Regn, svett, panik och vatten på golv och tår. Nyätna äpplen, nyköpta julkänslor och en väldigt gammal raggsocka. Blått klassrum och galna människor. Högt torn och lågt tak. Dålig luft i grupparbeten som spårar ur och datorer som lägger av med estiska layouter och konstruktiv kritik. I en härlig röra av huvudvärk, stresshantering och falska psalmer i Ess-dur. Och så ett inställt teaterbesök och några timmars oeffektivt psykologiplugg. Ja, denna dag är sannerligen en dag att minnas med glädje. Tills döden skiljer oss åt.

Det finns så mycket att fascineras över här i världen. Vatten, till exempel. Vanligt kallt, blött vatten, som kommer farandes från himlen i en väldig fart. Studsar i marken och plaskar i pölar, regnar snett och hamnar i skorna. Flera liter. Som en sjö, lika blött, fast något mindre. Vattnet gör så att håret blir lockigt och noterna dränkta och tårna invirade i körledarens rutiga medelålderssjal. Frusna, tinade och gömda i en maggrop. Det är minst sagt fascinerande.

Krig och popcorn och pannkakor och också fascinerande. Kanske inte på samma sätt. Kanske är det mest hemskt. Men i ett litet grupprum bakom randiga gardiner och hårda stolar, i en två timmars lång film om massmord och massgravar, med kabodjansk psycomusik och fina vänner, kan det ändå bli fascinerande. På ett hemskt sätt. För samtidigt som det är helt obegripligt, så är det också fascinerande, att det faktiskt kan finnas människor som är så in i bomben korkade. Folk som verkar sakna hjärna och ändå, på något helskumt vis, lyckas ta makten över ett helt land och utrota en halv befolkning. Det är sjukt.

Tysk grammatik är inte lika sjukt, men nog så fascinerande. På sitt eget sätt. Grammatik överhuvudtaget är fascinerande. Adjektiv, ackusativ och predikat, i tempus, kasus och genus. Långt, kort och oregelbundigt. Smalt, tjockt och ologiskt. Tänk ändå, att det verkligen fungerar. Tänkt att en äkta tysk verkligen pratar sådär, utan att ha en aning om varför. En äkta tysk börjer artikeln efter satsdelen och adjektivet efter prepositionen, som om det vore det mest naturliga i världen. När ett feminit ord plötsligt blir maskulint i dativ, bryr de sig inte. De bara pratar på ändå. Utan att måla upp ett estetiskt schema eller plugga terhundra glosor. Det, om något, är fascinerande.

Egentligen tycker jag att den här låten är världens finaste. Jag brukar också sitta i smyg ibland och drömma om en sån där perfekt värld. Med kramar och kärlek, gemenskap och vänskap. Glädje, mys och rättivsa. Fred, frid och fröjd och massa vita duvor. Jag brukar till och med kunna tro på det, och våga hoppas på det, i smyg. Då brukar jag bli glad. Le lite för mig själv, skratta och skutta i vattenpöar, sjunga och duscha och baka kladdkaka. För då känns det bra. Då känner jag ett visst hopp för mänskilgheten. Det gör jag inte idag.

Idag är jag inte på humör för gummistövlar eller elvispar. Jag är inte på humör för någonting. Jag vill bara ha diktatur. Världsdiktatur. En enda person som bestämmer allting. Som styr och ställer och fördelar maten och oljan och marken lika. En snäll person, så klart. Som Barack Obama, till exempel, eller farfar. Det skulle vara helt perfekt. Då skulle Darfur vara världens finaste ställe, och FN skulle inte ens behövas. Det skulle vara helt perfekt.


Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nån gång, nånstans

En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Jag är konstig. Det inte något nytt konstaterande, det har jag vetat länge. Vissa påstår till och med att jag är Väldigt Konstigt. Ibland håller jag med. Idag, till exempel, håller jag med. För det är nog Väldigt Konstigt att älska skolan. Första morgonen efter lovet, första måndagen i november, mattelekion, naturkunskap, regn, mörker och tysk grammatik. Man borde inte älska det. Men det gör jag. Så mycket att jag blir alldeles snurrig i magen och hoppar i vattenpölar på vägen hem. Bakar brända scones och lyssnar på E-type, skalar clementiner och städar badrummet. Jag blir så glad, av köttfärsåsen och Leif och Willys. Och jag tycker så mycket om Holger och brandtrappan och hissrummet. Och så älskar jag er. Det är nog där skon klämmer egentligen. Tänk att jag levde sexton år och åtta månader utan att ens veta att ni fanns. Det är sjukt.

Jag är kär i Barack Obama. Jag vet att det kanske inte är så lämpligt att bli kär i USA:s president klockan tre på natten. Jag vet att han har fru och barn och hund i ett vitt hus i Washington. Jag vet att det är långt till USA, och att han förmodligen inte skulle nöja sig med mitt gråa hus i Lindome. Jag vet att han har mycket att göra, med ett land som ska styras, en armé som ska skötas och en värld som ska räddas. Jag vet det. Jag förstår det.

Och jag förstår att han inte har tid med mig. Jag förstår att han inte vill lämna sin fru och sin hund och sitt folk. Jag förstår att det skulle bli ett himla liv om han gjorde det. Och jag förstår att han skulle bli rastlös här i Mölndal, utan höga hus och atombomber och krig.

Jag vet att vår kärlek är olämplig, på gränsen till omöjlig. Men jag är kär ändå, för det är liksom inget man kan kontrollera. Blir man kär så blir man. Klick, säger det bara, så är man helt fast. Det har jag läst i KP. Och blir man kär så blir man blind också. Inte bokstavligt, men man blir blind för alla svagheter hos den andre. Man ser inga hinder. Allt är perfekt.

Och Obama är ju ganska perfekt. Okej att han knarkade och festade när han var ung, och okej att han är typ tjugo år äldre och har mest makt i världen just nu. Men det är bara detaljer. Egentligen har vi ju ganska mycket gemensamt. Jag menar, jag har också en familj jag äter middag med varje dag, och jag har också mycket att göra; ett rum som ska städas, läxor som ska skötas, ett reportage som ska räddas. Jag kan se vissa likheter. Jag kan se ett visst hopp. Ett litet. Helt omöjligt är det inte. Faktiskt.