Min blogg har blivit övergiven. Lämnad och sviken. Av mig. Jag får förfärligt dåligt samvete när jag tänker på det. Men jag har inte glömt bort den, det har jag faktskt inte. Jag har tänkt på den, hela tiden, när jag rostat mackor, lekt i studion, komponerat Visa och städat toaletten. Jag har tänkt på den. Det är bara det att jag inte tagit mig tid till att logga in och kolla läget med den, svara på kommentarer och uppdatera den. Men jag har tänkt på den. Det har jag. Fast någonting långt inne i mitt samvete säger mig att jag nog tryckt undan den lite, att jag låtit andra sidor som facebook och myspace gå före. Och jag ångrar det, det var fel av mig. Förlåt, kära blogg, du är värd så mycket mer. Myspace suger. Jag har bråkat med den sidan i tre dagar, skapat och tagit bort tre konton och gett upp. Men i morgon ska jag ta tag i det igen. Jag ska lära mig. Men älskade blogg, du är inte komlpicerad, kräver inga extrema datorkunskaper eller hackeregenskaper. Du är fin som du är. Och jag har inte brytt mig om dig. Förlåt. Jag ska fösöka döva mitt samvete och kompensera med lite vackra bilder och ett långt  detaljrikt inlägg om de senaste dagarnas händelser. Inte för att det hänt något speciellt direkt, mest för att jag känner att jag måste. För det var ju så längesen sist. Nästan en vecka. I morgon hade det blivit en vecka.

Leif(eltornet) i all sin rosa glans får vårkänslor.

Förra veckan var kaotisk. Det var den värsta veckan på väldigt länge. Prov, inlämningar, redovisningar och läxförhör avlöste varandra i världsrekordfart. Det var som om alla stora arbeten i alla ämnen under hela terminen, var under en och samma vecka. Och sen, med ett litet poff bara, så var allt över. Och kvar stod vi helt uttömda på energi och fortfarande alldeles uppstressade av anledningar som vi på olika sätt gjort oss av med. Den veckan lämnade ingen tid över för tankar.

Helgen bestod av vila och musik. Orgel, One way gospel och pianoduett på våffelfest. Jag spelade katastrofalt. Nästan hela tiden var jag ute och svävade långt bort ifrån allt vad tonart och notbild heter. Men trevligt hade vi. Och våfflorna var goda. Och det var ju trots allt bara uppvärmning. Jag är taggad inför revanch.



I måndags, då solen var på sitt bästa humör och sken hela tiden, och det var alldels vindstilla och himlen var klarblå och termometern visade på fem plus, begav vi oss till svenska Småland för att åka skidor i konstsnö. Bara den resan blev en upplevelse som utan tvekan skulle förtjäna ett alldeles eget inlägg. Men jag ska fatta mig kort.

Skiåkningen var inte den bästa (men ändå förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna), liftkorten var sådana där omoderna som man måste dra i för att de ska fungera (vilket blir mycket osmidigt med vantar och stavar och hela köret). Colan blev bubblig och skvätte ned hela picknickbordet och Klaras hjälm, då den (colaflaskan) färdats upp för två liftar och ned för en brant backe i jakt på det perfekta fikastället. Lisas termos hade tidigare innehållit rutten varm choklad och gift, men jag vågade dricka ur overlocken (locket på termosen, även känt som en symaskin) ändå. Vi hade gått upp vid fem allihop. Och sömnbristen gav konsekvenser i form av skrattanfall åt ingenting. I en släpis lyckades vi, från att ha diskuterat raggningsrepliker, komma in på ett djupt ämne. Detta resulterade i att vi blev sittandes i en halvtimma mitt i backen. Frustrerade. Och i att hemresan bestod av vilda diskusioner istället för sömn. Och i att jag inte har kunnat tänka på flera dygn. Det är inte klokt vad förvirrad man kan bli när man börjar fundera. Till slut vet man ingenting längre.



Resten av veckan har bestått av alkoholiserade älgar, körövningar, musikteori, pianolektion, sex och doger (angående de två senaste alternativen så är inte det något jag ägnat mig åt denna vecka, utan något vi diskuterar under temaveckan i skolan). Jag antar att jag även borde räkna in halsont, huvudvärk och skolfrånvaro. Det är vad jag varit utsatt för idag. Men jag ska inte klaga. Jag har ju ätit taccos också.


Det här inlägget blev nog det längsta i hela min blogghistoria. Det tog mer än en halvtimma att skriva (vilket mest troligt beror på att jag, som sagt, inte kan tänka ordentligt. och på att jag är trött, vilket även resulterar i något flummiga formuleringar) och på något läskigt sätt har jag lyckats få all den här texten kursiv. Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag kan inte ändra på det. Sorgligt men sant. Hoppas inte att det är något bestående. För det är så otroligt jobbigt att läsa kursiv text.

Hemtenta om antiken, check.
Nyhetsartikel, check.
Myskväll med tjejerna i klassen, check.
Geografiprov, check.
Hårinpackning, check.
Rakade smalben, check.
Orgellektion gånger två, check.
Vattning av min lilla lila blomma, check.
Kammarkör, check.
Inköp av ny skidjacka, check.
Förälskelsefunderingar, check.
Matlagning, check.
Engelskainlämning, check.

Jag är trött, men lättad, tror jag. Jag kan andas igen.


(Polen, Krakow, för en evighetsen. Dessa flickor är underbara människor.)

Jag ska berätta om hur bra jag mår. Jag är glad, positiv, motiverad, engagerad och det liksom bubblar i hela kroppen. Jag är full av energi. Om det inte hade varit för att mitt rum var så litet skulle jag ha gjort några små glädjehopp. Bara för att jag är så glad och mår så bra och har så mycket energi. Och för att det är vår. Jag sitter och skrattar för mig själv. Bara för att jag mår så bra. Och jag ljuger inte när jag säger det. Jag bara undanhåller en del av sannaingen. För jag mår ju bra. Egentligen. Egentligen skulle jag nog kunna klassas som världens lyckligaste människa. Jag har världens bästa föräldrar, världens mysigaste släkt och världens underbaraste vänner. Jag bog i Sverige. Och säga vad man vill om Sverige (jag har inte sagt snälla saker den senaste veckan. jag är så anti sverige och allt "svenskt" man kan bli. förklarar jag varför blir jag fruktansvärt arg och det har jag inte tid med just nu, så det får vänta.), men det är i alla fall inte krig här och grannen har (förhoppningsvis) inga planer på att mörda mig. Jag har ett hus att bo i och ett piano att spela på och en överdrivet mjuk säng med överdrivet många kuddar (tänk vad mycket nytta de kuddarna kunde gjort någon annanstans). Jag är världens lyckligaste människa. Men just nu, just precis just nu, så är jag trött. Så trött att jag mår illa. Jag vågar nästan inte skriva det, för jag har det ju så bra. Men närsomhelst kommer jag somna ner i tangentbordet. Eller börja gråta av trötthet. Och det är pinsamt. För jag har det ju så bra. Och bara jag tar mig igenom morgondagen har jag klarat det. Då har jag tid att vara så där fruktansvärt lycklig igen. En sista uppryckning.

minst sagt förvirrad.
Tur att Sandra finns. Och Sanna. Och Frida. Och alla andra. Otur att vissa andra finns. Här. Just nu.