna? Kön till toaletterna? Värdelösa tältsängar med knölar i mitten? Symtom mensos? Minns ni våra djupa samtal? Mys på café Längtan? Glass på piren? Minigolf i hamnen? Tomater på Ica? Bankomaten så långt bort? Och galningen på rullskidor? Och våra framtidsplaner? Och den där perfekta killen, som vi inte hitade ni vet? Minns ni Köttmarknaden? Minns ni svindyrt fika? Minns ni känslan att stå upp och äta en inplastad fralla för 67 spänn? Med lite smör på? Minns ni hur äckligt golvet blev? Minns ni den panikartade rädlsan i trappan? Minns ni Robin Hood? Minns ni det ostämda pianot? Nätet ute på gården? Det orealistiska i att samla alla på samma ställe samtidigt? Alla känner alla överallt? Minns ni Patric Forsling? Minns ni alla kloka saker vi kom fram till? Minns ni de stenhårda bänkarna? Och ryggarna som kändes som att de skulle gå av? Och regnet som alltid kom så olämlpligt? Och cykelpumpen som var borta? Och soffan i korridoren? Och mjukosten med snorloska i? Minns ni hur det var att bara vara? Att umgås med varandra och med Gud? Minns ni hur mycket tid vi hade? Och att vi var älskade komma oavsett punkt?

Jag minns. Och jag saknar det något otroligt och vill bara tillbaka.

Egentligen tycker jag om att vara sjuk. Jag älskar att få ligga hemma i soffan en hel dag, med någon bra film eller bok, med en mysig filt och massa gott te. Och bara ligga och slappa när alla andra är i skolan eller på jobbet. Egentligen tycker jag om det. Väldigt mycket. Om det inte hade varit för själva sjuket. För att vara sjuk, det är något som jag inte alls tycker om. I morse vaknade jag klockan sju och kunde inte somna om (bara en sån sak! att vakna tidigt på morgonen är ju bland det värst jag vet). Jag kunde inte andas någonstans; näsan var helt igentäppt, luftrören likaså. Och lugnorna gör jätteont (lugninflamation?!). Och halsen också (halsfluss?!). Och näsan med. Eller nej, den gör inte ont, men den rinner. Och huvudet är jättetungt. Och jag kan inte prata. Men ni är kanske inte så intresserade av att höra hur synd det är om mig, så jag ska sluta prata om det nu. Det gäller ju att se positivt på tillvaron.. Och det är ju ganska soft att vara hemma ändå. Om det inte hade varit för att jag missar både sånglektionen och musiklektionen och alla andra lektioner som jag måste ta igen.

Jag älskar hösten. Faktiskt så tycker jag mycket mer om hösten än vad jag tycker om sommaren. Jag älskar att sitta inne och dricka te när regnet smattrar mot rutorna och blåsten river i träden. Och jag älskar de fina löven i alla vackra färger. Och jag älskar tända ljus och varm choklad och filtar.

Men jag hatar (jag vet att hata är ett väligt starkt ord och att man inte borde skriva det om man verkligen inte menar det, men jag menar faktiskt det här) att gå upp på morgonen. Hatar Hatar Hatar. Det är det värsta som finns. Nej, det är inte sant, det vet jag att det inte är. Men just den där minuten när man ligger och brottas med sig själv och man vet att man måste gå upp, men sängen är så jättevarm och täcket är så gosigt och man ligger så skönt och är så trött. Då, just då, känns det som att det inte finns något värre än att gå upp på morgonen. Och jag hatar det. Lika mycket som jag älskar hösten. Faktiskt.

Och den som inte motionerar bli väldigt stressad och deprimerad av att läsa sådant.