... man aldrig är hemma utan flyttar omkring och snyltar på andra människors varmvatten, majskolvar och tandkrämar.

... solen skiner ibland och hängmattan är full av myror och mackor och bra böcker.

... det finns läskiga änder i Rådasjön och närgångna kossor vid Götaälv och andar och brunt gägg i Tulebo.

... Dagens outfit blir mer påtaglig än vanligt. 

... ett stort rött hus ligger helt perfekt över ängar och åkrar och vita balar och vänner och solnedgångar.

... midsommar firas med Ferngrens och jordgubbar och kubb och oslagbart Med andra ord.

... det finns tid för långa promenader, sena kvällar, meningslösa spel, grill, glass och kramar.

... världens vackraste blommor från världens finaste kille och världens coolaste biltur med världens duktigaste chaufför.

... planering inför Hönö som alltid känns kaotiskt men ändå löser sig till slut.

... tidningsbudet kommer när man är vaken.

... pianot blir ostämt och skevt.

... det går sex dagar och 17 timmar blogginläggen.

och jag kan inte tänka mig något som är mer perfekt.

Jag tänkte mest tala om att jag lever, trots att det varit lite tyst ett tag. Sommaren vann på Knock out och lämnade mig alldeles mållös och helt tagen. Inte för att vädret varit typiskt somrigt eller sömnen särskild överdriven eller lovet särskilt ledigt. Men ändå. Efter fyra dagar med underbara vänner, mysgia kusiner, goda middagar, trevliga grannar, fin kille, bra böcker, fett hår, några myggbett och ett helt obeskrivligt vackert Lindome, blev jag tillräckligt nockad för att tappa talförmågan ett tag. Idag på eftermiddagen fick jag dock tillbaka den då min lilla kungkusin peppade mig att leka galen och bada i tolvgradigt Mölnlyckevatten. Bilden är ett catch-the-moment och är tagen en fjärdedels sekund innan jag fick årets första badchock. Hon är väldigt fin.

Jag läser en bok som är så djup att jag inte förstår någonting. Det är en bok som jag skulle kunna älska. Som jag älskade när jag läste baksidetexten. Som är poetisk och konstig och som skulle kunna vara skriven av mig på ett sätt så att ingen annan än jag förstår. Fast det är den nog inte. För jag förstår ingenting. Och så har jag sommarlov och det borde kännas jättehärligt men det gör det inte. Fast kubb i regn och korta byxor och bio i mörker efter en omtumlande dag, det är mer än okej. Att min dator har blivit sjuk och fått virus och inte går att använda längre, det är mindre än okej.

Mina svarta skor är helt fantastiska. De klarar nästan vad som helst. Trots att de inte är särkilt snygga och lätt blir väldigt varma och är helt omöjliga att spela orgel i. De är ändå helt fantastiska. Idag har vi spelat kubb tillsammans, inomhus, i Christers bamba, bland picknickfiltar, termosar och bord i högar. Vi har dreglat över begagnade noter och promenerat längs Mölndalsvägen bland skolklasser och rostiga cyklar. Och så har vi snurrat, flygigt, hoppat, skrikigt och lekt. Mycket. Mitt bland sockervadd och barnvagnar och klassisk musik och vatten. Och när allt annat var blött och kallt och slutkört, så var de svarta skorna helt fantastiska. De åkte Kanonen och Colorado och gick i vattenpölar men blev inte blöta alls. Så mina fötter har varit torra hela dagen. Trots mycket regn. All cred till skorna.

Det är så mycket som förändras. Folk tar studenter, Lisa har kökort, vi äter pastasallad utan sallad. Leif får lång hög blå hatt, pratapparaterna på Willys blir uppgraderade, busskorten blir hemskickade och vi går våra sista dagar i Krokslätt. Efter fredag kommer vi aldrig mer springa till Lana i spöregn, äta bananer från Maxi eller mysa på gröna toaletten. Vi kommer inte spela brännboll på ängen eller filma mellan hyreshus. Den skabbiga datorsalen och de lyrhörda väggarna är snart väldigt långt borta. Och jag kommer sakna det fett mycket.

Jag är bucklig och nervös. Hård. mjuk och sprättig. Jag ska spela för fulla studenter och har precis fått min väska lagad. Fast det är inte studenterna som gör mig nervös. De är inte så farliga som de ser ut. Nu ska jag äta salta pinnar som Sandra har snott från ett tomt klassrum.

Lisa säger att jag är hypokondriker. Det säger mamma också. Kanske har de rätt. För det finns så mycket jag oroar mig över. Prickar på foten, knölar på läppen, snuva i näsan. Ett lår som svider, en tå som knäcker, halsen gör ont, skoskav på hälen. Ett hjärta som hoppar, skakiga knän, ryckiga kinder. Pirr i magen, djupa andetag, hög puls. Allt är så konsigt. Hela jag blir helt konstig. Av bara tanken på förkylning. Bara tanken på dig.

Den sjunde juni närmar sig ruskigt fort och jag är taggad till tusen. Vi laddar med pizza i Kvarnby, party i Mölndal och skrikig körsång till brakig brassorkester. Eva viftar och dirigerar och vi övar på att stå fint på ett led med dansare bakom ryggen och vita boor (en boa, flera boor?) över huvudet. Det svänger fett. Och när vi har paus kan vi sitta på läktaren och spela snake. Nörda. Tänk att man kan bli så beroende av fyra knappar och en liten svans. Det är stört.

Jag tror jag har glömt bort min blogg. Vi växer så det knakar, åt olika håll. Och vi har inte så mycket att säga varandra längre. Fast idag har jag varit på student. Det var trevligt och fint och soligt och massa god mat och massa trevliga människor och små små barn och stora stora föräldrar och en överraskande god tårta. Och Frida var jättefin. Om ett år är det vi. Och just nu, just ikväll, så känns det nästan som att det ska bli lite skönt.