Snurrig dag, men ack så mysig.
Men det också konstigt, ja, nästan ofattbart, att idag fortfarande är idag. Att det var i förmiddags som vi filmade och åt goda kakor och hembakta baguetter, och att det var i morse vi var vakna till tidningsbudet kom och fåglarna började sjunga och solen gick upp. Eller att det var i gårkväll vi övade Martin i jorden, och vi var på konsert på konserthuset.
Eller att det var igår morse det ofattbara hände. Det som skulle fått ett alldeles eget inlägg, men eftersom att allt är så konstigt, och jag har sovit hela eftermiddagen, i solen på altanen, i skuggan på altanen, i soffan, under soffan, bakom soffan, så berättar jag om det här och nu. Eller jag kanske inte ens behöver berätta. Jag säger bara att det hände igen. Hon satte sig bredvid mig igen, efter att ha gått på två hållplatser för tidigt, trots att jag inte satt på samma ställe som förra veckan. Jag tror hon stalkar mig.
Eller så tänkte han inte. Fast det tror jag.
Platser man måste se på våren
Men jag har faktiskt vidgat mina vyer, och förstått att det finns andra platser, som är minst lika fina, på våren. Maxis parkering till exempel. Att äta glass där, på gräset, under träden, på en mage och med en pinne i örat på en bambarast och diskutera varför himlen är blå. Det är mysigt. Det är vackert.
Kållereds station är också vacker. Där är träden jättestora och jättevackra och jätterosa. Och att stå där tidigt på morgonen, när man har missat första bussen,i kjol och vita leggins, under de stora träden, i rosa blombladsregn. Det är också mysigt.
Och vitsippsdalen hos mormor och morfar, eller vitsipporna i skolskogen på sinntorp. Det är nostalgi, för jag kommer ihåg förra året och jag och vitsipporna i en skog som var alldeles grön i träden och vit på marken. Det kommer jag ihåg. Och jag minns att redan då visste jag att det var vår. Fast på ett annat sätt.
Jag har fastnat.
(Ett litet förtydligande: Det här inlägget är en liknelse, mina fötter sitter alltså inte fast i marken på riktigt. Trots att jag har trampat i både fågelbajs och fågelfjädrar idag)
Men örsnibbarna, de har faktiskt ingen funktion, det vet jag.
For the first time in history
En schemafull dag
Nu är inget mer som förr
Djungelkvinnan som jag skrev om för ett tag sen, hon med väskan och kappan, som alltid åker buss på onsdagar. Hon gick på i dag också, som vanligt. Ändå var det inte alls som vanligt. Det var väldigt ovanligt, faktiskt. För hon gick inte på vid Kållered station som hon alltid brukar, utan två hållplatser tidigare. Och, hör och häpna, det kanske mest uppseendeväckande av allt, hon satte sig bredvid mig. Vi tar det en gång till. Djungelkvinnan satte sig brevid mig. Efter att ha gått på två hållplatser för tidigt. Så satte hon sig bredvid mig. Av alla tomma platser (som i och för sig inte var överdrivet många) på den fulla bussen valde hon sätet brevid mig, tog upp en skvallertidning och läste sedan om Viktorias nya familj och fem bra frukostar och fyra bra middagar och sju tips för att gå upp i vikt (ja, jag tjuvläste hennes tidning). Min stora idol. Om hon bara visste att hon fått två blogginlägg tillägnade hennes ära. Om hon bara visste. Då skulle hon nog inte sitta där och läsa om familjen Bernadottes olika livsöden. Då skulle hon kanske ägnat mig lite mer uppmärksamhet. Nu såg hon mig inte ens. Men jag såg henne. Och det är det enda som betyder något.
jag ska ta reda på hur preem förstör miljön. Nu.
Tur.
Men mest av allt djupa funderingar, kring livet. Igår var det kärlek, idag är det tandkrämsspott. Visst är det fascinerande, att vi människor kan hosta. Det är otroligt, egentligen. Ett eget litet självförsvar, livsavgörande då man inte riktigt tänkt sig för, utan sprungit runt och varit stressad med tandbortsten i munnen, och kommit på att man ska andas djupt när man är stressad, men inte tänkt på att munnen är full av tandkräm. Då är det bra att kunna hosta upp diverse olika vätskor som hamnat i fel strupe. Och hade min näsa suttit upp och ned skulle jag druknat när jag duschade. Tur att den inte gör det.
Jag finns, jag finns, jag finns!
Eller i alla fall använda det till något nyttigare, som att leta fakta om oljebaser.
Stort tack till grannarna som räddat mig. Oss.
One way på turne i Lindome
Nu bär det av till helgens första konsert (det är fyra stycken den här veckan, tre i helgen), med cykel och mackor. Trevligt.
Man ska inte skriva Man när man menar Jag.
Sen är det bra också, om man behöver åka till skolan för att öva inför musikredovisningen i morgon, eller behöver ha orgellektion, eller åka på Tjejtjejgrupp hemma hos Kristina. Det behöver ju jag. Och då är det ju helt perfekt att jag har en alldeles egen dag som jag kan disponera hur jag vill. Men mest av allt behöver jag läsa om lågkonjunktur och högkonjunktur och utbud och efterfrågan. Det behöver jag mest.
Kärlek till ISGY och 80-talsmusik.
Men ibland, som nu till exempel, kan jag fundera över om det faktiskt inte hade varit bättre om jag gått estet ändå. För mig, men kanske framför allt för min omgivning. Jag lider med pappa, som i eftermiddag har fått utstå en ofrivllig snabbgenomgång av alla hits under 80-talet, på vårt ostämda piano. Och sedan favoriterna från 90-talet och tvåtusentalet också, mitt i hans Sodokuläsning. Jag kan förstå hans frustration när han för åttonde gången ber mig att bara välja någon av låtarna, vilken som helst, och börja arbeta med den (det är ju det där arret jag ska göra, som jag skrev om igår). Jag tycker synd om pappa, det gör jag. Men allra mest tycker jag synd om mitt samhällsbetyg, som är det som kommer bli mest lidande om jag inte tar tag i böckerna NU.
men nu kommer jag inte hinna borsta tänderna
I don't know how to love him
Det år ljust ute. Det är varmt ute. Det är vår ute. Kanske börjar det bli tröttsamt att höra mig tjata om våren hela tiden. Men jag kan faktiskt inte låta bli. Det är ju helt fantastiskt! Plötsligt är allting mycket roligare och enklare och så mycket lättare (jag vet att lättare och enklare nästan är samma ord, men jag kände att det lät bra. allt låter bra nu). Jag har haft matteprov, pianolektion, teori och krig med maskrosor, så min näsa blev gul och hans kind grön. Sen har jag ägnat kvällen åt att tänka att jag borde börja plugga samhäll, men i stället letat efter låtar att skriva ett arr på. Och det är inte det lättaste. Det måste vara en poplåt, det får inte finnas något annat utskrivet än melodi, text och ackord, och man måste kunna göra ett snyggt fyrstämmigt arr på den. Det sistnämda har kanske inte så mycket med låtvalet att göra utan mer med min fantasi. Och just för tillfället existerar den inte.
Snarare bäst.
Ett år sen
Jag bara sitter här och bara sitter.
Bara skriver här och bara skriver.
Vet inte vad, inte hur och inte varför.
Bara skriver.
Tomma ord,
staplade,
på varandra,
tomma ord.
För att fylla ut.
Får inte ta slut.
Men att fylla något med tomhet
är en omöjlighet.
Happy end
Jag älskar matte, jag älskar matte, jag älskar matte! Så det så.
Okej, älskar är kanske att ta i lite väl mycket. Men jag tycker det är roligt. Jättekul. Det är nästan det bästa som finns.
För er som inte förstår, utan tror att någon kidnappat Maja och låst in henne i en garderob full av bananlådor, eller tvingat henne att genomgå en drastisk och mycket smärtsam personlighetsförändring, så kan jag lugna er med att jag fortfarande är jag, men att det finns vissa inslag av ironi och desperata försök till tankekraft i det här inlägget. För jag förstår inte meningen med att jag ska sitta och räkna ut kvadratroten ur momsen upphöjt till pi gånger två. Jag förstår inte vad jag har för nytta av att kunna det. När ska jag använda det? Och på vilket sätt får det mig att förstå mig själv, samhället eller andra bättre? Kan någon förklara för mig så jag blir lite motiverad? För annars äter jag snart upp en hel mörk chokladkaka och en halv skål övermogna vindruvor (någonstans ifrån måste ju energin komma).
Ett år till, sen slipper jag det. För jag ska gifta mig med ett mattegeni (det är ett av kraven på min den-perfekta-mannen-lista), som kan räkna ut omkretsen på vår cirkelrunda gräsmatta och volymen på vårt klotformade hus (för det är ju så otroligt viktigt att kunna göra det).
Jag hoppas inte att alla mattefantaster där ute (däribland min framtida man) tar illa upp, för då lär mina chanser att få den perfekta mannen på fall, minska lite. Det är inget personligt påhopp. Det är bara en desperat bön om en förklaring till varför jag måste lära mig det här. Jag vill ha en aha-upplevelse som får mig att inse det dolda budskapet i mattematiken, som får mig att förstå varför det är så otroligt viktigt att det till och med räknas som ett kärnämne och kräver att jag måste göra nationella prov och ägna halva mitt påsklov åt kvadratrötter. Snälla, hjälp mig förstå.
En uppdatering av de senaste dagarna, utan någon sammanhängande ordning eller något sammahängande alls.
Jag och Sanna låg en hel kväll på golvet och klippte och klistrade och målade och använde all vår kreativitet och hela vår estetiska tallang för att tillverka ett kanske något skevt, men ack så personligt, kollage till vår kära vän Malin. Det gick över förväntan bra (i alla fall fram tills att skrivaren gick sönder och Malin kom när det bara var halvfärdigt och jag skulle ljuga ihop någon historia om att hon skulle gå och köpa kakao, trots att det fanns två paket i skafferiet, och trots att det inte är gångavstånd till affären. återigen - jag är inget vidare bra på att ljuga).
Påskpromenad i Mölnlycke är också mysigt. Maskrosor, vitsippor, tussilago och massa prat för att ta igen allt tid. Och sen myskväll med Emilia och en kopp te framför Raise your voice. Det spelar ingen roll att jag sett den oräknerliga gånger och kan alla repliker utantill, jag gråter ändå varje gång och får rysningar över hela kroppen. Så bra är den faktiskt inte. Jag förstår inte vad det är med mig.
Jag har bara spelat piano en enda gång sen jag kom hem. Jag drar mig för att sätta mig vid det, kolla åt det eller ens närma mig det. Det är så ostämt att det är plågsamt att spela utan öronproppar och det är så stökigt att alla noter är borta. Det är värre än sist.
Men vår är det, och jag ligger ute på gräsmattan och skriver. Det är inte klokt vad smutsig datorskärmen är.
Man blir aldrig för gammal för att klä ut sig till påskkärring.
Home, sweet home
I morse spöregnade det, så all snön slaskade bort och all packning blev blöt och vi struntade i att åka skidor. Faktiskt. Men vi har haft fyra underbara skiddagar, och det är inte illa!
Nermo Hotell i slaskväder. Tyvärr den enda bilden som finns, och den visar kanske inte den bästa sidan av hotellet. Men det är fint på insidan, jag lovar! Påskpyntat och allt.
Utsikt från vårt fönster. OS-gubben som är kvar från när OS var i Lillehammer
Och OS-gubben sedd från backen
Mamma visar sina skills. Hon åker utan tvekan snyggast av oss alla.
Petter är utan tvekan coolast av oss alla.
Och jag... är som jag är.
Eftersom pappa envisas med att hålla sig bakom kameran finns det ingen bild på honom, men desto fler på den underbara utsikten från backen. Vackra värld!
Mannen i mitt liv
Affronorsken är glömd, förlåten, förträngd och ersatt. Jag har hittat en annan. En dansk. En riktig liten charmör som jag flörtat med vid middagen både igår och idag. Eller, egentligen är det nog mest han som flörtar med mig. Och jag totalsmälter. Han låter kanske för bra för att vara sann, och till viss del är han det. Men det det finns en liten hake - han är två år och en meter lång. Men vem orkar bry sig om detlajer? Han är mannen i mitt liv.
och vi tittar på norskt tecknat barnprogram
han hade bruna ögon och jag har otränade ben
Man kan ju tycka att det inte borde vara några problem att hålla samman en familj på fyra personer i en backe. Och det är det säkert inte, så länge man håller sig till just en backe. Men om man ska vidare någon annanstans och inte är överens om när, var och hur, kan det bli ordentligt med missförstånd och missuppfattningar.
"Jag trodde ju att vi skulle åka upp först, därför ställde jag mig i liftkön, men då såg jag dig i liften så då tänkte jag att du skulle åka ner så då skulle ju inte jag åka upp utan ner i stället men sen kom jag på att jag redan var nere och då såg jag inte dig längre så då åkte jag upp i alla fall men då var du borta och när jag var på väg ner såg jag dig åka upp igen och då fattade jag ingenting." "men när du viftade så där med handen trodde jag att jag skulle åka upp och att mamma väntade där uppe fast vi hade bestämt att hon skulle vänta där nere" "men jag viftade inte så där med handen utan så här och det betydde att du skulle åka ner och inte upp som du gjorde fast du egentligen inte hade tänkt göra det men gjorde det i alla fall. för mamma väntade där uppe och inte där nere." "och var är petter nu?" "han har åkt upp igen. fast han skulle åkt ner".
Så lät det om oss de två första timmarna idag. Sen räddade jag livet på en snygg affroamerikansk norrman. Eller, det kanske jag inte gjorde. Men jag räddade i alla fall livet på hans skida. Eller, jag plockade i alla fall upp den åt honom, när han fallit för mig, eller i alla fall trillat framför mig, mitt i en backe. Sen åkte vi i samma lift och jag förstod inte ett ord av vad han sa. Det var synd.
Bok nummer två är avslutad ("Alltid hos dig", av min nya kärlek Maria Ernestam, rekommenderas starkt!) och jag vill inte börja på en ny för jag vill inte släppa den riktigt än. Det leder tyvärr till att jag inte har någon anledning att inte plugga. Därför har suttit och räknat matte hela eftermiddagen (så tråkig är samhällen, att jag till och med prioriterar matten först, trots att jag egentligen har rätt hyfsad koll på den). För övrigt anser jag att mormorspiroger är det bästa som finns och att blöt lössnö suger. Den förvandlar backarna till tungåkta snöhögar och benen till slajmiga geléklumpar.
Don't sleep and skii
Hotellet (ja, vi bor på hotell, men det är inte jättelyxigt och kostar faktiskt ungefär lika mycket som att bo i stuga) har blivit invarderat av danskar. Inget illa om danskar, de är säkert fina människor, men låter mycket, det gör de. Speciellt barnen. Och barnen är många. Så många att jag inte kan räkna dem, för de springer runt hela tiden. Men det gör ingenting, för de lättar lite på stämningen (tidigare var de enda andra gästerna ett engelskt sällskap med överdriven brittisk accent, ett oerhört stelt äldre par som drack tre kannor vatten till middagen, och några hyfsat trevliga och stiliga svenska unga män i sexton till artonårsåldern).
Jag har en teori om att någon har vallat mina skidor med klister. Eller så är de bara på trotsigt humör, för under eftermiddagen har de inte varit snälla mot mig. Så fort backen börjar planar ut, bara lite grann, vägrar de köra framåt. De tvärstannar. Och jag måste staka mig framåt med stavarna. Mycket påfrestande. Men jag är inte arg på riktigt, jag tycker om mina fina skidor (bra mycket bättre än snowboardar i alla färger och storlekar) och idag har vi varit på äventyr. Vi har upptäckt nya backar, som vi inte trodde fanns. Av misstag hamnade vi i en oprepparerad puckelpist, där snön på vissa ställen blivit ersatt av gräs och buskar. Det var en upplevelse. Men alla backar leder till liften, som man säger. Och ner kommer man alltid, på ett eller annat sätt.
Solen lyser, himlen är blå..
Klassisk slowstart á la familjen Lidbeck
Jag har lyckats hitta ett trådlöst nätverk här. Och ett ostämt piano i ett ensamt hörn. Jag funderar på om jag ska glömma att jag har hittat det, annars kommer jag nog fastna där istället för att umgås med snygga norrmän. Och det vore ju synd. För det finns gott om snygga norrmän här.
Om någon är intresserad kan jag berätta lite om resan. Planerad avgångstid var klockan 9.00.
Det började bra. Vi gick upp i tid och åt frukost i tid och packade klart i tid. Jag hann till och med sminka mig (till vilken nytta?). Men klockan tio stod Petter fortfarande i duschen och pappa satte fast skidorna på bilen och jag (tro det eller ej) diskade. För hand. Med för mycket diskmedel (det är såna som jag som förstör miljön). Sen har vi åkt bil i en väldans massa timmar (det är såna som vi som förstör miljön) och inget ont om min famij, det senaste året har jag gjort tre längre resor utan dem, och det är faktiskt trevligt att sitta i en liten bil med massa packning och massa fotsvett och en lillebror med långa ben. Men det kan bli påfrestande i längden. Efter några timmar och några omgångar "Min vän" och några fikapauser börjar irritationsfaktorn stiga. Men inte så det går till överdrift. Bara så att man önskar att man kanske redan var framme eller att bilen kanske var lite större. Och ändå är bilen större, om man jämför med den vi hade för några år sedan, den lilla blå. Och ändå är det ganska mysigt att åka bil länge. Man kan läsa mycket och tänka mycket. Det kan man göra när man inte åker bil också. Men ändå. Och i morgon ska vi åka skidor, det blir mysigt.
Lars Winnerbäck, Debussy, 9 böcker, lite halstabletter och skidorna. Jag har packat klart.
Fyra fullt friska familjemedlemmar förbereder fjällresa. Fördomar finnes, fastslås fjantiga. Flyr fältet, fyller farkosten, fixar färsk färdkost, fyller flaskor. Fantiserar om funnen frihet, fina fjälltoppar, fylliga fiskpinnar. Frost, fil, frusna fötter, förstora fleacetröjor, fantastiska fläktar. Förr fanns fuktighet fortare, frotten förebygger frysskador, förhindrar faror.
Förnyelse, förståelse, förfriskning, förbättring, försoning.
Finansfakta fastnar faktiskt, förutom fusk, fast finslipning föredras förstås.
Fastare fläsk framhävs fortfarande, för framlåren framställs fiktivt fasta, frågor får finnas.
Flugorna flyger faktiskt, fallskärmshoppare faller, flickor fnittrar, folk förundras.
Författaren finnes föröver, framför fjällandets flagga.
Farväl, fina främlingar.
Ett beroende som slår mitt dagliga behov av te.
Anledningen till att jag tog upp detta är att jag ikväll möttes av ett övertalningsöverfall om att jag faktiskt bara måste se hans film som han redigerat, som inte alls är så dramatisk som den kan verka och som faktiskt har ett bra budskap bakom allt blod, om man tittar tillräckligt noga. Jag är fortfarane skeptisk. Trots att jag har fått cirka en timmas privatlektion i hur man gör för att döda en person som ligger gömd i en buske och som man inte ser men som man ändå kan lyckas döda om man använder rätt sikte. Vad är det för fel på datorsspelstillverkarna egentligen?! Hur kan de konstruera spel som går ut på att döda andra? Jag förstår inte.
Titta och avgör själva (men det här är tydligen inte dagen prestation, utan gårdagens. alltså låångt ifrån så bra som dagens). Jag tycker det ser illa ut i alla fall.
Första april tvåtusennio
Det här inlägget är inte ett aprilskämt, även om man lätt kan tro det. För jag berättar bara sanningen om den här dagen, och hela den här dagen har varit ett enda stort aprilskämt.
Första lektionen började tio i tio. Det gör den ju alltid på onsdagar. Jag skulle åka hemifrån klockan nio, och alltså gå upp vid åtta, det gör jag ju alltid på onsdagar. Jag hade ställt alarmet med en hyfsat lugn låt, men tänkte att jag nog skulle vakna ändå. Det gör jag ju alltid på onsdagar, efter att ha stängt av det några gånger. Och visst vaknade jag, men inte av den lugna låten. Och inte klockan åtta, Utan klockan.... (jag vågar nästan inte skriva det, för det är jättepinsamt och helt orimligt egentligen.... nu säger jag det ändå) klockan tre. Klockan tre! På eftermiddagen. Inser ni det orimliga i att jag hade sovit 15 timmar, inte ätit eller druckigt på 17 timmar, och missat hela dagen i skolan. Hela dagen. Det är sannslöst.
Men min otroliga dag slutar inte här. Jag paniksprang in i duschen, hällde en halvliter balsam i håret (vilket resluterade i att mitt hår har varit nästintill platt hela kvällen) och glömde ta deodrant. Sen kollade jag busstiderna, vattnade blommorna (fråga mig inte varför, jag göra så konstiga saker när jag är nervös), ringde och klagade för pappa (som varit hemma och ätit lunch(!), men inte märkt att jag låg och sov) och satte mig slutligen ute i trädgården, i stentrappan på baksidan, vid grusgången, under eken, i solen, bland myrorna (som faktiskt vaknat till liv) och åt en frukost bestående av en halv kritvit hönömacka med lite ost på. Det var helt jättekonstigt. För solen sken ju, och myrorna sprang ju omkring med små barrstrån och kottar, och jag satt barfota och i bara T-shirt utan att frysa och hade dessutom missat min sista skoldag innan lovet.
Jag smsade Sandra och bad henne förklara för tyskaläraren, och jag fick som svar att tyskaläraren aldrig hade tyckt om mig mer än nu, och att hon var fascinerad över att jag lyckats. Jag var också fascinerad. Och jag ringde mamma och Lisa och smsade Anna Hjort och förklarade mig, samtiden som jag förberedde picknick och kammarkör och cyklade iväg i panik för att hinna med bussen, vilket jag inte gjorde.
Som genom ett under lyckades jag ta mig till mölndalsbro i alla fall (med hjälp av en annan buss från ett annat ställe och ett gulgrått västtrafikståg). Sen hade vi mysig picknick i fässbergsbacken och så kom vi försent till kammarkören och jag hade glömt noter och jacka och hade inte varit i skolan och hämtat min mattebok som jag behövde. Men jag sjöng i alla fall. Trots att jag var ensam andrasupran och trots att jag fick gå och snyta mig en gång.
Min culringmamma råkade vara i närheten så hon hämtade upp mig efteråt. Och min curlingpappa hade hämtat cykeln i cykelstället på busshållplatsen (när jag frågade hur han hade lyckats få den därifrån trots att den var fastlås, förklarade han tålmodigt för mig att det inte är så svårt att trä vajerlåset över den meterhöga pinnen som jag låst fast cykeln i och helt enkelt bära iväg cykeln och lägga in den i bilen. då förtod jag vad de där andra, liksom böjda, pinnarna som satt på pinnen som jag låst fast cykeln i, var till för).
Nu har jag ätit middag. Som egentligen blev min lunch. För om man tänker efter så är ju egentligen klockan bara tolv på förmiddan för mig.
