bad
Jag har det softaste sommarjobbet. Lätt. Mina kusiner är så söta och snälla och lätta att ta hand om. Idag slängde de på mig all badpackning och stack en sparkcykel i handen på mig, en sån där rostig ranglig liten sak med snett styre, som skakar så händerna börjar surra och huvudet blir alldeles yrt (Anton, mellanbrorsan, erbjöd mig hans helt nya födelsedagscykel istället, alldeles skakfri och stadig, med kommentaren "Jag tror jag kan hantera den där lite bättre, jag är van". Han är omtänksam, den killen). Sen var det alltså meningen att jag skulle ta mig framåt, på den där lilla cykeln, i nedförsbacke med tre väskor på ryggen och fyra barn runtom. Det var en syn, vill jag lova. Det tycker nog de andra mammorna också, för de kollar väldigt skeptiskt på mig (jag är inte en mamma, men jag skulle gissa att det kanske ligger i min uppgift att bete mig som en. typ.)
Varje gång vi ska gå till sjön bråkar barnen om vilken "genväg" (låt mig poängtera att dessa vägar inte är vägar, utan snarare knappt urskiljbara "stigar", rakt igenom buskar och brännässlor och över murar och berg och fotbollsplaner) som är snabbast. Jag är mycket tveksam till om någon av dem är värda att kallas "snabba". Men fram kom vi, och det blev nog det mysigaste badet i år.
Varje gång vi ska gå till sjön bråkar barnen om vilken "genväg" (låt mig poängtera att dessa vägar inte är vägar, utan snarare knappt urskiljbara "stigar", rakt igenom buskar och brännässlor och över murar och berg och fotbollsplaner) som är snabbast. Jag är mycket tveksam till om någon av dem är värda att kallas "snabba". Men fram kom vi, och det blev nog det mysigaste badet i år.
strawberry fields..
Jag har ätit jordgubbar med kladdkaka och glass och te, på altanen, i kvällssolen. Godnatt.
ju mer man kramas...
Kramar är helt klart underskattade.
Varför kramas man inte mer och oftare och längre?
"En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna. Kram är en form av beröring.
Kramen fyller i vissa sociokulturella sammanhang en viktig funktion vid hälsning och avsked, ofta som ett alternativ eller komplement till handskakning när detta kan kännas alltför formellt, i Sverige till exempel inom familjen eller den närmaste vänskapskretsen.
Kramen kan också vara ett sätt att ge tröst och trygghet åt en annan varelse. Denna användning har stöd i vetenskapliga undersökningar om samband mellan lugn och beröring."
Källa: www.wikipedia.se
Kramar känns inte riktigt lika bra på datorn som på riktigt, IRL, som min bror skulle ha sagt.
oooooooskar
Solen skiner, det är typ 30 grader varmt ute, jag sitter på mitt rum i pyamas, med nerdragen rullgardin och vet inte riktigt vad jag ska göra av min dag. Det finns mycket man kan göra med sina dagar. I fredags, till exempel, hängde jag upp och ner i gunga, påputtad av min sjuåriga kusin, och igår skrubbade jag en grå lekstuga (som var svart innan vi började), peppad av mormor med saft och bullar, mitt i solen, i 27 graders värme, med diskmedel och såna där äckliga bronsar/blinningar över hela mig. Sen fiskade jag krabbor och badade i havet, sunkigt och lågt vatten, men inte så kallt. Och så åt vi oavbrutet hela dagen, och hade släktparty som totalt ballade ur och slutade med att allihop, till och med morfar, skrattade helt okontrollerat åt ingenting. Ja, jag säger då det.. Det finns mycket man kan göra med sina dagar.
Allt detta Oskarskrikandet (1:55) var anledningen till att vår släktmiddag ballade ur.
Allt detta Oskarskrikandet (1:55) var anledningen till att vår släktmiddag ballade ur.
det skvalpar och gungar och man kan trilla om man rör sig för fort
Den varmaste och finaste dagen på väldigt länge, och jag har inte solat eller badat någonting, knappt ens varit ute. Istället har jag spenderat tid med Schmidie, på tåg, i provrum, i väntrum (på mödrabarnhälsovården i Partille, omgiven av stora magar och mammatidningar. men nej, vi har inga planer på egna ungar, bara spruta i armen), i sängar, på stolar, i bankomatköer och över en taccotalrik. Och pratat så jag fick ont i halsen och Sandra i magen, om allt som man måste prata om när man äter taccos och klär sig i rosa klänning som ser ut att tillhöra Tomas Dileva. Solbränna existerar inte, inte Jesussandaler heller. Men det gör inget.
Oh Holy Night, han är tillbaka!
Om det är mitt i juni och man ska upp tidigt nästa morgon och datorns klocka visar 01:31, så borde man sova. Eller i alla fall ligga i sängen och läsa eller tänka eller räkna får. Man borde inte sitta i förstora shorts och fläckig tröja och dricka kallt te och lyssna på julmusik. Inte mitt i juni och inte halv två på natten. Men vad man framförallt inte borde göra, som man egentligen aldrig borde göra om man inte har väldigt mycket tid, är att börja rota i lådan som innehåller allt man åstadkommit sedan fyra månaders ålder. Då finns det viss risk för att man fastnar och börjar läsa alla obegripliga små berättelser och analysera alla kladdiga wanna-be-teckningar och gräva ned sig i diverse olika foton och grattishälsningar.
Men hur osmart och oansvarstagande det än är, så måste jag erkänna att det är otroligt intressant. Det är lite som att återuppleva livet från start, liksom, och påminnas om hur man tänkte när man målade den där katten, som inte ens ser ut som en katt, när man var tre år gammal. Och det är väldigt fascinerande, att läsa allt man skrivit, en gång i tiden. Det är inte klokt vilken fantasi en tioåring har, hur allting bara bubblar, utan en tanke på stavning, grammatik eller tempus. Under mellanstadiet skrev jag kriminalromaner, äventyrsberättlser och hästnoveller, om deckarklubbar, flygande leksakskaniner, brinnande lägenheter och hästar, hästar, hästar, i miljontals. Med en överdriven inlevelse och överskattad energi. Jag undrar vad det hade blivit av mig om jag fortfarande haft kvar den där fantasin. Det vågar jag nästan inte tänka på.
Men oavsett hur osmart och oansvarstagande det än är, att återuppleva sitt liv mitt i natten, så för det (bortsett från en gnutta nostalgi) med sin riktigt bra saker. I natt har jag hittat något som jag letat efter i sju år, typ, och som jag trodde var så borta som något kan bli. Jag har hittat berättelsen om Kaninen Kåny (fast egentligen hette han visst Konny, namnet var inte så illa stavat som jag befarade)! Den lilla vildkaninen som flyger till england i ett rött flygplan med snea vingar, för att han blir mobbad av de andra kaninerna för att han inte vet vad ett "kåpel" är för något.
Jag har hittat den. Kåny, för han kommer alltid heta Kåny, har bestämt sig för att komma hem, efter några dammiga år i en låda under min säng. Ännu en bit i mitt livspussel har fallit på plats (typ). Halleluja!
Men hur osmart och oansvarstagande det än är, så måste jag erkänna att det är otroligt intressant. Det är lite som att återuppleva livet från start, liksom, och påminnas om hur man tänkte när man målade den där katten, som inte ens ser ut som en katt, när man var tre år gammal. Och det är väldigt fascinerande, att läsa allt man skrivit, en gång i tiden. Det är inte klokt vilken fantasi en tioåring har, hur allting bara bubblar, utan en tanke på stavning, grammatik eller tempus. Under mellanstadiet skrev jag kriminalromaner, äventyrsberättlser och hästnoveller, om deckarklubbar, flygande leksakskaniner, brinnande lägenheter och hästar, hästar, hästar, i miljontals. Med en överdriven inlevelse och överskattad energi. Jag undrar vad det hade blivit av mig om jag fortfarande haft kvar den där fantasin. Det vågar jag nästan inte tänka på.
Men oavsett hur osmart och oansvarstagande det än är, att återuppleva sitt liv mitt i natten, så för det (bortsett från en gnutta nostalgi) med sin riktigt bra saker. I natt har jag hittat något som jag letat efter i sju år, typ, och som jag trodde var så borta som något kan bli. Jag har hittat berättelsen om Kaninen Kåny (fast egentligen hette han visst Konny, namnet var inte så illa stavat som jag befarade)! Den lilla vildkaninen som flyger till england i ett rött flygplan med snea vingar, för att han blir mobbad av de andra kaninerna för att han inte vet vad ett "kåpel" är för något.
Jag har hittat den. Kåny, för han kommer alltid heta Kåny, har bestämt sig för att komma hem, efter några dammiga år i en låda under min säng. Ännu en bit i mitt livspussel har fallit på plats (typ). Halleluja!
en slajmig sjö med en halvdöd and i
Jag har badat, i en sjö med stenig botten, äckligt vatten och jordsmak. Ja, jag vet att sjön smakar jord, för första gången jag doppade mig, ofrivilligt, med näsan först (för jag trillade på den steniga botten), så fick jag hela sjön i munnen. Och den smakade jord. Äcklig jord. Nu luktar hela jag äcklig jord. Och mitt hår är slajmigt.
Men jag tyckte ändå om det där doppet, och jag tyckte om att träffa mina fina vänner som jag inte träffar så mycket som jag borde, och jag tyckte om muffinsarna vi bakade och saften som smakade te.
Nu tycker jag om att jag har en hel kväll utan något planerat, som jag ägna åt precis vad jag vill. Det är inte så illa. Det gäller bara att bestämma vad jag ska göra med den.
Men jag tyckte ändå om det där doppet, och jag tyckte om att träffa mina fina vänner som jag inte träffar så mycket som jag borde, och jag tyckte om muffinsarna vi bakade och saften som smakade te.
Nu tycker jag om att jag har en hel kväll utan något planerat, som jag ägna åt precis vad jag vill. Det är inte så illa. Det gäller bara att bestämma vad jag ska göra med den.
Sommaren är inte skit längre
Jag är i Bua, hos farmor och farfar, vid havet och solen. Jag har badat, två gånger, i saltvatten. Och jag har ätit väldigt mycket mat och väldigt goda farfarsbullar, och sovit i en väldigt mjuk soffa. Och jag har läst, otroligt mycket (tack alla, för alla långa mysiga bokkommentarer. ni får mig att komma ihåg att böcker och sommar liksom hänger ihop, och att sommaren inte är mycket att tycka om utan läsning, i massor). Det är kanske det bästa som finns, på en gren i en björk några meter(!) ovanför marken.
Och jag kommit fram till att sommaren nog inte är skit, trots allt. Faktum är att den är väldigt härlig, om man tänker efter.
Och jag kommit fram till att sommaren nog inte är skit, trots allt. Faktum är att den är väldigt härlig, om man tänker efter.
Sommaren är skit
Jag hatar sommaren.
Eller, det gör jag kanske inte. Inte hatar, inte på riktigt. Men jag tycker i alla fall inte om den speciellt mycket. Det är ju inte ens varmt ute, fast det är i mitten av juni. Och även om det skulle vara varmt så skulle det bara varit jobbigt, för då får man dåligt samvete om man sitter inne i det fina vädret. Och på sommaren är det fullt av massa mygg och andra äckliga kryp, och det åskar mycket och man äter paj och grillar hela tiden, så till slut blir man alldeles trött på det. Och man blir alldeles rastlös av att inte ha massa skolarbeten att skriva, så man läser böcker i stället, men man vet aldrig vilka böcker man ska börja att läsa, och har man otur (vilket jag har) så väljer man en dålig bok. Och då blir det till och med jobbigt att läsa, men man gör det i alla fall, så man kan avsluta den man håller på med, så man kan börja på en ny som förhoppningsvis är bättre.
Man försöker slappa och ta det lugnt, och man gör ju det, men det är bara skönt de tre första dagarna (nej, jag ljuger, för det är skönt hela tiden, men man känner sig så onyttig), och man tänker att man borde börja träna eller jobba eller måla om huset, men gör aldrig det och då får man så där dåligt samvete igen.
Sen åker alla bort också. Eller försvinner i alla fall, på lite olika håll. Och man tänker att man ska träffas och ringas och pratas och skirvas men det blir inte riktigt så i alla fall. Och man börjar tänka att sommaren inte är så där slapp som man lätt kan tro.
Man ska inte säga man när man menar jag.
Jag menar egentligen jag, när jag säger man.
Jag tycker inte om sommaren, jag irriterar mig på alla mygg och dåliga böcker och alla dessa pajer (som jag egentligen tycker om). Jag tycker egentligen om det här vädret, för jag tycker inte om när det är för varmt (eller för kallt), men det känns ju inte som sommar.
Jag tycker inte om lov. Jag tycker mycket mer om terminer och vardag. För då får jag ha pianolektioner och träffa mina fina klasskompisar. Det blir lite tomt att inte se dem varje dag. Och att inte äta i bamba eller springa till Lana eller titta på Leif och gå till Willys och Maxi.
Jag är utvilad. Jag tycker inte om förändringar. Jag vill att lovet ska ta slut.
Prutt.
Eller, det gör jag kanske inte. Inte hatar, inte på riktigt. Men jag tycker i alla fall inte om den speciellt mycket. Det är ju inte ens varmt ute, fast det är i mitten av juni. Och även om det skulle vara varmt så skulle det bara varit jobbigt, för då får man dåligt samvete om man sitter inne i det fina vädret. Och på sommaren är det fullt av massa mygg och andra äckliga kryp, och det åskar mycket och man äter paj och grillar hela tiden, så till slut blir man alldeles trött på det. Och man blir alldeles rastlös av att inte ha massa skolarbeten att skriva, så man läser böcker i stället, men man vet aldrig vilka böcker man ska börja att läsa, och har man otur (vilket jag har) så väljer man en dålig bok. Och då blir det till och med jobbigt att läsa, men man gör det i alla fall, så man kan avsluta den man håller på med, så man kan börja på en ny som förhoppningsvis är bättre.
Man försöker slappa och ta det lugnt, och man gör ju det, men det är bara skönt de tre första dagarna (nej, jag ljuger, för det är skönt hela tiden, men man känner sig så onyttig), och man tänker att man borde börja träna eller jobba eller måla om huset, men gör aldrig det och då får man så där dåligt samvete igen.
Sen åker alla bort också. Eller försvinner i alla fall, på lite olika håll. Och man tänker att man ska träffas och ringas och pratas och skirvas men det blir inte riktigt så i alla fall. Och man börjar tänka att sommaren inte är så där slapp som man lätt kan tro.
Man ska inte säga man när man menar jag.
Jag menar egentligen jag, när jag säger man.
Jag tycker inte om sommaren, jag irriterar mig på alla mygg och dåliga böcker och alla dessa pajer (som jag egentligen tycker om). Jag tycker egentligen om det här vädret, för jag tycker inte om när det är för varmt (eller för kallt), men det känns ju inte som sommar.
Jag tycker inte om lov. Jag tycker mycket mer om terminer och vardag. För då får jag ha pianolektioner och träffa mina fina klasskompisar. Det blir lite tomt att inte se dem varje dag. Och att inte äta i bamba eller springa till Lana eller titta på Leif och gå till Willys och Maxi.
Jag är utvilad. Jag tycker inte om förändringar. Jag vill att lovet ska ta slut.
Prutt.
björköis
Midsommar på Björkö blev mysigt. Trots att de inte vet att man ska byta håll när man sjunger "ha ha ha, nu går det så bra.." andra gången i Jungfru, Jungfru skär, och trots att de har helt fel melodi på Min gamla moster Ingeborg. Och trots att det var hundar överallt och blött gräs. Olle vann ett halvt kilo kräftor, vi besteg ett berg i storm, spelade kort och åt, åt, åt, åt, åt och åt. Kladdkaka och jordgybbar och kräftklor och sill (nu vet jag hur man skalar kräftor och suger ut det där som finns i klorna. och jag vet att kräftorns tarmar inte sitter i armarna.). Och drack te. Och gick mysig havspromenad. Det var trevligt.
små grodorna
Jag har inpackning i håret, tandborste i munnen och träningsvärk i vaderna. Det blåser, regnar och är kallt. Det är sommarlov, midsommar och sommar, men det känns inte så. Jag går fortfarande upp väldigt tidigt på morgonen och har jeans och tjocktröja på mig när jag går ut. Jag har bara badat en gång (och det var i mindre än fem sekunder och det var väldigt kallt).
Det är konstigt egentligen, att "vi svenskar"(?) liksom förväntar oss att det ska vara strålande sol, 25+ och jättevarmt när vi äter sill och hoppar runt kring den där stången, för det är ju nästan aldrig det, och vi borde ha vant oss vid det. Men ändå pratar alla på TV och alla man möter, varje år, om att "det blir visst regn på midsommar!"
Det är konstigt. Fast mysigt är det, oavsett väder, att göra kransar (för det måste man ju) och dansa små groderna och äta kladdkaka och jordgubbar och dricka te. Lite skumt känns det, att inte vara på Bräckis och Stetared med fåren och kaninerna och farmors köttbullar. Men Brjökö med Ferngrenarna blir nog väldigt bra det också. Det tror jag.
Våra midsommrar i ett stort nötskal. Jag och Frida dansar med barn och pensionärer i spöregn (två år sen).
Det är konstigt egentligen, att "vi svenskar"(?) liksom förväntar oss att det ska vara strålande sol, 25+ och jättevarmt när vi äter sill och hoppar runt kring den där stången, för det är ju nästan aldrig det, och vi borde ha vant oss vid det. Men ändå pratar alla på TV och alla man möter, varje år, om att "det blir visst regn på midsommar!"
Det är konstigt. Fast mysigt är det, oavsett väder, att göra kransar (för det måste man ju) och dansa små groderna och äta kladdkaka och jordgubbar och dricka te. Lite skumt känns det, att inte vara på Bräckis och Stetared med fåren och kaninerna och farmors köttbullar. Men Brjökö med Ferngrenarna blir nog väldigt bra det också. Det tror jag.
Våra midsommrar i ett stort nötskal. Jag och Frida dansar med barn och pensionärer i spöregn (två år sen).
to see the joy in the childrens eyes
Någon form av barnvakt på olika håll och för olika barn idag. Först Lilla kusinen som blvit stor, sen Lilla Levi som alltid kommer vara liten. Under dagen klappade vi hästar, räddade kycklingar, jagade kaniner och badade. Under kvällen bytte vi blöjor, promenerade, läste Bamse och såg på High school musical. Jag har haft en mysig dag.
majs goes dramatisk
Jag är full på jordgubbsmer och kärlek.
Och tom på känslor och tankar.
Och väldigt lycklig och ganska olycklig och lite splittrad.
Mina händer har tinat, förut var de kalla, under en filt, på en äng i en kunglig skog, bredvid en gitarr, omgiven av människor som jag tycker om så jag spricker.
1b är slut. För alltid. I samma klassrum som det började slutade det, i tårta och tårar (typ).
Farväl.
go gospel
Igår klockan fyra försökte jag rulla ut vita pappersdukar över skeva bord och bre smörgåsar till hungriga amerikaner. Det var inte det lättaste, men med lite teamwork och god vilja löste det sig. Det finns många fördomar om amerikaner. De äter inte kanterna på bröden, de vill inte ha starkt kaffe, det är ingen idé att duka med kniv, de får inte plats vid de små borden och bänkarna håller inte, för de är ju så stora. Det krävs mycket förberedelser och mycket planering. Men det är det värt, för 60 tvättäkta stora feta svarta amerikaner från Chicago sjunger otroligt bra, trots att de bär röda, gröna och oranga joggingställ för att deras bagage hamnade i Köpenhamn. Det är ganska roligt att titta på amerikaner också. Och ganska läskigt att prata med dem. Men ganska fräckt att de faktiskt varit här, hos oss, på ritkigt. Riktiga amerikaner i lilla lilla Bifrost. Det är coolt.
Den bästa klassen
Nu kommer det, det där inlägget, som jag sa skulle komma. Om klassen som nästan är perfekt, och människorna som förgyllt mitt år och gjort det till den bästa tiden, kanske någonsin. Jag tror inte att det går att beskriva hur bra ni är, och hur smarta och snygga och kloka och generösa och omtänksama och intelligenta ni är. Adjektiven räcker nog inte till. Men jag tänkte ändå att det är värt ett försök. Fast det kanske blir lite internt och svårt att förstå för dem som inte är insatta. Och lite långtråkigt och tjatigt för dem som är insatta. Men det är smällar man får ta här i livet.
Det regnade på oss, och på våra sista ISGYtimmar igår. Himlen grät med oss när vi spelade I've just seen a face, Dick skrattade sitt dörrknarrsskratt under det sista klassrådet och Liana höll ett spännande och inspirerande tal. Bobbo skrev med grön penna på tavlan för sista gången och PÄZ pratade värmländska och Christer vaktade sina pannkakor. Och när jag åkte hem i regnet, efter sista mysfikan i öde Mölndal, med flera timmars varm choklad och diskussioner om allt som hänt och gjorts och tänkts och sagts, så tänkte jag att ett år inte är så lång tid. Det har gått väldigt fort. Men ändå hinner det hända så väldigt mycket under ett år, att inte ens en bussresa till Lindome räcker för att tänka på allt.
För ett år sedan hade jag aldrig suttit i Burn-Baby-Burn-salen och försökt räkna Kalle-och-Hobbe-matte eller vara arg på tyskaläraren. Jag hade inte åkt spårvagn mer än en gång och inte köpt naturgodis eller banener på Willys. Jag hade aldrig träffat Christer, visste inte att Livets ord hade en lokal i Krokslätt och hade aldrig tänkt tanken att man kan hångla med en staty. Jag trodde inte att man kunde ha gympalektioner i en källare med lågt takt och betongpelare, eller att det fanns gröna toaletter. Jag visste inte hur många trappsteg skolans brandtrappa hade (vilket jag i och för sig inte vet nu heller, men då hade jag inte ens räknat dem), jag aldrig hört talas om Twilight eller Robert Pattinsson, visste inte att man kunde heta Bobbo, och hade aldrig på riktigt tänkt att man kanske verkligen verkligen dör när man dör. Jag visste inte ens att Leif var Leif, eller att folket i klass 1B existerade. Det är faktiskt helt galet.
Första skoldagen, när 1B träffades första gången, känns väldigt långt borta. Men jag kommer ihåg hur nervös jag var och att jag trodde att jag skulle hamna i en gangsterklass, där alla festade varje helg och skolkade och rökte och snattade på Maxi och slog ned skolledningen. Jag trodde det, på ritkigt. Att alla skulle vara jättefarliga och hota med att slänga mig i första bästa papperskorg, typ. Eller, det var i alla fall vad jag trodde innan jag träffade klassen, för sedan lugnade jag mig lite, för den såg inte så jättejättefarlig ut.
När jag tänker på mina fördomar nu så tycker jag att jag var väldigt löjlig. För klassen jag hamnade i är så långt ifrån en gangsterklass man kan komma. Alla (ja, jag menar alla, men vissa kanske har lite udda sätt att visa det på) är väldigt söta och fina och goda människor, som inte ens kan med att döda en spindel i omklädningsrummet och som aldrig på riktigt skulle slå skolledningen (även om det kanske är lite lockande någon gång ibland).
Och hur fånigt och klychigt och patetiskt det än låter så vill jag tacka 1B, för ett härligt år. För att ni är den bästa klass jag vet, och för att ni alltid peppar och alltid är glada och gör att man orkar med skolan när den är som segast. Tack för att ni har humor och bryr er och är ambitiösa och motiverade (större delen av er, i alla fall..). Tack för att ni är dem ni är. Och tack för att ni inte slängde mig i papperskorgen första skoldagen. Jag älskar er!
Det regnade på oss, och på våra sista ISGYtimmar igår. Himlen grät med oss när vi spelade I've just seen a face, Dick skrattade sitt dörrknarrsskratt under det sista klassrådet och Liana höll ett spännande och inspirerande tal. Bobbo skrev med grön penna på tavlan för sista gången och PÄZ pratade värmländska och Christer vaktade sina pannkakor. Och när jag åkte hem i regnet, efter sista mysfikan i öde Mölndal, med flera timmars varm choklad och diskussioner om allt som hänt och gjorts och tänkts och sagts, så tänkte jag att ett år inte är så lång tid. Det har gått väldigt fort. Men ändå hinner det hända så väldigt mycket under ett år, att inte ens en bussresa till Lindome räcker för att tänka på allt.
För ett år sedan hade jag aldrig suttit i Burn-Baby-Burn-salen och försökt räkna Kalle-och-Hobbe-matte eller vara arg på tyskaläraren. Jag hade inte åkt spårvagn mer än en gång och inte köpt naturgodis eller banener på Willys. Jag hade aldrig träffat Christer, visste inte att Livets ord hade en lokal i Krokslätt och hade aldrig tänkt tanken att man kan hångla med en staty. Jag trodde inte att man kunde ha gympalektioner i en källare med lågt takt och betongpelare, eller att det fanns gröna toaletter. Jag visste inte hur många trappsteg skolans brandtrappa hade (vilket jag i och för sig inte vet nu heller, men då hade jag inte ens räknat dem), jag aldrig hört talas om Twilight eller Robert Pattinsson, visste inte att man kunde heta Bobbo, och hade aldrig på riktigt tänkt att man kanske verkligen verkligen dör när man dör. Jag visste inte ens att Leif var Leif, eller att folket i klass 1B existerade. Det är faktiskt helt galet.
Första skoldagen, när 1B träffades första gången, känns väldigt långt borta. Men jag kommer ihåg hur nervös jag var och att jag trodde att jag skulle hamna i en gangsterklass, där alla festade varje helg och skolkade och rökte och snattade på Maxi och slog ned skolledningen. Jag trodde det, på ritkigt. Att alla skulle vara jättefarliga och hota med att slänga mig i första bästa papperskorg, typ. Eller, det var i alla fall vad jag trodde innan jag träffade klassen, för sedan lugnade jag mig lite, för den såg inte så jättejättefarlig ut.
När jag tänker på mina fördomar nu så tycker jag att jag var väldigt löjlig. För klassen jag hamnade i är så långt ifrån en gangsterklass man kan komma. Alla (ja, jag menar alla, men vissa kanske har lite udda sätt att visa det på) är väldigt söta och fina och goda människor, som inte ens kan med att döda en spindel i omklädningsrummet och som aldrig på riktigt skulle slå skolledningen (även om det kanske är lite lockande någon gång ibland).
Och hur fånigt och klychigt och patetiskt det än låter så vill jag tacka 1B, för ett härligt år. För att ni är den bästa klass jag vet, och för att ni alltid peppar och alltid är glada och gör att man orkar med skolan när den är som segast. Tack för att ni har humor och bryr er och är ambitiösa och motiverade (större delen av er, i alla fall..). Tack för att ni är dem ni är. Och tack för att ni inte slängde mig i papperskorgen första skoldagen. Jag älskar er!
We love you Leif
Jag har åkt i Leif. Jag har åkt i Leif. Jag har åkt i Leif. Jag har åkt i Leif. VI har åkt i Leif!
Det är nästan så att man inte tror det.
Ett helt år har vi tittat på honom från skolan.
Nu har vi tittat på skolan ifrån honom.
Det är stort.
Det är ofattbart.
Det är häftigt.
Han hjälpte mig att övervinna min höjdskräck, 125 meter ovanför havet.
Han fullbordade vårt ISGYår, 125 meter ovanför havet.
Fina, långa, unerbart rosa Leif.
We love you.
Det är nästan så att man inte tror det.
Ett helt år har vi tittat på honom från skolan.
Nu har vi tittat på skolan ifrån honom.
Det är stort.
Det är ofattbart.
Det är häftigt.
Han hjälpte mig att övervinna min höjdskräck, 125 meter ovanför havet.
Han fullbordade vårt ISGYår, 125 meter ovanför havet.
Fina, långa, unerbart rosa Leif.
We love you.
jag kommer bli mördad
Jag förstår inte varför jag envisas med att titta på Miss Marple. Konstigt nog har den där söta, men väldigt läskiga, deckartanten blivit något sorts sommartecken, precis som jordgubbar och myggor och äcklig sill. Det är synd, för jag tror inte det är bra för mig att kolla på det där. Jag förstår ingenting av handlingen, det är alldeles för många personer inblandade och jag vet aldrig vem som är vem eller vilka som gör vad eller varför. Det är det ingen annan som vet heller, bara mamma, men om inte hon är hemma blir allting väldigt jobbigt. Sen går jag alltid runt hela kvällen, efter jag har kollat på den där söta tanten och hennes skumma kompanjoner, och tror att det ska trilla ut ett lik bakom varje dörr jag öppnar, och att jag ska bli förgiftad varje gång jag dricker te, och att det ska stå en mördare bakom ryggen och en opålitlig kommissarie ute i trädgården. Jag tycker vakren det är spännande eller intressant. Bara obehagligt. Ändå får jag panik om jag missar bara ett enda avsnitt. Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv.
några sanningar
Igår var det ordentligt ös i vårt vardagsrum, med Bästa pianisten, till Bästa musikläraren och i morse var mina fötter blöta, så där så man kunde krama dem så det rann vatten från dem.
Det där var två faktameningar i samma mening, som egentligen inte hade så mycket med varandra att göra, men det är i alla fall sant.
Något mer som är sant är att det är nästintill omöjligt att ta sig i någon av musiksalarna på vår skola, för bara någon vet vart nyckeln är men ingen vet vart denna någon är. Men lyckas man ändå ta sig in så är det väldigt mysigt och vår beatlesgrupp är väldigt bra.
Sen är det sant också, att det snart är skolavslutning och sommarlov, men det har jag svårt att tro. Trots att vi äter massa kakor och tittar på sällskapsresan och tävlar och inte vinner.
Det där var två faktameningar i samma mening, som egentligen inte hade så mycket med varandra att göra, men det är i alla fall sant.
Något mer som är sant är att det är nästintill omöjligt att ta sig i någon av musiksalarna på vår skola, för bara någon vet vart nyckeln är men ingen vet vart denna någon är. Men lyckas man ändå ta sig in så är det väldigt mysigt och vår beatlesgrupp är väldigt bra.
Sen är det sant också, att det snart är skolavslutning och sommarlov, men det har jag svårt att tro. Trots att vi äter massa kakor och tittar på sällskapsresan och tävlar och inte vinner.
Deep day
Det finns väldigt många frågor här i livet utan svar, den saken är klar (det var inte meningen att det skulle rimma). Och vill man, kan man ägna mattelektioner åt att diskutera dem. Det kan man, för det är nästan så att man tror att det är lov nu. Det är det ju också, snart, för alla andra. För oss är det en hel vecka kvar. Men det gör inte så mycket. En vecka är inte speciellt långt, inte ur ett evighetsperspektiv, och inte ur ett års-perspektiv. En vecka har vi kvar tillsammans, 1B. Jag ska snart skriva ett sånt där långt känslomässigt och överdrivet smörigt, men ändå äligt, inlägg om hur bra ni är och om hur mycket jag älskar er. Snart, men inte nu. För nu ska jag spela piano, dricka te, läsa och nästan tro att det är sommarlov och njuta av det.
Mission completed
För att Maja ska skriva ett två sidor långt arbete om problemen kring Aralsjön så krävs det:
* En veckas helt onödiga förberedelser
* En lördag av dåligt samvete
* En hel söndag (med undantag för att sjunga på gudstjänsten, spela lite kubb och grilla korv)
* Oräknerliga små gröna vindruvor
* Peppsms
* Överdrivet många koppar te
* Tio minuters mys med Levi
* Pepp från en hel kör
* En bekväm soffa
* En ganska stor dos envishet
Så blir det klart, till slut.
Rädda Aralsjön, död eller levande!
Det är inte klokt hur mycket snabbare man skriver under tidspress.
Och det är inte klokt hur lång tid det tar att rädda Aralsjön. Det är tur att det inte är något matteproblem jag försökte lösa, då hade jag nog varit jättearg nu. Det är jag i och för sig ändå, men bara lite, och inte för att det det jag gör känns meningslöst, utan bara för att före detta Sovjetunionen och före detta Sovjetsunionens ledare inte riktigt hade alla hjärnceller på plats när de bestämde sig för att börja odla bomull. Ärligt talat, hur lyckas man klanta till det så otroligt mycket? Jag förstår inte.
Men nu blir det kubb och grillning och trevligt häng med rostbiffarna. Sedan blir det valvaka och Aralsjön hela natten. Livet är härligt. One Way Gospel är mysiga.
jag som trodde att jag slutat mosa, krossa och bryta dem
När jag skulle gå ut genom dörren (jag hade ganska hög fart) kom nästan hela jag ut, förutom min högra lilltå. Den hamnade i väggen istället. Och nu är den inte värd att kallas lill-tå längre. För den är väldigt stor. Och väldigt röd och lite blå. Och ganska sne.
Musik, musik, musik och Student, student, student
Den här dagen har varit Musik, Musik, Musik och Student, Student, Student.
Man skulle nog kunna säga att jag blivit några erfarenheter rikare, några kilon tjockare och en hel del hårnålar fattigare. Och trots att jag varit både chockad, upprörd, lite skrämd och faktiskt på gränsen till rädd, så har jag ändå kunnat se det fina i det hela. Det är fint med student (fast egentligen tycker jag att det är lite överskattat, men det får man inte säga högt..). Fast tanken på att jag, vi, klass 1b, själva ska vara med där om bara två år. Den tanken är faktiskt riktigt skrämmande, så den försöker jag låta bli att tänka.
Om man har spelat inför folk en hel dag (eller, om det känns som att man har gjort det..) så glömmer man till slut bort att vara nervös. Det är nog bra. För revanch blev det, på medleyt. Kanske inte helt och hållet, men han är den bästa pianisten jag vet. Nästa gång sätter vi det.
Man skulle nog kunna säga att jag blivit några erfarenheter rikare, några kilon tjockare och en hel del hårnålar fattigare. Och trots att jag varit både chockad, upprörd, lite skrämd och faktiskt på gränsen till rädd, så har jag ändå kunnat se det fina i det hela. Det är fint med student (fast egentligen tycker jag att det är lite överskattat, men det får man inte säga högt..). Fast tanken på att jag, vi, klass 1b, själva ska vara med där om bara två år. Den tanken är faktiskt riktigt skrämmande, så den försöker jag låta bli att tänka.
Om man har spelat inför folk en hel dag (eller, om det känns som att man har gjort det..) så glömmer man till slut bort att vara nervös. Det är nog bra. För revanch blev det, på medleyt. Kanske inte helt och hållet, men han är den bästa pianisten jag vet. Nästa gång sätter vi det.
A pony is a girls best friend, you know, a pony is a girls best friend.
Jag tror det är något fel på mig. Något i min hjärna har kanske slutat fungera, typ den där funktionen som ser till att man mognar och växer upp och blir stor och förståndig och slutar bete sig som en tioåring. Man skulle kunna se det som något positivt, för det kan det säkert vara, i vissa fall, till exempel när det gäller att lyssna på musik om persikor och aprikoser, och titta på barnprogram om får i lera. Det är nog bara nyttigt, för att man inte ska bli helt snurrig av all vuxenhet som överöser en, med EU-val och jorden som går under och Aralsjön som måste räddas.
Men någonstans måste det faktiskt finnas en gräns. Och någonstans måste man ändå inse att den där barnsligheten är just barnslighet och borde stanna där, och inte bli någon form av verklighet.
Att bli helt överlycklig av att känna lukten av en häst, och helt tårögd av att få klappa och borsta lite på den, det hör garanterat till en av de där sakerna man borde växa ifrån. Kanske inte själva hästintresset, men själva grejen, att magen liksom bara bubblar av glädje när denna fantastiska varelse tittar på en, och andas på en, med sin varma andedräkt, som luktar så där som hästandedräkt luktar.
Det har spårat ur. Det gjorde det redan för längesedan, när jag var sju år, och byggde hästar i vardagsrummet och på altanen, utav plankor och kuddar och soffor. Men då var det ändå okej, då var jag gullig. Nu är jag mer knäpp. Något störd, lite halvt efterbliven och överdrivet desperat.
Jag försöker intala mig själv att jag faktiskt inte tycker om hästar lika mycket längre, och att det faktiskt inte är så kul att rida, som man skulle kunna tro. Jag har lyckats ganska bra. Jag har övertygat mig själv om att jag faktiskt inte har tid och att den där perioden i mitt liv faktiskt är över. Och det har funkat. Jag är ganska lättlurad, egentligen.
Men så räcker det med en liten skymt av en häst, för att jag ska inse hur lurad jag är, och börja längta efter att få känna lite på den, och lukta lite på den. Och om jag känner lite på den, och luktar lite på den, så räcker det, för att jag ska bli alldeles tokig, och bara vilja slänga mig upp den och gallopera iväg. Och om jag gör det, sätter mig på den, och rider en liten bit. Så räcker det. För att jag aldrig aldrig ska vilja gå av igen.
Det låter jättelöjligt. Och jag vet vad ni tänker, att det faktiskt inte kan vara så extremt, och att jag nog överdriver, i alla fall lite. Men det gör jag inte, för det är väldigt extremt. Och ganska löjligt, egentligen. Men det kan inte hjälpas (som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt).
Jag har ridit idag. På en liten söt, underbart fin vit häst, med mycket fart och energi. På en stor äng, på landet, bredvid massa hagar med massa hästar i. Jag ska inte beskriva hur det var, för det blir bara patetiskt. Men fort gick det, och hästen var underbar.
Det är något fel på mig. Något i min hjärna har definitivt slutat fungera, frågan är bara vad. Kanske är det den där funktionen som ska se till att jag inte tänker på det där med ridning.
Jag är beroende. Och jag förstår inte hur jag ens kan försöka hålla mig ifrån det. Bara en idiot skulle komma på den tanken.
Men någonstans måste det faktiskt finnas en gräns. Och någonstans måste man ändå inse att den där barnsligheten är just barnslighet och borde stanna där, och inte bli någon form av verklighet.
Att bli helt överlycklig av att känna lukten av en häst, och helt tårögd av att få klappa och borsta lite på den, det hör garanterat till en av de där sakerna man borde växa ifrån. Kanske inte själva hästintresset, men själva grejen, att magen liksom bara bubblar av glädje när denna fantastiska varelse tittar på en, och andas på en, med sin varma andedräkt, som luktar så där som hästandedräkt luktar.
Det har spårat ur. Det gjorde det redan för längesedan, när jag var sju år, och byggde hästar i vardagsrummet och på altanen, utav plankor och kuddar och soffor. Men då var det ändå okej, då var jag gullig. Nu är jag mer knäpp. Något störd, lite halvt efterbliven och överdrivet desperat.
Jag försöker intala mig själv att jag faktiskt inte tycker om hästar lika mycket längre, och att det faktiskt inte är så kul att rida, som man skulle kunna tro. Jag har lyckats ganska bra. Jag har övertygat mig själv om att jag faktiskt inte har tid och att den där perioden i mitt liv faktiskt är över. Och det har funkat. Jag är ganska lättlurad, egentligen.
Men så räcker det med en liten skymt av en häst, för att jag ska inse hur lurad jag är, och börja längta efter att få känna lite på den, och lukta lite på den. Och om jag känner lite på den, och luktar lite på den, så räcker det, för att jag ska bli alldeles tokig, och bara vilja slänga mig upp den och gallopera iväg. Och om jag gör det, sätter mig på den, och rider en liten bit. Så räcker det. För att jag aldrig aldrig ska vilja gå av igen.
Det låter jättelöjligt. Och jag vet vad ni tänker, att det faktiskt inte kan vara så extremt, och att jag nog överdriver, i alla fall lite. Men det gör jag inte, för det är väldigt extremt. Och ganska löjligt, egentligen. Men det kan inte hjälpas (som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt).
Jag har ridit idag. På en liten söt, underbart fin vit häst, med mycket fart och energi. På en stor äng, på landet, bredvid massa hagar med massa hästar i. Jag ska inte beskriva hur det var, för det blir bara patetiskt. Men fort gick det, och hästen var underbar.
Det är något fel på mig. Något i min hjärna har definitivt slutat fungera, frågan är bara vad. Kanske är det den där funktionen som ska se till att jag inte tänker på det där med ridning.
Jag är beroende. Och jag förstår inte hur jag ens kan försöka hålla mig ifrån det. Bara en idiot skulle komma på den tanken.
Musikalflashbacks (jag tror inte det är ett och samma ord..)
Lite nostalgi är det ändå, att sitta på Bio Etage, i sköna, mjuka, röda stolar, och titta på musikalen. Det är lite läskigt också, att det faktiskt är ett helt år sedan vi var med. Och helt totalt galet är det, att musik kan beröra så mycket. Trummor och piano. Och lite gitarrer. Lite toner, lite känsla och mycket musik. Det kan göra så att man får rysningar över hela kroppen och tårar i ögonen. Sinntorps skolband är faktiskt det bästa bandet jag vet. Och Sveriges bästa musiklärare är fortfarande den bästa musiklärare jag vet. Även om han inte är min musiklärare längre.
I've been born again
Jag känner mig alldeles kär. Det är jag ju inte, såklart. Men det liksom bubblar i magen ändå, sådär som alla pratar om, som om det är fjärilar. Och jag har lite svårt att sitta still, och väldigt svårt att fokusera på geografin. Det är konstigt, för förälskelse ska ju gå över med åren, säger de ju, och övergå i vanlig lugn, tråkig kärlek. Som visserligen är väldigt stark, men fortfarande bara en kärlek och ingen förälskelse. Och nu känner jag mig alldeles nykär. Det är ju inte normalt, direkt.
Fast det är inte i en människa jag är kär i. Eller, egentligen är jag ju inte kär. Bara alldeles tagen. Helt fascinerad, och alldeles upprymd.
Tänk er en kärlek som inte har något slut. Och som man aldrig kan sluta bli nykär i. Och som är det största som finns och det bästa som finns, och som alltid finns och som alltid kommer finnas och som.... det är ju helt vansinnigt.
Kärlek till stora människor i en värld som blivit liten
Det är inte klokt hur mycket allting kan krympa på så lång tid.
Det är faktiskt inte klokt.
Men ett impulsbesök är alltid trevligt, och jag tycker väldigt mycket om min mormor och morfar och min lilla kusin, som egentligen blivit stor nu, men som alltid kommer vara liten i mina ögon.
Det är faktiskt inte klokt.
Men ett impulsbesök är alltid trevligt, och jag tycker väldigt mycket om min mormor och morfar och min lilla kusin, som egentligen blivit stor nu, men som alltid kommer vara liten i mina ögon.
varmvarmarevarmast
Idag blev jag varm om öronen, fingrarna och näsan när jag gick omkring i det fina värdret. Min macka blev varm när jag värmde den i mickorn, och teet blev alldeles för varmt när det kokade för länge på för hög värme. Fötterna, ryggen och händerna blev varma när vi spelade fotboll, på fina ängen, bland gula blommor, högt gräs och fågelkvitter. När jag somnade i solen på altanen blev hela jag varm och alldeles röd. Vattnet vi drack till maten blev varmt när det stod framme i solen, och det var inte gott att dricka.
Och när mina fina klasskompisar gick omrking och sjöng på isbjörnslåten, blev jag varm i hjärtat.
De är väldigt söta.
Jag tycker om dem väldigt mycket.
Och jag tror att vi kan rädda alla isbjörnar och hela världen. Jag tror det går.
Men trots att hela den här dagen har varit alldeles fylld av värme, på alla håll och kanter, så har jag frusit ibland. Under valdebatten, till exempel, när fläktarna var på i taket. Men då tog jag på mig en tröja, så löste det sig. Tänk om det var så enkelt att rädda världen...
Och när mina fina klasskompisar gick omrking och sjöng på isbjörnslåten, blev jag varm i hjärtat.
De är väldigt söta.
Jag tycker om dem väldigt mycket.
Och jag tror att vi kan rädda alla isbjörnar och hela världen. Jag tror det går.
Men trots att hela den här dagen har varit alldeles fylld av värme, på alla håll och kanter, så har jag frusit ibland. Under valdebatten, till exempel, när fläktarna var på i taket. Men då tog jag på mig en tröja, så löste det sig. Tänk om det var så enkelt att rädda världen...
