new moon
Det är inte ens mörkt inatt. Det är fullmåne och massa snö och hela världen är vit och ljus och varm. Men fortfarande är klockan för mycket. Alldles för mycket. Jag borde sova nu. Sluta skriva. Story of my anslagstavla's life. Get over it. Så inte intresant. Godnatt.
hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt
Hata är ett väldigt starkt ord. Det är sällan jag använder det. Jag tycker inte det passar till blodpudding eller slaksväder eller personer som serverar överkokta korvar. Hur irriterande och frustrerande det än kan vara. Hata passar bättre till en viss tysk ledare med löjlig mustasch. Eller knäppa politiker med alldeles för mycket kärnvapen. Terrorister som inte kan tänka och lärare som ger alldeles för mycket läxor. Fast, de är ju också människor, egentligen. Man kanske inte hata dem, på ritkigt. Kanske kan ordet Hata bara användas till en enda sak. Som varken har känslor eller hjärna, men som verkligen förtjänar en liten dos hat. Västtrafiks nya bussar.
De där blå bussarna, som kör istället för 760-bussarna. De som ser ut som orange-bussarna, men som har mycket obekvämare säten. Och skumpigare stötdämpare. Och halare golv. Och äckligare lukt. De svänger obekvämt, stannar osmidigt och gör så att man tappar väskan i mittgången och mössan på sätet. De gör så att man kommer försent och så att man blir åksjuk och får ont i rumpan. De visar ingen respekt överhuvudtaget. Det är faktiskt så att jag hatar dem. Lite. Nästan. I alla fall om de ska ta över hela världen. Hela 173- och 761 linjen. Då kommer jag hata dem. I fall de konkurerar ut de randiga bussarna, som jag älskar. Hata är motsatts till älska. Blå buss är motsatts till randig buss. Logiskt.
De där blå bussarna, som kör istället för 760-bussarna. De som ser ut som orange-bussarna, men som har mycket obekvämare säten. Och skumpigare stötdämpare. Och halare golv. Och äckligare lukt. De svänger obekvämt, stannar osmidigt och gör så att man tappar väskan i mittgången och mössan på sätet. De gör så att man kommer försent och så att man blir åksjuk och får ont i rumpan. De visar ingen respekt överhuvudtaget. Det är faktiskt så att jag hatar dem. Lite. Nästan. I alla fall om de ska ta över hela världen. Hela 173- och 761 linjen. Då kommer jag hata dem. I fall de konkurerar ut de randiga bussarna, som jag älskar. Hata är motsatts till älska. Blå buss är motsatts till randig buss. Logiskt.
Det är fredag och Café Arty.
Och som en vän så fint uttryckte det:
Let's kick som music ass!!
ett inlägg med väldigt dålig struktur, men väldigt mycket kärlek
Det finns en tjej som jag alltid känt
som peppar och shoppar och sjunger i advent.
Som bryr sig och hjälper och alltid ställer upp,
som dricker te och pratar, i världens minsta tjejgrupp.
Hon är en typ med många talanger,
grym på mackar och förtjänar komplimanger.
Hon leder konfa och körer och after 8,
går till kyrkan och skolan och en och annan dejt.
Vi har delat ett liv och lärt av varann,
matchar en dygnsrytm, som ingen annan kan.
Vi hamnar ofta i samma situationer
och överlever sömnbrist och skeva hormoner.
En blommig strumpa, en rutig katt,
en flummig pastor och mycket skratt.
Skidor och ringdans och bad mitt i natten
på en ö utan duschar med fungerande vatten.
Vi har minnen i mängder
och en trogen pensionärsoublik.
"Jag vet precis hur du känner",
det är våran replik.
Listan kan bli hur lång som helst,
för den som är syndig och den som är frälst.
Huvudsaken är att du fattar poängen,
och är redo för den stora refrängen.
Åren går fort och du fyllde år,
igår.
Och jag är sen,
igén. (stockholmska)
Men du är så bra,
precis som en vän ska va.
Jag är så glad att jag har dig,
grattis och tack och kram och tjohej!
skav, skov, skav (säg det snabbt fem gånger)
Idag har Lisa skoskav och det ska jag skriva ett helt blogginlägg om. Det blir svårt. Speciellt eftersom jag inte vet något om det. Speciellt eftersom jag inte känt något av det. Speciellt eftersom detta fantastiska ämne är rätt begränsat. En mening säger ganska mycket. Lisa har skoskav. Det säger allt.
Lisa har skoskav och Varbergsgatan är så hal att man får krypa fram för att inte bli av med både svanskota och lårbenshals. Det droppar slask från taken och terassen är en enda stor kall igloo. Christer serverar fisksoppa och veggiegägg och två torra mackor med kött eller ost. Det känns som vår i sal 32, för där lyser solen så mycket att läraren blir överhettad och vi får sluta psykologin tidigare. Det känns som vår fast januari är världens segaste månad. Eller världens osegaste, det beror på hur man ser det. Oavsett vad så kunde inte Lisa valt en sämre dag för sitt skoskav. När vi är komp-lediga (höhöhö) från musiken och allt.
Lisa har skoskav och jag tuggar på en redan tuggad banan i grön nyans. I ett hörn av mitt rum skriker Håkan Hällström något om en ängel. Jag lyssnar inte på honom, jag lyssnar ju inte på Håkan Hällström. Men det gör Lisa. Lite. Fast inte när hon har skoskav. Då mest ljudar hon, och åker Orange och är allmänt fin.
Lisa har skoskav och jag kommer aldirg till sak. Jag skriver aldrig om själva skoskavet. Men det är inte så lätt, när jag varken vet hur det ser ut eller känns eller smakar eller luktar. Jag vet ju ingenting. Inte ens hur länge det planerar att stanna. Jag ska nog avsluta inlägget här. Det blev onödigt långt. För en mening säger faktiskt väldgit mycket mer än tjugosju raders meningslöst svammel. Lisa har skoskav. Det säger allt.
Lisa har skav i sin fot
och lever under ständiga hot.
Dag efter dag, år efter år
plågas hon, ju mer tiden går.
Riskerar att utsättas för dödlig dos
av kramar, pussar och farligt gos.
Men så är det att va ung och söt
i en värld som är kall, svår och blöt.
Puss, tack och hej, fina tjej!
ibland blir man nostalgisk ända in i själen
och det kan vara i flera dagar.
April 2009
Mölnlycke
Vitsipporna
Hafjell
Polen
Han på P
Han på K
Vi med skor
Varmt.
Intärnt.
Kryptiskt.
Kärlek.
Jag minns när vi var små och satt i sandlådan! Du hade en röd spade och jag en grön.
April 2009
Mölnlycke
Vitsipporna
Hafjell
Polen
Han på P
Han på K
Vi med skor
Varmt.
Intärnt.
Kryptiskt.
Kärlek.
Jag minns när vi var små och satt i sandlådan! Du hade en röd spade och jag en grön.
soon and very soon
Jag kommer inte ihåg hur vår gräsmatta ser ut. Just nu är den bara vit, och det har den varit hur länge som helst. Det börjar bli lite tröttsamt. Grässtråna har nog svårt att andas där under, kanske har de blivit bruna. Det skulle vara bra, för brunt minns jag hur det ser ut. Det är som smutsig snö, ungefär. Fast inte lika kallt. Kanske är gräset fortfarande grönt, men inte i samma nyans. Jag vet inte. Jag är lite spänd på hur det ska gå. För jag har åkt pulka och skidor så det räcker och blir över, i flera år. Fast det är mysigt, det är det. I rätt sällskap, vid en misshandlad cykel. Eller i en kvävd mediasal med ett ljudreportage som ska redigeras. I väldigt väldigt många timmar.
reunion
Idag mötte jag djungelkvinnan igen, för första gången på hur länge som helst. Hon bara klev på bussen där hon brukar, och jag kände inte ens igen henne. Inte förrän hon gick förbi och rev ner Klaras pulka med ett väldigt brak. Hon hjälpte inte till att ta upp den, utan satte sig två säten bakom oss och började planera ett barnkalas i slutet av mars. Kanske var blev hon lite nervös. Kanske är hon inte så van vid pulokor. Hon kanske inte har någon själv. Hon kanske inte brukar åka, med sin djungelväska.
the truth about forever
Forskare har hittat ett nytt svart hål. Ser ni vad det är? Rätt uppenbart, tycker jag. Kunde inte blivit mer konkret. Nu kan vi sluta fundera. Här har vi svaret. Vad som finns där universum slutar.
(Sen är det ju lite läskigt, när man läser om sånt här. Ett annat svart hål som åkt vilse och är på väg rakt mot oss. I en hastighet av 402 300 kilometer i timmen. Det känns ju tryggt.)
hooked on a feeling
Lindome kan vara den finaste platsen på jorden. Jag vet inte, för jag har inte varit överallt, och jag har definitivt inte sett allt. Men jag har upplevt New York skyline i solnedgången, Idre i snöstorm och Mölnlyckeskogen i april. Jag har beskådat soluppgången i Kungshamn, från en fallfärdig balkong, och jag har dansat och shoppat på Krakow torg en mörk kväll. Jag har sett Bua och Varberg, Stockholm och London. Och de schweiziska alperna. Allt är väldigt, väldigt vackert. Lindome är inte vackert. Inte vid första anblicken. Lindome består mest av skabbiga byggnader och slaskiga vägar och välidgt mycket hundskit.
Men Lindome är fint ändå. Att promenera genom en vanlig tisdagseftermiddag, efter en helflummig muffinslektion. Med två väskor för mycket och några kilon klassiska noter. Och lite jazz. Och några vantar och väldigt mycket hår. Då visar Lindome sin bästa sida, och liksom gömmer klottriga busshållplatser och vilsna overallbarn. Bilarna kör långsammare, biblioteket har öppet längre och ån vid Tåbro blir riktigt inbjudande. Sen går pianolektionen mycket bättre, och pappa curlar och kör hem. Lindome är fint. Om inte finast, så i alla fall topp sju. Världskulturarvslistan. Universums sju underverk. Kinesiska muren. Cheopspyramiden. Lindome.
Men Lindome är fint ändå. Att promenera genom en vanlig tisdagseftermiddag, efter en helflummig muffinslektion. Med två väskor för mycket och några kilon klassiska noter. Och lite jazz. Och några vantar och väldigt mycket hår. Då visar Lindome sin bästa sida, och liksom gömmer klottriga busshållplatser och vilsna overallbarn. Bilarna kör långsammare, biblioteket har öppet längre och ån vid Tåbro blir riktigt inbjudande. Sen går pianolektionen mycket bättre, och pappa curlar och kör hem. Lindome är fint. Om inte finast, så i alla fall topp sju. Världskulturarvslistan. Universums sju underverk. Kinesiska muren. Cheopspyramiden. Lindome.
don't stop believing
Min blogg får väldigt lite uppmärksamhet. Den är faktiskt otroligt lågprioriterad. Jag loggar inte ens in för att kolla hur den mår. Jag laddar inte ens upp lite fina bilder. Jag tänker inte ens på den. Stackarn.
älskade, stora, lillebror!
Jag har världens finaste lillebror, alla kategorier. Han är så glad och snäll och söt, och han kan verkligen peppa. Han kan krama och prata och dricka te, när man är trött eller uppgiven eller bara nere. Han spelar gitarriff i vardagsrummet och äter nybakta kladdkaksmuffins i köket. Han har väldigt mycket livserfarenhet och kan dra fantastiska paralleller till alla möjliga datorspel. Han är bra. Fast han är så liten på insidan och så väldigt, väldigt stor på utsidan.
när jag säger Vi menar jag inte Alla men Väldigt Många (och det här inlägget är för sent för att vara bra. det är mest konstigt. men det finns kärlek bakom i alla fall)
Vi svenskar är så mesiga. Vi vågar inte prata med folk på bussen eller fråga om hjälp i affärer eller vägleda förvirrade alkoholister genom vackra hängbjörkar. Vi vågar inte klä oss annorlunda eller lyssna på dansband eller sitta hemma och pussla eller läsa Se och hör. Inte om vi är yngre än 67 år. Då vågar vi nästan ingenting. Vi undviker konflikter och säger inte emot utan snackar väldigt mycket skit istället. Vi har svårt att ge beröm och svårt att ta kritik och säger ofta till grannen att de har en fin bil fast den inte alls är fin. Vi ljuger när det behövs och är dåliga på att källsortera. Och så hatar vi slask. Det är nog det värsta. Det är där vi är som mesigast.
Vi hatar slask och vi hatar vinter och vi klagar så fort det är lite kallt. Vi vill att det ska bli vår och varmt och att all snö och slask ska försvinna. Fast det inte ens slaksar.
Oj, det låter nästan som jag klagar. Som om jag är trött och irriterad. Det är jag inte. Jag mest konstaterar. Och så tänker jag att vi har missat så mycket vitkigt. För vintern är ju så mysig. Det är nästan det mysigaste som finns. Det är böcker och brasor och levande ljus och långa promenader, kalla händer, vacker musik och fina vänner. Och så är det snö och pulkaåkning och skidor och snöänglar, överallt. Det är hur fint som helst. Tänk om vi kunde fatta det, och vara glada över det, och önska att det aldrig skulle ta slut.
Okej. Jag är otroligt klychig och borde nog sova några timmar med mina fina drömmar. Men jag tänker att Isbjörnarna kanske skulle få leva lite längre, om vi tyckte mer om vintern. Och kanske skulle mina händer vara lite varmare om vi kramades lite oftare, allihop. Fast det gör egentligen inte så mycket att de är kalla, det är mest mysigt. Nu ska jag sova. Rädda isbjörnarna. Kramas mer. Skratta oftare. Läs böcker, jämt.
Vi hatar slask och vi hatar vinter och vi klagar så fort det är lite kallt. Vi vill att det ska bli vår och varmt och att all snö och slask ska försvinna. Fast det inte ens slaksar.
Oj, det låter nästan som jag klagar. Som om jag är trött och irriterad. Det är jag inte. Jag mest konstaterar. Och så tänker jag att vi har missat så mycket vitkigt. För vintern är ju så mysig. Det är nästan det mysigaste som finns. Det är böcker och brasor och levande ljus och långa promenader, kalla händer, vacker musik och fina vänner. Och så är det snö och pulkaåkning och skidor och snöänglar, överallt. Det är hur fint som helst. Tänk om vi kunde fatta det, och vara glada över det, och önska att det aldrig skulle ta slut.
Okej. Jag är otroligt klychig och borde nog sova några timmar med mina fina drömmar. Men jag tänker att Isbjörnarna kanske skulle få leva lite längre, om vi tyckte mer om vintern. Och kanske skulle mina händer vara lite varmare om vi kramades lite oftare, allihop. Fast det gör egentligen inte så mycket att de är kalla, det är mest mysigt. Nu ska jag sova. Rädda isbjörnarna. Kramas mer. Skratta oftare. Läs böcker, jämt.
nästan som High school musical
Det finns inte en enda fungerande penna i hela vårt hus. Alla pennvässare är borta och alla stiftpennor försvunna och alla bläckpennor har slut på bläck. Miniräknaren krånglar, pennfacket är sönder och linjalen har gått av på två ställen och vill inte dra raka sträck alls. Planeringen är kladdig, skrivbordet ojämt och suddgummit mest kladdar och kletar och förstör. Stolen är för hård och téet har blivit kallt och taklampan fungerar inte alls. Det är minst sagt problematiskt.
Men det gör inte så mycket, för mattetalen är helt perfekta. Boken är nytryckt, kapitlet är spännande och mitt räknehäfte är alldeles fullt av rosa blommor och positiv inställning. Inspirationen och motivationen bara flödar och jag drömmer att jag är en ritkig mattematiker i vit rock med stora glasögon. Jag leker att jag är smart och låtsas att jag kan allt om distibutiva lagen, både framlänges och baklänges.
I morgon börjar skolan och jag har inte fattat vi haft lov. Men de har varit väldigt bra, de där dagarna, som inte har känts som lovdagar utan mest bara som dagar. Utan början och slut men med människor och mys. De har varit väldigt fina. Och jag är heltaggad på att möta ISGY och LG och After8. Det är vårtermin och det kommer bli hur bra som helst. 2010 blir ett bra år. Det läser jag i de kalla tebladen. Det känner jag i de missfärgade fingernaglarna. Det syns överallt. Till och med i min heldöda Orkide. Det finns ett liv efter döden, det finns ett lov efter våren. Vitspipporna.
Men det gör inte så mycket, för mattetalen är helt perfekta. Boken är nytryckt, kapitlet är spännande och mitt räknehäfte är alldeles fullt av rosa blommor och positiv inställning. Inspirationen och motivationen bara flödar och jag drömmer att jag är en ritkig mattematiker i vit rock med stora glasögon. Jag leker att jag är smart och låtsas att jag kan allt om distibutiva lagen, både framlänges och baklänges.
I morgon börjar skolan och jag har inte fattat vi haft lov. Men de har varit väldigt bra, de där dagarna, som inte har känts som lovdagar utan mest bara som dagar. Utan början och slut men med människor och mys. De har varit väldigt fina. Och jag är heltaggad på att möta ISGY och LG och After8. Det är vårtermin och det kommer bli hur bra som helst. 2010 blir ett bra år. Det läser jag i de kalla tebladen. Det känner jag i de missfärgade fingernaglarna. Det syns överallt. Till och med i min heldöda Orkide. Det finns ett liv efter döden, det finns ett lov efter våren. Vitspipporna.
sju dagar
Vi kom hem från Idre för en vecka sedan. En vecka är ingenting. Men när jag kollar på filmen därifrån (för trehundratjugosjunde gången) så känns det inte ens som att vi har varit där. När jag ser vårt skabbiga, stökiga, kalla rum med röd heltäckningsmatta och sunkigt ljus, så har jag svårt att tro att jag har sett det på riktigt. Fast jag ser mig själv stå där, fast jag inte är där (just nu alltså). Oj. En vecka. Det känns som trettio år. Jag som inte ens är trettio år. Fast jag är närmare trettio än noll. Och om några veckor blir jag arton. Det är ju sjukt på ritkigt. Om man kan få ålderskris under 25 så har jag fått det nu. Jag ska nog sova några timmar. Jag är nog trött. En vecka seda. En vecka. Sju dagar. Ett liv. Sov.
even the wrong word seems to rhyme
Man har sina bloggperioder. Det har väl alla. Typ Kenza och Kissie och Missie och Blondie. Och Pernilla Wahlgren, Mammabecka och jag. Det finns bra perioder, när man har mycket att blogga om. Inspirationen flödar och statistiken ökar och man har ungefär hundra olika saker man vill tala om för resten av världen, varje dag. Och det kan handla om att grannen har en ny flaggstång, eller Obama en ny fru, eller att mjölken är slut och ICA har stängt. Själva ämnet är inte så viktigt egentligen. Det viktiga är att det känns viktigt, och att man vill blogga om det.
Sen finns det dåliga perioder, när man inte vill blogga om något alls. För saker som flaggstänger och mellanmjölk och amerikas president känns rätt avlägset och ganska oväsentligt. Medan ämnen som krig och svält och snöpromenader känns lite väl stort och inte direkt går att förklara i ett blogginlägg. Då är det bättre att låta bli. Och försöka skriva om ICAs öppetider istället. Men det finns inte så himla mycket att säga om det heller, i dåliga perioder. Bloggperioder alltså. Som egentligen är bra perioder, IRL (in real life), UBL (utanför blogglivet).
Det är därför det blir lite tyst ibland. Lite tomt på inlägg, liksom. Lite fantasilöst och lite oinspirerande. Men jag har i alla fall räknat matte idag, väldigt mycket. Och jag läser en bra bok just nu. "Kalla det var fan du vill", heter den. Den borde läsas av alla. Den är nästan lika bra som "Boktjuven", fast på ett annat sätt. Och i morgon ska jag gå upp halv tio och skura golv och vattna blommor.
Se där, nu fick jag sagt tre alldeles vanliga och ganska vettiga saker. Eller kanske fyra, beroende på hur man räknar. I ett blogginlägg i en dålig period. Det är inte illa. Inte illa alls. Håll till godo tills vidare. Jag lever i alla fall. Och har ungefär sjumiljoner liter ton snö utanför fönstret. Det var en lätt överdrift. Men det är nästan sant. I alla fall känns det så. Just nu. Snart smälter det bort. Eller skottas bort. Snö är egentligen vatten, fast mycket mysigare.
Sen finns det dåliga perioder, när man inte vill blogga om något alls. För saker som flaggstänger och mellanmjölk och amerikas president känns rätt avlägset och ganska oväsentligt. Medan ämnen som krig och svält och snöpromenader känns lite väl stort och inte direkt går att förklara i ett blogginlägg. Då är det bättre att låta bli. Och försöka skriva om ICAs öppetider istället. Men det finns inte så himla mycket att säga om det heller, i dåliga perioder. Bloggperioder alltså. Som egentligen är bra perioder, IRL (in real life), UBL (utanför blogglivet).
Det är därför det blir lite tyst ibland. Lite tomt på inlägg, liksom. Lite fantasilöst och lite oinspirerande. Men jag har i alla fall räknat matte idag, väldigt mycket. Och jag läser en bra bok just nu. "Kalla det var fan du vill", heter den. Den borde läsas av alla. Den är nästan lika bra som "Boktjuven", fast på ett annat sätt. Och i morgon ska jag gå upp halv tio och skura golv och vattna blommor.
Se där, nu fick jag sagt tre alldeles vanliga och ganska vettiga saker. Eller kanske fyra, beroende på hur man räknar. I ett blogginlägg i en dålig period. Det är inte illa. Inte illa alls. Håll till godo tills vidare. Jag lever i alla fall. Och har ungefär sjumiljoner liter ton snö utanför fönstret. Det var en lätt överdrift. Men det är nästan sant. I alla fall känns det så. Just nu. Snart smälter det bort. Eller skottas bort. Snö är egentligen vatten, fast mycket mysigare.
all the joy that you bring, i wouldn't change a thing
Universum må vara oändligt, men Lindome är fasligt kallt. Det är vinter på riktigt, och snön ligger i stora mysiga drivor så tågen blir försenade och vi bakar pepparkakor till julmusik fast julen är förbi för länge sedan. Ganska ologiskt, egentligen. Men så är ju inte livet speciellt logiskt heller, om man tänker efter. Och det gör man, speciellt på natten.
Och Gud må vara orättvis, men det finns helt perfekta dagar. Som när det snöar i Göteborg och Saluhallen är stängd och rödrandiga vantar bara försvinner. Bifrost kryllar av vänner, röda servetter och utländsk mat som smakar blöt hund. Och vi fryser nästan ihjäl när vi promenerar genom halva Lindome och lagar pastasallad med alldles förskräckligt för mycket vitlök.
Och Lindome må vara kallt, men det spelar inte så stor roll egentligen. För det finns så mycket annat fint. Som pianister, till exempel, och stjärnklara himlar och små kusiner. Döda krukväxter och korrupta supermakter. Allt är fint, egentligen. Mer eller mindre, innerst inne. För världen är fin. Och tanken bakom den. Och människorna på den. Då blir inte skoskav och förfrusna tår speciellt väsentligt. Inte när man får lite perspektiv på det. Lite knäckte och friluftsteater.
Och Gud må vara orättvis, men det finns helt perfekta dagar. Som när det snöar i Göteborg och Saluhallen är stängd och rödrandiga vantar bara försvinner. Bifrost kryllar av vänner, röda servetter och utländsk mat som smakar blöt hund. Och vi fryser nästan ihjäl när vi promenerar genom halva Lindome och lagar pastasallad med alldles förskräckligt för mycket vitlök.
Och Lindome må vara kallt, men det spelar inte så stor roll egentligen. För det finns så mycket annat fint. Som pianister, till exempel, och stjärnklara himlar och små kusiner. Döda krukväxter och korrupta supermakter. Allt är fint, egentligen. Mer eller mindre, innerst inne. För världen är fin. Och tanken bakom den. Och människorna på den. Då blir inte skoskav och förfrusna tår speciellt väsentligt. Inte när man får lite perspektiv på det. Lite knäckte och friluftsteater.
the sound of music
Jag kan ju alltid försöka intala mig att jag inte älskar det.
Men det håller inte i längden.
nordic light
Jag tänkte inte sno den. Det var faktiskt inte meningen, från början. Jag hade till och med bestämt mig för att jag inte skulle göra det. Men nu har jag kolla på den sju gånger. Och den är så klockren. Den är så otroligt klockren. Den sammanfattar hela vår vecka (fast inte den sunkiga delen, med svettiga underställ, iskalla fötter, pjäxor, skidor och träningsvärk) på en minut och tjugofem sekunder. Det, om något, är ganska otroligt. Och jag vill liksom visa resten av världen (de tre personer, typ, som läser min blogg och inte Fridas), denna otroliga skapelse.
Det är alltså Frida som han gjort den. Inte jag. Och den är så fantastisk så jag borstar tänderna fem minuter för länge. Jag hoppas inte hon dödar mig. För att jag snott den. Olovligt. Jag hoppas att inte Frida dödar mig.
Och jag älskar Sten i början. Och alla er andra, hela tiden. För att ni förgyllde min nyår och gjorde mitt läger till det bästa. Ni är grymt bra. Puss, kram och en mage överfull av Dumle och nostalgi.
Det är alltså Frida som han gjort den. Inte jag. Och den är så fantastisk så jag borstar tänderna fem minuter för länge. Jag hoppas inte hon dödar mig. För att jag snott den. Olovligt. Jag hoppas att inte Frida dödar mig.
Och jag älskar Sten i början. Och alla er andra, hela tiden. För att ni förgyllde min nyår och gjorde mitt läger till det bästa. Ni är grymt bra. Puss, kram och en mage överfull av Dumle och nostalgi.
this holiday season
Jag äter alldeles förfärligt mycket Dumle. Såna där sega, mjuka, avlånga saker, som fastnar i tänderna. Med papper på. Det är inte mitt fel att jag äter dem, för Petter lämnade en hel påse här. Och bara gick. Då får han fakikst skylla sig själv. Han och mina tänder. Det är inte mitt fel. Jag bara tittar på Greveholm och går fina Lindomepromenader. Och tänker att jag borde plugga men skiter i det, jättemycket. För jag har jullov och får göra som jag vill. Med min bror och mina tänder och min Dumle. Det är ju så oskyldigt det kan bli.
och han nös, och han frös, för stackars lilla tomten hade snuva
Min näsa leker vattenfall. Den låtsas att den är en jättestor fors, fylld till bredden av snor. Som Mölndalsån, ungefär, den hösten det regnade så fruktansvärt. Den bara rinner och rinner och rinner och väcker mig på morgonen och håller mig vaken på kvällen. Jag är inte ens förkyld i övrigt. Nu exploderade den som en stor vulkan. Och så begär den att jag ska torka upp efter den. Det här är ju löjligt. Jag hoppas att min näsa slutar leka vattenfall, väldigt, väldigt snart.
Ett grymt läger i svenska Idre-fjällen
Ingredienser:
- 15 liter heat lotion
- 7 864 sladdriga lunchmackor
- en naken pensionär
- ett rågat bussbagae pjäxor
- två timmars strömavbrott
- en allsmäktig försvunnen Gud
- fem kastruller överkokt kvällskorv
Tillagning:
Sätt ugnen på 30 minusgrader och placera ett gäng galna ungdomar i ett oisolerat sporthotell. Tillsätt skidåkning, andakter, nyårsparty och näshår som fryser ihop vid inandning. Blanda med förfrusna tår och underbara vänner, läskiga samtal och djupa diskussioner. Rör om i packningen medan äpplen och mobiler glöms kvar på rummet utan brandvanare och med fönsterrutor klädda i is. Låt jäsa under 16 timmars bussresa och fyra nätters dålig sömn. Grädda med trerätters middag och coola fyrverkerier i en skidbacke bredvid mysigt sällskap. Låt snuvan svalna dagen efter, i ett varmt bad med en bra bok. Serveras överkokt och utbränd, i ett tillstånd av dagen-efter-läger-känsla.
Och det som är svagt blir starkt i din hand.
- 15 liter heat lotion
- 7 864 sladdriga lunchmackor
- en naken pensionär
- ett rågat bussbagae pjäxor
- två timmars strömavbrott
- en allsmäktig försvunnen Gud
- fem kastruller överkokt kvällskorv
Tillagning:
Sätt ugnen på 30 minusgrader och placera ett gäng galna ungdomar i ett oisolerat sporthotell. Tillsätt skidåkning, andakter, nyårsparty och näshår som fryser ihop vid inandning. Blanda med förfrusna tår och underbara vänner, läskiga samtal och djupa diskussioner. Rör om i packningen medan äpplen och mobiler glöms kvar på rummet utan brandvanare och med fönsterrutor klädda i is. Låt jäsa under 16 timmars bussresa och fyra nätters dålig sömn. Grädda med trerätters middag och coola fyrverkerier i en skidbacke bredvid mysigt sällskap. Låt snuvan svalna dagen efter, i ett varmt bad med en bra bok. Serveras överkokt och utbränd, i ett tillstånd av dagen-efter-läger-känsla.
Och det som är svagt blir starkt i din hand.
