Under vårt första år på ISGY knöt vi ofta ihop säckar. Inte bokstavligt talat, men bildligt. Så där som man gör, ni vet, när man liksom är tillbaka där man en gång startade, typ. Nästan hela tiden gjorde vi det, medvetet och omedvetet, frivilligt och ofrivilligt. Genom skidresor, Leifturer och kanske framför allt genom brandtrappor och avlidna fåglar. Att knyta ihop säcken och återkomma till samma sak igen, det är både mysigt, bra och lite läskigt. 

Så tillåt mig nu, så här kvällen innan vårt andra ISGYår drar igång, att än en gång visa det här gamla inlägget. Ser ni det ruttna äpplet? Som jag hittade när jag storstädade, kvällen innan skolan började. Ser ni det?

Jag tror inte att jag behöver tala om vad som dök under en stickning och några ullstrumpor, i samma hörn av skrivbordet, när jag storstädade, så här kvällen innan skolan börjar. Bildbeviset får tala för sig själv. Men visst är det lite märkligt? Och visst har jag blivit en skillad säckihopknytare?

Morgonpromenad i potatislandet i förstora träningsbyxor, rosa nattlinne och äppleträskor.

Jag skrev om hösten igår. Idag tänker jag skriva om sommaren. För jag har ju, trots allt, nästan två sommarlovsveckor kvar, och jag har inte ritkigt hunnit med allt som måste hinnas med innan skolan börjar. 

Jag har inte badat i Barnsjön en enda gång (fast det är jag mest tacksam för), jag har inte sovit i tält en enda natt (fast det gör inte så mycket), och jag har inte legat under en vinbärsbuske några dagar och sträkläst Klara-serien (det däremot, är en mindre katastrof).

Ett sommarlov är egentligen inget riktigt sommarlov om man inte läser alla sjutton böcker om alla äventyr i Hallondalen, som man redan kan utantill, och sedan den artonde, som man inte har en aning om hur den ska sluta. Det är det som är sommar. Det är det som alltid har varit sommar. Det är tack vare Klara och hennes skilda föräldrar och elaka kompisar och coola halvsyster och deras små ponnysar, som jag började läsa själv, på riktigt, kapitelböcker, utan bilder, själv.
Hon är grym.

Och hur löjligt och mesigt och töntigt och barnsligt och onödigt ni än tycker att det är, att jag, Maja Lidbeck, 17 år, fortsätter köpa hästböcker som står under hyllan "9-12 år" i bokhandeln, så måste ni ändå hålla med om att baksidetexten på den senaste boken, Klara för revanch, som dök ner i min brevlåda igår, låter ruggigt spännande!

Hela sommaren har vi tränat hästarna för hopptävlingen i Nybro. Det här är vår chans att visa Anna och henens hemska pappa hur fel de har. Indra kan visst hoppa och Olle är minst lika duktig som Annas ponny Daisy.
- Det kommer bli en spännande tävling, säger jag.
- Spännande är bara förnamnet, svarar Lisa.
Men ibland blir ingenting som man har tänkt sig...

Dudududöööööööö.

Det är nästan så att jag funderar på att hoppa över de första sju böckerna, eller så, bara för att komma lite närmare slutet. Men så får man ju inte göra. Inte fuska. Det är inte okej. Och nu först är det Frida och inspelning och tårar som gäller, inför Sten och avtackning och tårar. Men efter det. Efter det...

Jag har varit på läger i Halmstad, vid en strand med mjuk sand och ett hav med meterhöga vågor, tånglukt och vindsurfare. Jag hade tänkt att ta med mig kameran och använda den, så jag skulle slippa slitta här och skriva ett misslyckat blogginlägg (en bild säger mer än tusen ord) om laglekar, kycklingben, låtskriveri, andakter, sand, samtal, torra mackor och crazy känslor.

Jag tog med mig kameran. Jag tog tre kort. På en parkeringsplats i Mölndal. Och några bilar, en buss och lite väskor säger ju inte så mycket om den här veckan direkt. Bara att vi åkte iväg, men det vet ni ju redan. Poängen med det här blogginlägget är egentligen att tala om att vi är hemma igen, men det vet ni ju också. Nu, alltså, när ni har läst det här.

Meningslöst är ordet.

Jag säger då det. Vissa kan få ljud i en gitarr, på riktigt. Han är min nya idol. Helt klart. Grymt. Bäst. Punkt, slut.

Ibland är livet väldigt oförutsägbart. Ibland inträffar saker som man aldrig, hur mycket fantasi man än har, skulle kunna föreställa sig. Saker som är så otippade att man inte ens skämtar om dem, för de är alldeles för osannolika. Saker som ingen, inte ens man själv, skulle tro på om man berättade om det efteråt, i ett blogginlägg, till exempel. 

I lördags inträffade en sådan sak i mitt liv. Jag körde gokart. Jag gjorde det, på riktigt. I riktig racerbilsdräkt, med riktig hjälm. I 80 kilomter per timma, några decimeter över marken, på en krokig bana med både tunnlar och broar. Det trodde jag aldrig att jag skulle våga. Men har man en lillebror som är större än en själv, och som tjatar, hotar och kramas, så klarar man det mesta.

Och har man föräldrar som bestämt sig för att åka på en minisemester till Vänen och Lidköping för att bestiga ett högt berg, åka många timmar på krokiga vägar och äta svindyrt fika i ett 1600-talsslott, så får man uppleva en hel del intrsseanta saker. Och det är väldigt mysigt. Jag älskar min familj väldigt mycket.




Bildbevis.