För ett tag sedan inträffade en liten tragedi i mitt liv. Liten för att den egentligen inte är särskilt märkvärdig. Det är inget att bry sig om, eller hänga upp sig på, inget att gräva ner sig i eller må dåligt över. Inte egentligen. Inte jämfört med Haiti eller Hitler. Men ändå. Det rör mig, varje dag, och jag har inte ens skrivit om det här. Det är illa. Nu tänker jag släppa bomben.

För ett tag sedan tappade en av mina närmsta vänner livslusten. Det var något som växte fram, med tiden. Först hade han bara lite svårt att vakna på morgonen, tyckte det var jobbigt att gå upp, var lite trögstartad. Ganska normalt bland tonåringar, jag kan själv känna igen mig. Men sen blev det liksom bara värre. Han blev tröttare och tröttare, somnade ofta utan anledning, var seg och hängig. Till slut började han isolera sig också. Med tiden tappade han kontakten med omvärlden, ville inte prata med någon, gick inte att få tag på. Det var ytterst smärtsamt att se på. Irriterande, frustrerande och väldigt sorgligt.

Det är svårt, när någon man är så beroende av, som alltid finns där och stöttar, peppar och talar om vad klockan är, ringer, bryr sig, väcker en på morgonen, förevigar fina minnen, framför födelsedagsgratulationer, förgyller tråkiga bussresor och alltid, alltid, alltid finns till hands. Ja, det är svårt, när någon som betyder så mycket, bara bestämmer sig för att ge upp. Bara inte orkar mer. Som vän vet man inte ritkigt hur man ska bete sig. Det är med blandade känslor man försöker hjälpa till, trots att det är meningslöst. Man känner sig lite övergiven, lite sviken och väldigt ensam.

Det hemska är att man går vidare. Min bästis tappade livslusten, och redan samma eftermiddag hittade jag en ny, i översta lådan i hallen. Han var lite dammig, väldigt mager, med stenhård tvättbräda och stor panna. Nästan helt tom innuti, ganska dum och mycket oerfaren. Men han var den bästa jag kunde hitta, så jag tog honom till mig och försökte, så gott det gick, att fylla honom med mina värderingar. Nu har vi hängt ihop i 43 dagar och börjar så smått lära känna varandra. Jag hade nästan glömt bort min gamle vän. Ända tills jag hittade honom idag, helt urladdad, utan simkort, under soffan.

När jag återupplivade honom lät han som min döda kanin. Det hade jag glömt, att han grymtade så. Sen visade han en fin bild, som jag också hade glömt. På två personer med stora ögon som jag tycker väldigt mycket om. I några minuter höll jag honom i mina händer, kände hans strålning, rörde hans skavda knäskålar. Han är så bred, på alla håll, så knubbig och gosig, helt perfekt att hålla i. Han visade mig hela mitt liv, allt jag glömt att jag gjort. Jag såg bilder på sommar och höstlöv och morfars röda bil. Den senaste låten vi lyssnade på tillsammans var Workingclass hero. Det kommer jag ihåg. Öppet hus, musik, Heal the world. Och hela tiden låg han i min ficka.

Jag saknar honom. Det gör jag. För trots att han lever är han fortarande utan energi. Och hur ont det än gör måste jag acceptera att vår tid tillsammans är slut. Han har varit min bästa vän i två år. Han innehåller hela mitt liv. Men nu måste vi gå skilda vägar. Jag hedrar ditt minne och gråter en skvätt. Vila i frid, min fina, fina, fina lila mobil. 

Den här morgonen var nog den mest intressanta hittills i mitt liv. Mina morgnar brukar inte vara så intressanta. De brukar mest bestå av o'boy, shampoo och böcker på fel ställe. Jag brukar inte ens komma ihåg dem.

Men i morse vaknade 05:32 och duschade i kallt vatten, åt lite keso på en macka och gled ned för hela vår branta backe. Jag trodde jag skulle dö. I höga svarta klackskor och med Jane Austin under armen. Det var en syn, må jag säga.

Sen hamnade två morgontrötta weirdon på ett försenat tåg, på väg mot oändligheten. Jag andadades sönder ett skärp och sen läste vi några horoskop.

Det tar 18 minuter till Valand från Möldal och tysk grammatik är inte så jätteintressant.

Mina lov lyckas alltid bli fulla, fast jag tänker att de ska bli tomma. Jag tänker ofta att jag vill ha mycket ledig tid, till att sova, slappa och softa. Och träffa kompisar, gå på bio och fika, leka i studion, planera barnkörsmusikaler och plugga körkortsteori, söka jobb, öva snowdives, bygga snögubbar, äta semlor, läsa böcker, plugga matte, kramas, mysa, pianoa, bowla och städa. Prata, promenera och spela väldigt mycket alfapet. Och det är när jag gör allt det där som mina lov inte längre är tomma, utan väldigt väldigt fulla. En vecka är inte särskilt lång tid. Och ska man hinna göra allt man älskar under en veckas lov, då får man ligga i ordentligt. Och det är just vad jag gör. Jag ligger i, på högsta växeln. Och jag älskar det. Jag älskar er. Jag älskar lov. På hög nivå.

Den här helgen har jag vaknat helt av mig själv, före klockan tio, både lördag och söndag. Jag har skrivit en jobbansökan. Jag har pluggat och städat och duckit kaffe. Jag har varit på mitt egna 32årskalas. Det här är ju inte klokt. Jag är ju på väg att bli vuxen, på ritkigt.

Jag har varit på treårskalas också. Riktigt treårskalas, med gröna ballonger, färgglada presenter och lekar på vardagsrumsgolvet. Vi åt kyckling och ris och hade partyhattar med bilmotiv. Sen spelade vi wii och körde gosedjursrace och jag och min blåa flodhäst kom alldeles jättesist. Men ändå, det var treårskalas och jag har inte varit på treårskalas på hur länge som helst. Födelsedagsbarnet var helt underbart.

Och jag har firat med världens finaste släkt. Vi åt taccopaj, löste deckargåtor, spelade kort och motionerade pianot i en mörk liten vrå. Många tycker släktmiddagar är hemska. De skäms för sina mostrar och vill inte träffa sina fastrar och undviker att tänka på sina kusiner. Jag älskar min släkt. Den är helt underbar.

Och jag har åkt bil, i världens mysigaste armar. Tuggat på en jacka, kastat lite snö, kramats, brottats och vikt och blåst och böjt mina egna läppar. Åt alla möjliga håll. Utan att lyckas med någonting. Förutom att sjunga Lilla snigel med väldigt stora kinder. Kanske är jag inte så vuxen trots allt. Inte än. Inte på långa vägar. Det är ju trots allt fem dagar kvar. Tills jag får ringa och sjukanmäla mig själv och gifta mig utan kungens tillåtelse. Fem dagar är väldigt lång tid, ur ett evighetsperspektiv. Det är kärlek i luften.