Vi har hittat ett trådlöst nätverk på hotellrummet, inne i "köket" på kylskåpet. Klockan är tjugo över sju, lokal tid, och jag har varit vaken i en och en halv timma. Helt jättevaken, helt av mig själv. Utsövd och utvilad och jättevaken, klockan sex på morgonen. Det är ganska coolt. 

Vi bor på tionde våningen i ett hotell som ser rätt lyxigt ut, men där golvet knakar och lutar och är täckt i röd heltäckningsmatta. Toalettdörren går inte att stänga och det är omöjligt att få varmt vatten i duschen. Bredvid varje säng står ett litet brunt bord som nästan försvinner under en fruktansvärt gigantisk amerikask lampa. På ena väggen hänger en megastor TV som vi inte vågat sätta på än. Det är litet och trångt och kvavt, men rätt mysigt.   

Om man tittar ut mellan stora blommiga gardiner ser man ett stort tegelhus, med massa fönster och såna där svarta brandtrappor. Om man har lite fantasi och en hel del god vilja, kan man nästan låtsas att man är fattig och har aids och är med i Rent. Om man inte vill det kan man gå över gatan och köpa kaffe på Starbucks eller promenera ut på Broad Way och shoppa lite. Då är det nästan så att man tror att man är en äkta amerikansk Hollywoodkändis.

Men bara nästan. Egentligen känns det inte så alls. Vi har inte hunnit se någonting av stan. Igår åkte vi i en minibuss i två timmar, med en flummig chaufför och några vilsna svenskar från Styrsö. Och vi köpte mackor på en ekologisk marknad och det regnade och var mulet och kallt.

Nu ska vi äta riktig amerikansk hotellfrukost. Och nu tänker jag glömma nätverket på kylskåpet, för nu vet världen (eller i alla fall mina fem bloggläsare) att vi lever, och det är huvudsaken. Om jag fortsätter komma ihåg nätverket och fortsätter blogga hela veckan så förstörs ju hela finessen med att skicka riktiga äkta pappersvykort. Och det är ju nästan halva nöjet.

Tio timmars sömn, hundrasextio minuters bilresa, två timmars fika, sjutton koppar te. Hundra fina vänner, tre sidor matte, sju portioner potatissoppa och fem kilometer på skumpig pakethållare. Musik, kärlek och svettiga strumpor i en enda röra. Ett paket halstabletter, två mysiga middagar, hundratjugo körsångare och en svart amerikan. Fjorton timmars gospel. Noga räknat.

Det är helt galet egentligen, att en endaste helg kan bli så oändligt lång. Det är ju både ologiskt och orimligt och alldeles konstigt att två dagar och en kväll kan kännas som två år och ett liv. Vi har sovit för lite och sjungit för mycket och hoppat och stampat och ätit i takt. Till vampar och verser och trestrukna D, i femtakt och tretakt och baktakt. Jag har städat badrumsskåp och kramas Lamont Lenox och promenerat bland nyfallna höstlöv.

Gospel är grymt. Det är nog det bästa som finns. I en svettig kyrka i en jättekör. Jag gillar det skarpt. Och trots träningsvärk i magen och skoskav på hälen och överdriven överskottsenergi, så var världens längsta helg helt klart en av de bästa, med de tre G:na - Glädje, Gud och Gemenskap. Grymt.

Jag vet att jag borde sova. Jag vet att jag sov alldeles för lite förra natten och jag vet att jag måste sova mer i natt. Jag vet att jag borde plugga lite mer engelska och jag vet att jag borde ha räknat mycket mer matte. Jag vet det. Okej? Jag vet.

Men det spelar ingen roll hur mycket jag vet. För jag har vetat hela kvällen, och jag har försökt kontrollera mig och behärska mig och strukturera mig och planera mig, hela kvällen. Men det går inte. Axlarna är stenhårda och tungan smakar blod blandat med iskallt fruktte och stenhård mandelskorpa. Fingrarna är kalla och torra, jag är varm och svettig, skev och luden. Trött. Och ganska lycklig.

Jag har spelat piano, i två timmar och tjugosju minuter. På helt eget initiativ. För att jag tycker om det. För att jag verkligen, verkligen tycker om det, men så lätt glömmer bort det. För att jag lätt tappar bort det bland alla walkbassar och jazzpianister och samhällsideologier som är överallt hela tiden. På taken och i luften och framförallt runt pianot.

Jag vet att jag borde plugga engelska, men istället sitter jag på golvet. Badar i noter. En hel hög. Bach, Beethoven, Chopin, Debussy, Hydn, Mozart och Schuman. Fast inte i sorterad bokstavsordning. Inte i ordning alls. Men ändå så fin. Papper som är slitna och sneda, aningen förstörda och älskade till max. Stycken som är övade och inlärda, tråkiga och uttjatade. En slags hatkärlek. Men mest kärlek. För första gången på väldigt, väldigt länge. 

Om man av misstag hamnar i fel omklädningsrum efter gympan. Om man råkar gå fel, och plötsligt befinner sig mitt bland fullt påklädda killar i jeans och tuppkam, så blir man lätt lite förskräckt. Om man dessutom är åtta år gammal och tjej, så hamnar en sådan upplevelse definitivt längst upp på listan över det mest pisamma man varit med om.  Tänk, det hade jag alldeles glömt bort.

Och jag hade glömt att man kan låtsas-lära-sig tiokompisarna igen, fast man redan kan dem, och att man kan imitera stormagade rektorer och tonåringar med mycket smink. Jag hade glömt att skor med klack inte är en så lämplig outfit på lekplatser, och att taket på sandlådshuset var så läskigt högt att klättra på. Jag hade till och med glömt bort hur man leker tandhygienist. Det är ju inte klokt. Jag är så glad att jag har dig, som kan påminna mig om hur man gör.

Jag vill sticka. Sticka med garn alltså, och stickor. Inte sticka iväg. För några veckor sen avslutade jag mitt senaste stickarprojekt. En halsduk av ett garn som jag köpte med farmor, i en garnaffär i Varberg. I lite mer ett halvår har jag stickat på den, varje gång jag har tittat på TV. Jag tittar väldigt sällan på TV, det var nog därför det tog så lång tid. Nu, när jag ska titta på TV, så känns det plötsligt väldigt väldigt tomt i mina händer. Jag vill sticka. Detet i mig skriker efter stickor. Detet styrs av instinkter och impulser och just nu har jag starka stickarimpulser. Överjaget är förnuftigt och säger att jag får lugna mig lite, tills jag har fått tag i ett stickgarn. Men detet har inget tålamod. Det fortsätter skrika, tills jag får ont i öronen.

Det är en lördag i en mysig filt i en mjuk fåtölj, med en trave böcker och lite mörk choklad. Inställda planer blev till nya planer och en blöt samhällsbok i ett varmt bubbelbad. Det regnar så halva huset skakar och det blåser så hela taket knakar. Äpplena trillar av, det börjar bli kallt, mamma bakar bröd, Petter snorar överallt. Det luktar nybakad jul, blandat med nystädat golv och tysk politik. Ikväll blir det taccos och en brittisk tant som löser mord och hittar lik.