Jag älskar ord. Meningar, bisatser och bokstäver. Jättemycket. Jag älskar att läsa och skriva och leka med dem, betapeta, alfapeta, skriva kylskåpspoesi och lösa korsord. Fast jag suger. Jag förstår inte ens att Litet lurvigt djur på fyra bokstäver är en Larv. Men jag tycker det är kul ändå. För det är fullt av ord överallt. Och jag älskar ju ord.

Fast i helgen har jag kommit på hur meningslösa de egentligen är. Orden alltså. De är liksom otillräckliga och onödiga och det svenska språket är väldigt begränsat. Därför har jag inte bloggat på ett tag. För det finns liksom inte ord till att beskriva allt.

Det finns inte ord som kan förklara hur liten man blir i svarta dansskor och rufsig fläta, högst upp i en orange kyrka, ensam bakom en stor orgel, fem meter över rostade äggmackor och daglediga pensionärer. Eller hur nervös man blir i ett litet rum med svart pianopall, många lärare och gula väggar. Då darrar knäna och noterna flyger och ett ess blir ett bess och basen försvinner genom det öppna fönstret. Och det går inte att förklara med ord, direkt.

Det går inte heller att beskriva hur söta ens vänner kan vara, eller hur bra ens bok slutar eller vad som är poängen med en barnkör som sjunger så armhåren ställer sig rakt upp. Det finns inte ord för solnedgångspromenader eller granbarrsmistlar, vid en blank sjö i en tyst skog längs hästhagar och mystackar brevid den finaste som finns. Där någonstans tar orden slut. De försvinner rakt ner i mossan och går inte att hitta igen. Synd.

För det går inte heller att beskriva hur det känns att ha hjärnan full av snor. Igen. Att inte orka plugga, inte hinna duscha och inte kunna spela bongotrummor eller hoppa längdhopp i riktigt vårvärder. Jag har inte tid att bli sjuk och hinner inte ta igen alla prov jag missar. Jag har slut på halstabletter och orkar inte snyta näsan hela tiden. Den blir röd och svullen och klibbig. Och det finns knappast något ord som beskriver det.

Och det blev väldigt väldigt många ord i ett inlägg utan ord. Väldigt många meningar i ett linlägg utan mening. Nu blir det EU resten av dagen. Och för det finns det faktiskt ett ord: Panikplugg.

Tack alla fina människor som gav sig ut i regnet och uppför backen igår för att stötta en stackars förvirrad wanna-be-organist. Hon blev så varm i hjärtat att tangenterna belv alldeles klibbiga. Tack.

när vi skrev den här?

Det var vår på riktigt och Susanne hade naturlektion i skogen och vi satt på en sten och lekte poeter. Nästan så känns det nu också, men ibland längtar jag tillbaka.

Solen skiner,
vinder viner
och jag har just tagit ner mina julgardiner.

Fåglarna kommer hem,
åh, vad jag har längtat efter dem.
Snigeln drar ett spår av slem.

Välkommen härliga vår.

Ursäkta om jag stör, sa han när han steg in. Du inte bara stör, sa jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.

Jag suger på att plugga.

Och kärleksveckan fortsätter, lätt överdoserad, med banmorskor, kondomer, pianon, promenader, pussar, påskliljor och preventivmedel. Det är faktiskt så att det behövs lite terapi i form av te, vänner, Gud, gos, ännu mer kärlek och väldigt givande samtal. Att det överhuvudtaget finns människor på den här jorden är faktiskt helt himla ofattbart.

Kameran var bara uppe sista dagen. Därför syns inte våra söta kusiner, snygga mostrar och mysiga spelkvällar. Men det fanns där ändå, mitt bland våfflelsmet och balkongstek. Tack för en mysig vecka. (och nej, jag har inte medvetet valt bara bilder på mig själv. av någon konstig anledning verkar jag vara med på nästan alla bilder..)

Min bror kom hem och satte sig brevid mig på pianopallen. Han såg väldigt bekymrad ut och frågade om jag var inne i en depperiod eftersom jag hade en svart tröja och spelade så dramatiskt pianomusik. Min bror är söt, men ibland har han väldigt dålig koll. Min tröja (hans gamla) är inte svart (den är mörkblå) och jag är inte deppig (jag är jättelycklig).

ISGY har kärleksvecka. Det är meningen att vi ska vara snälla och ha mysigt, titta på film, massera ryggar, studera könsorgan och falla på och för varandra. Det är ganska chill. Och en kärleksvecka kunde knappast fått en mer kärleksfull start. Kramar, fåglar och vänner som man inte sett på jättelänge, sol, terass och kampsporter, spårvagnar, hångelprat, vanligt prat, Bobbo, synthar, maskrosor och kulturskolan med världens finaste pianist. Jag hoppade aldrig av produktionskursen som jag trodde. Nu har vi börjat från början, allihop, och det kan nog bli helbra. Fast vi är veliga och datorerna vita. Men det är detaljer. Allt är gult i min nya värld.

Nu är vi hemma. Det har vi varit ett tag. Pjäxorna är avtvättade, väskorna uppackade, matsäcken uppäten, skolan bortglömd och våren är här, på riktigt, helt officiellt. Jag har cyklat till stationen, läst böcker i solen och promenrar omkring i kjol. Och det är fett skönt.

Att jag fastnar vid facebook borde vara ett friskhetstecken. Att jag shoppar på Kappahl, åker till skolan och blir stressad av att sitta still är definitivt ett friskhetstecken. Jag är frisk. Nästan. På väg att bli i alla fall. Jag orkar sitta upp, vågar duscha själv och kan läsa och svara på mejl. Jag har feber, men inte mycket.

En gång i tiden var jag en vältränad friidrottare, men när jag försökte bevisa det för världen genom en animerad bild blev pappas dator full med virus. I tisdags hade jag en lyckad pianolektion, på söndag åker vi till fjälen och nu ska jag göra om mitt rum. Ifall jag hittar häftstift.