Det borde bli en tradition. Att ta tidiga tåget till stan och springa utan skor på en blöt parkering. Vakna omänskligt tidigt och strunta i att duscha. Planera lekar och sjunga sånger bland fågelkvitter och spårvagnar, morgonpigga pensionärer, hurtiga brevbärare och superfrächa skolungdomar. Äta frukost och snacka politik och bita sönder tungan. Mycket mysigt. Och så hinner man hem innan halva dans ens har gått. Fina tjejor.
Man ska inte tycka om att gå i skolan. Det är något man lär sig mycket tidigt. Typ efter två veckor i ettan. Riktiga ettan alltså. Grundskolan. Men jag är olydig och tycker ändå om att gå i skolan. I alla fall att börja skolan. Trots nya lokaler och trevliga skolledare. Jag blir alldeles glad och bubblig och så full av energi att jag inte kan sitta still. Schemat är perfekt och läget är faktiskt väldigt väldigt väldigt centralt. 100 meter till Avenyn och Leif syns från Marjas balkong. Det är inte långt till Johanssons skor, och där kan man fynda billigt och bra, när man inte köpt skor på fem år.
Dalens gatukök ligger också centralt, i Bifrost, och har väldigt god korv. Ikväll har jag målat hela hösten orange, så nu är jag upptagen alla söndagar. Det blir nog hur bra som helst.
Jag är allt bra konstig. Hela lovet har jag somnat innan klockan 12. Typ. Förutom Hönö. Och en och annan Kungshamnsnatt. Men jag har i alla fall inte vänt om dygnet helt. Förrän nu, sista veckan. Smart. Not.
Idag är sommaren officiellt över. Jag vaknade mitt i natten av att vårt hus höll på att blåsa bort. Sen har det bara fortsatt, med purjosoppa, varma strumor och 300 sidor Sarah Dessen. Det är absolut inte shortsväder, och det känns helt okej.
det påminner lite om när vi var unga och snygga och vältränade.
Det känns lite som när man ska åka Höjdskräcken på Liseberg. Eller, snarare som när man INTE ska. När man inte vågar. När man ställer sig bredvid och kollar på dom i kön. Dom som verkligen vågar. Som inte verkar särskilt rädda alls. Och man blir nästan lite nervös för deras skull. För stämningen är så laddad och alla är så taggade och själv står man bredvid men rycks liksom med ändå. Nästan ofrivilligt.
Ikväll skiftar hela Göteborg i neongult. En ganska fin färg på håll, men lagom bländande i för stor utsträckning mitt framför näsan. Och hela Heden är en enda stor lysande massa som rör sig till dunkande technomusik och blir peppad av speedade speekers. Lamporna blinkar, asfalten gungar och överallt luktar det svett och luften känns nästan elektrisk. Och bredvid, utanför startfållorna, står jag, på lagom avstånd. Från det där läskiga.
Men jag är med hela tiden och ropar och hejar och klappar och tar tiden med mitt ickeexisterande tidtagarur. Bland alla långa snygga vältränade kroppar känner jag mig lite bortkommen. Men jag tvingar mina ögon in i det där neonljuset för att hitta ett stort blont hår. Och när det till slut dyker upp blir jag så där knottrigt stolt, över båda armarna och längs hela ryggraden. Det händer tre gånger. Och efteråt är det blöt och kallt och klibbigt. Och jag är den lyckligaste tjejen i världen.
Jag tror jag ska börja springa på elitnivå. Eller i alla fall på vanlig nivå. Eller i alla fall fortsätta stå bredvid och titta på. Ja, det räcker nog. På lagom avstånd. Från det där läskiga. Läskigt snygga. Läskigt lagom. Läskigt läskigt perfekt.
Dom säger ju att det är genom utbildning som man har chans att rädda världen. Jag har funderat på det den senaste halvtimman, och kommit fram till att det nog måste vara tvärt om. För med tanke på hur många stenciler och förhör, instuderingsuppgifter, betygskriterier och utskrivna uppsatser vi blivit påpackade de senaste två åren, så skulle nog den här planeten må betydligt mycket bättre av betydligt färre utbildade ungdomar. Jag har en halv regnskog i mitt vardagsrum. Och jag är bara en individ. På en skola med 300 elever. I en kommun med 300 gymnasieskolor. Stört är ordet.
Vår familj (mamma reserverar sig) har blivit beroende Av en enda låt, som alla sjunger och lyssnar på, överallt, hela tiden, jämt. Och jag förstår oss. För sällan har väl världen skådat något så klockrent...
Det är så mycket man ska kunna för att bli barnkörsledare. Det handlar inte bara om att vifta med armarna och lära ut texter. Man måste kunna slicka också. På kuvert. Och vet vilka nycklar som går till vita skåp och vilka nycklar som går till lådor inne i vita skåp. Och vilka frimärken som är för föreningar och vilka koder som är till kopiering. Det här en hel vetenskap, men vi klarade oss ganska bra, till slut. Det är tur att vi har varandra.
Jag suger på bowling. Och på Beethoven. Och på sandalpromenad i ösregn. Annars är dubbeldejt ganska mysigt. Och nyförälskelse och kärlekshistorier är nästan mer än okej. Fast jag har lite ont i rumpan nu. Efter för mycket betapetande.
Varje gång jag går in i mitt rum tänder jag lampan och varje gång är det fortfarande lika svart. Det beror på att min taklampa är sönder. Eller slut. Eller vad lampor nu är. Full av flugor är i alla fall. Fast det syns ju inte nu när den inte lyser.
Jag älskar att åka buss. Speciellt i rätt sällskap. Typ som förra veckan, med felkonstruerade korsord och miljoner böcker. Eller som igår, med världens finaste ögon och musik som är så bra att det inte går att sitta still. Mullvardar, rävar och isbjörnar sjunger så att armhåren reser sig, om grottor, diamanter och rosa elefanter. Solen går ner utanför fönstret, över havreåkar och björkar och det ser ut som den afrikanska savannen. Och min farmor och farfar är de bästa som finns.
Jag kan fortfarande känna lukten av svettig häst och lerig hage. Den har satt sig, ganska strategiskt, i mitten av mitt knäveck. Den gör att jag får längtan i magen och träningsvärk i armarna. Lite jobbigt, men väldigt väldigt mysigt. Jag har insett att jag visst kan tävla och rida och hoppa i mitt liv. När jag blir stor och rik. Det är förresten bara jag som använder bälte på Mölnlyckebussarna. Det är tydligen töntigt.
Jag har fastnat i ett beroende. Det är inte bra. Varken för mig, mina föräldrar eller mitt betapetkonto. Speciellt inte mitt betapetkonto. Speciellt inte min rating. Jag är för seg för att tänka och för trög för att övertala mig själv att lägga av. Jag måste nog in på ett behandlingshem innan skolan börjar. Ifall jag ska orka med trean.
Jag vill också gifta mig. Barfota vid havet, i fin vit klänning, med blommor i håret och en snygg blond kille brevid. Det skulle vara trevligt. Men vi chillar nog ett tag. Och åker till Kungsahamn istället. Puss och hej.
Jag fick en burk Aromatkrydda uppkörd under näsan och blev så nostalgisk att jag bad om ett knäckebröd. Hon tittade skeptiskt på mig, sträckte fram paketet och sa bestämt "Maja, du är... Knäpp.". Sen skrattade hon så pizzan trillade av tallriken och jag satte i halsen så aromatmackan fick landa på Tsatsiki och farsan. Det smakade salt och ost, typ som de hårda stolarna och bruna golvet i vårt gamla bamba. Långa köer, exklusiv salladsbuffe och fruktansvärt äckliga fiskbullar. "Det är ju typ lika konstigt som att jag skulle..... äta grillkrydda på mackan!!!". Ja, det gjorde vi ju också. Kanske var inte vår grundskoletid så normal som vi trodde. Eller också har inte Mölnlyckebamborna fattat det där med kryddor på knäckisar.
Jag fick en burk Aromatkrydda uppkörd under näsan och blev så nostalgisk att jag bad om ett knäckebröd. Hon tittade skeptiskt på mig, sträckte fram paketet och sa bestämt "Maja, du är... Knäpp.". Sen skrattade hon så pizzan trillade av tallriken och jag satte i halsen så aromatmackan fick landa på Tsatsiki och farsan. Det smakade salt och ost, typ som de hårda stolarna och bruna golvet i vårt gamla bamba. Långa köer, exklusiv salladsbuffe och fruktansvärt äckliga fiskbullar. "Det är ju typ lika konstigt som att jag skulle..... äta grillkrydda på mackan!!!". Ja, det gjorde vi ju också. Kanske var inte vår grundskoletid så normal som vi trodde. Eller också har inte Mölnlyckebamborna fattat det där med kryddor på knäckisar.
