Mamma sa just till mig att jag måste ta tag i mitt liv och sluta skriva inlägg som handlar om att jag inte gör det jag ska (ja, min mamma läser mig blogg). För det blir så tjatigt att läsa det. Jag ska försöka. Både att börja göra det jag borde och att sluta skriva inlägg om att jag inte gör det. För om jag gör det jag ska kan jag ju inte skriva inlägg om att jag inte gör det jag ska för jag gör ju det. Där har vi det. Jag måste brörja göra det jag ska. Ta tag i mitt liv, helt enkelt.

Okej, schemafria dar kanske inte är så bra, trots allt. Inte när de blir helt meningslösa och ingenting går som man tänkt sig. Jag brukar inte klaga. Inte så ofta. Men nu tänker jag klaga. Och det blir nog inte så kul att läsa. Så jag skulle rekomendera er att hitta på något annat som är mer intresannt och lärorikt. Eller så kanske ni vill lära er av andras misstag. Och då kan det vara okej att läsa det här. I alla fall. Nu börjar klagan. Den här dagen är skit. Jag vaknade för sent. Bara en sån sak. Att sova till halv elva. Inte okej. Sen åt jag ingen frukost. Och jag duschade inte. Och jag borstade inte tänderna. Ajabaja. Och inte pluggade jag heller. Jag hade maktanalysen framför mig. Skrec några rader. Men inget mer. Jag gjorde egentligen ingenting. Eller, jag tänkte. På allt jag borde göra. Sen åkte jag iväg till orgellektionen. Missade tåget. Pappa fick köra mig. Blev blöt om fötterna och anfådd påväg upp till kyrkan. Letade förgäves efter min försvunna orgellärare. Ringde henne efter en kvart. Missförstånd. Åka hem igen. Bli ännu mer blöt och kalla. En timma bortslösad på precois ingenting. Och om två timmar ska jag bort igen. Kanske inte riktgit lika meningslöst. Men lika oeffektivt när det gäller skolarbete. Och nu MÅSTE jag skriva klart min maktanalys. Och engelskan. Och läsa ut min svenskabok. Och räkna matte. Jag ska bara äta en fralla först. Och en bulle. Och kanske en semla. För det tycker jag att jag är värd.

Jag älskar att vi har en schemafri dag i veckan. Jag älskar det. För då kan jag vända på mitt dygn, precis så som jag vill. Nu, halv elva på kvällen, sitter jag och skriver maktanalysen. Och om en trekvart, kvart över elva på kvällen, kommer jag antagligen göra samma sak. Eller, jag har i alla fall möjlighet att göra det. Om jag vill. Utan att bli stressad för att jag måste sova för att jag måste upp så tidigt nästa dag för att jag måste iväg till skolan för att det har någon smart komungubbe bestämt, att skolan, den ska man gå i tidigt på morgonen. Men jag fungerar ju bäst på kvällen. Det är då min hjärna är aktiv. Varför kan inte alla dagar i veckan vara schemafria? och alla kvällar i veckan vara pluggkvällar?

Jag önskar att jag kunde var mer effektiv. Att jag inte satt och skrev det här inlägget nu. Att jag istället pluggade inför musikteoriprovet i kväll, eller läste på tyskaredovisningen och geografiredovisningen till i morgon. Eller svenskaredovisningen till på måndag. Eller skrev klart elevdemokratin eller började tänka på engelskan eller pianot eller vad som helst. Jag önskar verkligen det. Att jag kunde stänga av datorn nu, så att jag åtminstonne inte kommer försent till teoriprovet.

Jag har tagit ett beslut. Ja, ni läste rätt. Jag, Maja Lidbeck, har bestämt mig för någonting. Tror jag. Nej, jag har bestämt mig, det är sant. För jag måste ju ha bestämt mig nu, jag måste fylla i pappret och lämna in det i morgon. Jag hoppas det blir bra. Jag ska bara prata med chefen där uppe och stämma av de sista detaljerna. Sen så. Sen så blir det Journalistik i två år. Förhoppningsvis. Om jag inte hinner ändra mig igen.

Att jag är duktig på att undvika tysk grammatik och engelska glosor med mera, är väl redan känt för de flesta? Men att jag har en närapå lika stor talang när det gällar att undvika att läsa - det är har jag själv precis upptäckt. För när det är något som jag verkligen måste läsa, som jag liksom inte kan skjuta på (om jag skulle vilja), då känner jag mig tvingad och då är det tråkigt och då vill jag inte. Saken är den att hade jag själv fått för mig att läsa den här boken hade jag säkerligen suttit hela dan med den. Men nu, bara för att den har en koppling till skolan, gör jag mitt bästa för att hålla mig så långt bort från den som möjligt. Jag slarvar bort den, glömmer den på omöjliga ställen, där jag tror att jag inte har en chans att hitta den. För man kan ju inte läsa en borttappat bok. Det är ju tekniskt omöjligt. Jag är förfärligt barnslig.

Fem dagar är en väldigt lång tid. En hel evighet faktiskt. Om man tänker i sekunder. Det är så långt att jag inte ens orkar räkna ut hur många sekunder det är. Om man tänker i minuter är det också jättelång. Tänker man i timmar är det ganska många det också. Men tänker man i dagar är det inte så långt. Fem dagar. Tänker man i måste-välja-inrikning så är fem dagar panikläge. Om jag ska kunna bestämma mig behöver jag fem år. Minst.

Tänk att få jobba med musik på heltid. Musik, Musik, Musik. Bara. Musik. Hela. Tiden. Tänk vad underbart.

Lovet är slut. Snart. Och jag borde ha bloggat mycket mer. Och berättat om allt som hänt. Men jag har varit så upptagen med att plugga, sova och allt annat som hör lov till. Här kommer i alla fall en liten sammanfattning i bakvänd ordning eller omvänd ordning. Eller jag vet inte vad det är för ordning egentligen. Men spelar det egentligen någon roll? Det kommer nog bli det längsta och mest osammanhängade inlägget i min blogghistoria, men det passar nog bra. För långt och osammanhängade är vad mitt lov har varit. (dock inte tillräckligt långt).

Jag var hos farmor och farfar och åt god mat (älska farfarsbröd!), spelade yatzy, sov och hade det allmänt mysigt. Åkte till Varberg och jag köpte två par skor, garn till stickning och klippte mig på impuls då vi gick förbi en dropin-salong (elevklippning rekomenderas ej, om man inte vill att en helt vanlig toppning ska ta längre tid än en timme.. och om man inte vill att håret ska fönas i en halvtimme.. men jag ska inte klaga, skönt att få bort det slitna).

Jag var hos Sanna och kollade in Melodifestivalis, åt massa chips och hade det allmänt trevligt.

Frida och Kristin vad här, vi rockade loss i studion och blev riktigt nöjda med vårt avslutade Maj-ackord.

Vår geografigrupp filmade, skrämde livet ur grannens katt och fick ta om några 100 000 gånger. Men reslutatet blev bra, Hollywood, here we come!

Jag har tänkt, säkert 13 gånger, att jag ska ge mig ut och springa, promenare eller cykla. (sen att det inte har blivit av... det är väl inte så vesäntligt, det är ju tanken som räknas?)

Emilia och jag skrev en låt som mest troligt slår allt. Hon kan bara skriva på engelska, jag kan bara skriva på svenska, hon har lättast för att spela i molltonarter, och jag tycker bäst om dur. Vi kompleterar varandra helt enkelt. Och kompromissar.

Jag har städat rummet, bäddat sängen, vattnat blommorna och skurat toaletterna. nej, egentligen har jag inte gjort något mer än det förstnämnda. men det är ju inte direkt något att skryta med..

Jag har läst New Moon och är ensam om att tycka att den är bättre än första Twilight-boken. Men den är bättre. Men fortfarande inte bra. Eller kanske. Men fortfarande inte värd att bli besatt av.

Vad kan vi då dra för slutsats av det här? Jo, jag har haft ett mysigt och slappt sportlov, där jag helt struntat i att motionera, träna eller röra på mig överhuvudtaget. men varför skulle jag börja med det just nu, när jag inte gjort det på snart ett år? Dessutom har jag varit mist lika duktig på att undvika skolarbete, vilket resulterat i att jag måste sitta hela eftermiddagen med min maktanalys. Det går bra. Hittills har jag varit inne på bilddagboken, spelar piano, ätit frukost två gånger och skrivit detta orimligt långa inlägg. Frågan är om det hade blivit så långt om jag inte hade varit tvungen att ta tag i skolarbetet efteråt?

Tangenterna är trögare än trögflytande lim, mina fingrar rös sig långsammare än en sengångare med skoskav och min hjärna är segare än sirap. Förutsättningarna för att skriva maktanalysen kunde varit bättre. Det tomma dokumentet skrattar åt mig. Hånskrattar. Jag måste  fylla varenda liten vit centimeter av pappret med text. Jag måste göra det fort, helst innan lovet är slut. Skrivaren är sönder, jag kan inte stava till successionsrordningen, och filmen jag ska analysera har hängt sig.  Förutsättningarna för att skiva maktanalysen kunde defenitivt varit bättre.

"Jag hade gjort ett zoo, på zoo tycon då.. aaa... å så skaffade jag fyra pingviner då... men så hade jag köpt fem stora feta elefanter... aaa... så jag hade inte råd med snö eller is till pingvinerna då.. men de hette Albert, Bert, Bert-Fjärt och Pissenisse.. men jag hade ju inga pengar så jag kunde inte köpa mat... så de dog"

Om ni undrar varför mina mörkblå jenas, de från Bikbok, är alldeles sandiga, eller varför jag har ett grönt streck på vänstra kinden eller ett kusinarmband på högra armen, så är det för att jag har ägnat eftermiddagen åt att dissekera skalbaggar, klättra i träd och lyssna på berättelser om elefanter och döda pingviner. Jag har fått en tillbakablick in i min ungdoms gröna vår (eller något i den stilen...), kommit till insikt om att backen upp till mormor och morfars hus, den som var den längsta och brantaste backen jag visste, den som aldrig tycktes ta slut, i själva verket knappt ens lutar, och inte är längre än max femito meter. Jag har hoppat hage, något jag inte gjort på säkert sju år, och det ska jag tala om för er, att haghoppning kan vara roligt, men det är lätt att underskatta, och det är inte bra. För att hoppa hage, det är faktiskt inte så lätt som man kan tro. Nästan varje gång när jag skulle böja mig ner för att plocka upp det rosa flygplanet jag kastade, trillade jag och landade på armbågen. Jag har också, som så många gånger tidigare, kommit fram till att jag måste ha världens finaste kusin. Utan tvekan. 

Igår bowlade jag med klassen, hade ett lila klot och för stora fula skor (okej, ärligt talat nu - vem uppfann bowlingskorna och varför gjorde denna uppfinnare dem så otroligt omatchande, obekväma och ofina?!). Igår åt vi Kinamat med pinnar, det tog tusen år och vårt bord blev alldeles nerrisat. Igår åt jag hamburgare till frukost, kom alldeles för mycket i tid till stationen, stod i kö i en kvart för att köpa en klubba och höll på att missa tåget på grund av det. Igår insåg jag hur mycket jag tycker om alla mina vänner i diverse olika åldrar och storlekar, färger och nyanser. Igår skrapade jag min trisslott jag fick av farmor, vann 50 kronor, hämtade två nya, vann ingenting på den första och den andra har jag inte skrapat. Igår satt jag så skönt på bussen att jag inte orkade plinga när jag skulle gå av, åkte två hållplatser för långt och fick gå tillbaka. Men jag antar att det är sådant som är okej att göra är man fyller år. Lite roligt måste man ju få ha. Och det är ju trots allt inte så ofta man har födelsedag.

17 år. Då är det väl meningen att man ska känna sig vuxen? Då ska man väl klara av att byta glödlampor, köra en tvättmaskin och veta hur gräsklipparen fungerar? Samtidigt som man ska vara besatt av allt som har med kläder, killar och smink att göra. Och så ska man festa varje helg. Och när man är 17, det är väl då man ska "leva livet", testa nya saker, skaffa nya vänner och upptäcka nya platser? Skita i prestationer och krav, strunta i allt man "borde" och istället bara vara. Sova länge, skolka från jobbiga lektioner och vara allmänt lat. Ha stora framtidsplaner, drömmar och mål med livet. Förväntningar. Det är väl då man ska ha massa erfarenhet av "tonårslivet", av att smälla i dörrar, bråka med föräldrar och göra precis-tvärt-om? Det är väl då man är 17?

17 år. När jag var 12 tyckte jag 17 var stort. Hur stort som helst. När man var 17, då var man vuxen! Då gick man på gymnasiet och var vuxen på ritkigt. Då hade man ju bestämt vad man skulle jobba med, beslutat om hela sin framtid, hela sitt liv. Typ. Då var man stor. Nej, någon måste ha räknat fel. Jag kan omöjligt fylla 17 år imorgon!

Ännu en dag av mutor. Om jag spelar piano får jag belöna mig med historia. Om jag läser en liten stund får jag dammsuga hela hallen. Och städa en toalett om jag är riktigt duktig. Om jag klappar grannens katt, bakar scones, spelar jatzy och virkar en grytlapp, får jag... hmm..  börja skriva på maktanalysen.  

Om någon någongång av någon anledning skulle få för sig att muta mig... så skulle jag råda er till att låta bli. Jag har nämligen själv försökt hela eftermiddagen. Och jag kan upplysa er om att jag inte är speciellt lättmutad. Det ska mycket till för att ens få mig att öppna wordfilen som innehåller historia-arbetet. och för att sedan få mig att sitta och arbeta koncentrerat krävs det något riktigt riktigt ritktig frestande, som man liksom bara inte kan motstå. Som att få läsa ett kapitel eller två av M Fredriksson, äta en kiwi och stå på huvudet och dricka hallonsaft (samtidigt). Tro mig, såna despeata mutor får man till slut dra till med. Jag undrar vad jag ska komma på för att förmå mig själv att först skriva klart historian och sedan läsa svenskadikter och därefter jobba med engelskan. Ojojoj, jag kommer nog behöva lova mig själv en flott lyxvilla vid havet, en röd sportbild och en självgåede gräsklippare. Att få mig att arbeta effektivit med skolarbete kan låta som en lätt match, men tro mig, det är det är svårt. Vissa dagar är det nästintill omöjligt. Om man inte har ordentligt med tålamod och är stenrik.

Jag har en mysig släkt. Jag tycker om min släkt väldigt mycket. Och hemma i kylen finns det en bit av mormors tårta kvar. Min mormor är bäst på att baka tårta. Och jag fick ett par strumpor med piano på. Inte så att man kan spela på dem, men ändå. Och snart ska jag börja sticka. Inte för att jag är så bra på det, men ändå. Jag tycker om min släkt.