Folk undrar om jag är kär. Det är jag ju inte. Eller kanske lite ändå, jag är kär i musiken, i mitt piano och i Debussy. Han måste ha varit mycket vacker i sin ungdom med tanke på vilken vacker musik han skrev. Mest troligt var han inte så vacker på utsidan, för jag har sett bilder på honom och ärligt talat så är han ganska ful. Men skönhet kommer ju från insidan, sägs det ju. Och det stämmer nog bra i hans fall; Vacker musik kom från hans inre, då måste ju hans inre varit vackert. Där har ni min teori. Med tanke på skönhet på insidan och på kärlek och allt sådant där så har jag nog hittat min framtida man. Helt perfekt (fast det är ju ingen, egentligen). Han heter inte Måns, men det går väl att ändra på?

*Harkling*. Mina damer och herrar, pojkar och flickor, vänner och ovänner! 
Denna dag är en stor dag. Denna dag har med sin stolthet och storhet, sitt nytänkade och nyskapande, sin barmhärtiga omsorg och sin förvånansvärda men ändå förutsägbara framtoning, vänt upp och ned på tillvaron, skapat nya förutsättningar, vidgad vyer och öppnat sängda dörrar. Den har berett plats åt en ny tid, ett modernare perspektiv och nya tankebanor. Det handlar inte om Barack Obama, bussen som var i tid i morse eller ens om den vegatariska maten från Högsbo Taverna. Självklart förtjänar dessa kandidater också en hyllning, men det får bli en annan gång i ett annat forum. För detta hyllningstal handlar om något så mycket större och något så mycket mer uppseendeväckande. Något som lämnat ett outplånbart (det finns knappast ett ord som heter så) spår. Tisdagen de tjugonde januari tvåtusennio blir ett datum vi sent kommer att glömma. Denna regniga tisdag, fylld till brädden av snöslask, hagel och blåst. En tisdag som blir en hymn till minne av  triolerna. Och åttondelarna. Samtidigt. Deubbusy. I ett litet hörn längst in har jag gömt den, och där kommer den alltid att bo. Tills döden skiljer oss åt.

Nu var det alldeles för länge sedan jag skrev något. Jag måste komma på något, något bra att skriva om. Som är betydelsefullt och djupt och riktigt ritkigt intressant. Problemet är bara att det står helt still i mitt huvud, som för övrigt är väldigt seg av någon mesig halvförkylning.

Lovet har varit bra, jag har varit trött, seg, lite borta, men på ett ganska behagligt sätt. Det känns okej att skolan börjar på fredag, jag är redo att ta nya tag. Och den här terminen tänker jag hålla mig lååångt bort från allt vad utbrändhet och hål i väggen kallas. Nu tänke jag ha 100 % självdisciplin och fokus. Nu tänker jag ge gärnet utan att ge för mycket. Hur det ska gå till har jag inte riktigt klurat ut än, men det kommer, det kommer.