Jag undrar vad som finns vid universums kant,

ett hål, ett stup eller något annat intressant?

Kanske är hela rymden en evigt stor gigant,

oändligt gränslös, tänk om det är sant.

Och tänk vad små vi är ändå,

i ett kosmos vi inte förstår oss på,

på en liten planet, varför då?

Jag undrar vad meningen egentligen är,

varför man ska leva, anads och vara kär,

och varför det finns insekter, djur, växter och bär.

Finns det en tanke bakom allt?

Någon som lärt oss andas, och frysa när det är kallt.

Eller är det en slump att jorden är rund och havet salt? 

Jag undrar varför vissa är rika och bor som vi gör här,

när andra knappt kan äta, och lever i misär.

Orättvist, det är vad det är.

Och varför får vissa bara se krig och död,

och styras av en ledare som är helt störd?

När andra har både mat och bananer i överflöd.

Jag undrar hur partier som SD ens kan existera,

hur de får väljare, som bara blir flera.

Varför kan inte alla människor överallt agera?

Är det så att man föds ond eller god?

Att vissa dras till det där med död och makt och blod,

medan andra visar sidor av omsorg och hjältemod.

Jag undrar varför jag ens kan tänka som jag gör,

och varför jag kan skratta och gråta och sjunga i kör.

Och jag undrar vad som händer när man dör,

när man är gammal och skruttig, stel och mör,

har värk i kroppen och inget hör.

När man inser att tiden på jorden är slut,

ställs man då inför ännu ett beslut?

Eller är det bara att andas ut?

Jag undrar om det finns någon där,

som tar sig tid och förklarar vad döden innebär.

Så man inte slår knut på sig själv och faller isär.

Den sista lektionen med den bästa musikläraren var innehållsrik, krävande, lång, dramatisk och glassig, i ordets rätta bemärkelse. Vi spelade in arren, även de mest kladdiga och svårtydiga, och vi promenerad genom Mölndal och åt jättevåffla i solskenet på Mölndals torg och tittade på stora fåglar och små fåglar. Vi tänkte på hur mycket vi lärt oss och hur roligt vi haft och vi förundrades, som alltid, över den bästa musikläraren, och funderade, återigen, på varifrån han får sin energi. Han är en vandrande glädjespridare och enorm energibomb. Han brinner för sitt ämne och sina elever, och han kan det där med att göra bra lektioner. Han är en sån där lärare som ser alla elever.

Och lite sorgligt är det faktikst, att jag inte kommer ha en enda lektion till med honom. Det är faktiskt väldigt sorgligt. Och väldigt konstigt. Han har ju trots allt gjort mitt liv lite lättare att uthärda (inte för att det varit så där överdrivet outhärdligt, men det vet väl alla, hur det är när skolan är seg och allt är så långsamt jobbigt. då kan en musiklektion med den bästa musikläraren pigga upp en smula) under tre års tid. Det kommer nog bli lite tomt.

Mysigt hade vi, så klart. Fast lite lite sorgligt, det är det faktiskt.


Ni är den bästa teorigruppen jag vet.





Sveriges bästa musiklärare. Jag kommer sakna dig.

God mat, trevliga människor, goda kakor, rolig brännboll, gott godis, hysterisk dunka-musik, god ananas, proppmätt mage.

Jag förstår inte varför jag inte träffar er oftare. Det är helt sannslöst.

Plötsligt blev jag alldeles full av kärlek, bara så där. På två sekunder, nästan. Det känns som att det liksom kommer bubbla över snart, och bara välla ut åt alla håll och kanter, över hela jorden, till alla små hörn och alla små barn och alla pensionärer och alla varelser däremellan. Det skulle vara bra, tror jag, för kärlek är bra. Det är klart att det är. Och just nu har min kropp producerat en överdos. 

Det började med att jag kom att tänka på någon jag tyckte om. Och sedan kom jag på några fler och sedan ännu fler, och till slut visade det sig vara så väldigt många som jag tycker om så väldigt mycket, så jag inte riktigt vet vart jag ska göra av mig själv och all min tycka-om-het som finns någonstans där inne. Jag är helt enkelt för liten, bara 1,65 lång.

Jag vill krama alla. Fast det går liksom inte. Jag har helt enkelt för korta armar. Och dessutom finns det inte så många människor inom kramvänligt avstånd. Men jag skickar ut världens största internetkram, som räcker till alla som jag tycker om så där jättemycket. Jättejättestor är den. så ni får passa er, så ni inte försvinner i den, och aldrig mer hittar ut igen. För det vore ju synd.


Den största kramen i världen.

Jag är smått förvirrad. En gnutta bortkommen. Några dagar fel i tiden. Jag har inte förstått att det är tisdag, jag har glömt bort att det inte är måndag och mest troligt kommer jag inte komma ihåg någonting i morgon.

Men igår bearbetade jag min höjdskräck från läktaren i aulan, under en svart kåpa mellan en massa härliga och duktiga körsångare. Och jag pluggade stämmor och texter som jag aldrig riktigt kunde men som konstigt nog gick bra i alla fall. Och jag drack minst femton liter vatten, köpte ett svindyrt äpple, svettades så min tröja blev alldeles blöt och mitt ansikte alldeles överhettat och mina strumpor alldeles smutsiga och prickiga.

Sen var vi på GP också, fast det känns inte som igår. Mer som två veckor sen. Och så hade vi nationellt prov i tyska, men det känns som i ett tidigare liv. Ett liv som är mycket avlägset, men som jag ändå vill minnas som något bra, för jag har en känsla av att jag trivdes. Upp och ned i en datorsal i ett knä på en engelskalektion om UFOn. Det var knappast igår.

Jag tänker inte på det lika ofta som förut. Ibland tänker jag inte alls på det. Ibland tänker jag på det, men bara lite. Ibland tänker jag på det mer. Och ibland, som idag till exempel, när jag har en liten liten flicka hemma i trädgården, som springer runt på gräsmattan och skrattar med små vita tänder i munnen, en rosa hatt på huvudet, som hon har satt dit själv, och två bollar i handen, en gul och en orange, som hon har valt själv, då tänker jag på det mycket. 

En liten tvåårig flicka, som skrattar med små vita tänder i munnen, och försöker klappa katten som flyr i panik. Hon gungar och pratar och skrattar och skrattar och skrattar. Och trillar baklänges rakt ner i rabarberna och når inte upp till bordet. Men hon tar för givet att någon ska hjälpa henne, hon är beroende av andra. Av att någon säger till henne att det är farligt att leka med kockknivar och att det inte är så lämpligt att köra med en bobbycar ut för en trappa. Hon är väldigt liten och väldigt hjälplös.

Och hon har pyttesmå skor. Och när jag ser de skorna, då tänker jag på det. På att jag sett så små skor någon annanstans någon annan gång. Och jag tänker att de skorna kanske också tillhörde en liten flicka med vita tänder och ett härligt skratt, som ville klappa katter och älskade livet och trodde gott om alla och var så beroende av andra. Men hon hade inte samma tur som den lilla flickan i min trädgård, och hon fick inte växa upp och bli brandman eller golfproffs. Hon fick knappt ens finnas.

Och det värsta är att hon inte ens var ensam om det. Flera tusen barn dog. Och när jag tänker på det, då gör det ont i hela mig och jag mår illa. Och när jag ska leta fram en bild, som jag vet att jag har, på de där skorna jag sett, så går det inte. Inte för att den inte finns, utan för att jag inte vågar se den. För att jag önskar att jag aldrig sett den.

På kvällarna, när jag och Petter har tråkigt, så sitter vi i varsitt rum, vägg i vägg med varandra, och chattar på msn. Om allt möjligt, som om det inte är dags för mamma att slänga ihop en god paj, eller om att vi båda egentligen borde plugga eller i alla fall vara lite mer sociala med varandra och resten av familjen. Sen ballar det ur och jag skriver en massa konstiga saker och han får nog och kommer in hit. Och så sitter vi och jämför våra händer och tår och han fascineras av att jag har världens minsta fingrar. Hans lillfinger är tjockare än mitt långfinger. Det är sant. Sen lyckas jag alltid övertala honom att massera mig, i alla fall en liten stund. Och sen brukar jag ägna resten åt kvällen åt att komma på anledningar till att han ska fortsätta med det.

Om man har ägnat en hel eftermiddag åtatt tänka på varför oljebolag visst är bra för miljön och inte alls förstör den, så är det lätt att man lurar, inte bara andra, utan även sig själv. Och man blir arg på alla som säger att oljebolag visst förstör miljön, för det gör den faktiskt inte alls, egentligen. Om man bara tänker efter lite.

Den här dagen har varit den meninslösaste, den mest meningslösa, den minst meningsfulla, dagen på väldigt väldigt länge. Jag har nog inte gjort något nyttigt. Alls. Jag har inte ens gjort något onyttigt. Jag vet egentligen inte vad jag har gjort. Ingeting, antagligen. Är det ett giltligt svar? Kan man säga att man har gjort ingenting om någon frågar? Eller måste man ha gjort någonting? Om man måste det, om jag måste komma på vad jag har gjort, så har jag har haft ångest idag. För att mina körnoter och orgelnoter och min geografibok är borta. Det är riktigt frustrerande. Sen har jag spelat piano också, alla stycken jag någonsin kunnat, nästan, ända från när jag började tills nu, nästan. Men det är ju varken meningsfullt eller meningslöst.

Min kära farmor kom med ett förslag häromdagen. Jag brukar gilla min farmors förslag, och jag gillade det här också. Det hade säkert blivit bra. Om det inte varit för min beslutsångest, separationsångest och andra liknande svårigheter som kan leda till stora problem.

Jag håller med farmor om att de fina vårträden borde få bli bakgrund på min blogg. De är faktiskt mycket mer lämpade, om man tänker på årstiden. Men när jag ändrade det och tryckte på Förhandsvisaknappen, blev jag lite ledsen i ögat. Min blogg såg inte ut som min blogg längre. Den var inte lika hösttrevlig och hemtrevlig och mysig längre. Det var på något sätt väldigt sorligt.

Alla andra gör det, jag borde göra det. Ändra bakgrunden, alltså. Men jag vet inte om jag vågar. Jag måste övervinna min separationsskräck, den som gör livet mycket mer omständligt att leva. Och jag måste samla mod. Antingen till att göra en förändring, eller till att stå emot grupptrycket. Jag har inte bestämt mig än.