Jag är kär. I ett dragspel. Det är litet och rött och har jättejättefint klaviatur. På 27 minuter har jag lärt mig allt om dragspel. Det finns två olika sorter, ett med knappar och ett med tangenter. Och två kända dragspelare heter Jörgen Sundeqvist och Gunnar Molthorn. Och jag vill så väldigt gärna ha ett litet rött dragspel.

Vi har en gräsmatta framför huset och jag har en hjort utanför fönstret. Det är sånt där som inte ritkigt tror när man hör det, men som ändå är sant. Gräset är blött och hjorten har stora mörka ögon och ludna horn. Själv har jag nyrakade ben och skeva tänder.

Jag borde skriva något om de senaste dagarna. Hur svettigt, stressigt, roligt, dramatiskt, romantiskt, spännande, omvälvande, kaotiskt, komiskt och förfärligt det har varit. Jag borde berätta om delegater och mikrofoner, deadlines, intervjuer och livesändningar. Jag borde presentera min redaktion, ursäkta mina raseriutbrott och rama in mina stövlar. Jag borde skriva ett långt och ambitiöst blogginlägg. Men det går inte.

Det går inte därför att mitt tangentbord låter för mycket. Fingrarna får kramp, hjärnan låser sig och låren spänner sig. Jag blir stressad. River i naglarna, tuggar på tungan och hyperventilerar. Och jag har ingen inspiration kvar. Inte för att jag haft någon tidigare heller, men, min hjärna snurrar. Hundratio varv per sekund. Ord som Förhandlingar, Presskonferens, Delegater, Motioner, Anförande och Lunchrast. Bara snurrar. Jag bara snurrar. Jag behöver en bok och lite thaimat. Och ingen mer redigering.

Det finns inget som ger mig så mycket gåshud som världens bästa film är världens finaste vän.

Jag är inne på min sjätte bok, sedan i tisdag. Sex böcker på fyra dagar är inte riktigt helt okej. Det är inte mysbyxor, röda gummistövlar och fett hår heller. Men det struntar jag i. Det funkar som tidsfördriv och är en bra verklighetsflykt. Och nu vet jag att en vecka kan vara väldigt, väldigt lång tid. Och att man blir väldigt väldigt blöt i spöregn utan paraply.

Klockan är kvart över elva och jag är klar med psykologin (inläggets publiceringstid är inte så relevant, jag var faktiskt klar kvart över elva). Det är nog rekord. Jag känner mig väldigt duktigt. Det beror nog på biblioteksdejten som jag och psykologiboken hade på Mölndals bibliotek idag. Två timmar satt vi vid ett grönt bord och analyserade Tess traumatiska barndom. Det var ganska mysigt. Och hyllorna runt om oss var alldeles fulla av böcker om Psyklogi. Barnpsykologi, beteendepsykologi och bara vanlig psykologi. Freud, hundar och sociala psykologiska människor. Tänk så praktiskt. Och hyllorna på andra sidan bestod av tyska lexikon och grammatikböcker. Och det upptäckte jag när jag redan suttit där ett tag. Det fanns ingen logik bakom det. Jag läste inte på böckerna innan jag satte mig. De läste av mig. Typ. Böcker är fantastiska. Nu ska jag sova.

Det finns mycket som är bra med vår skola. Maten, terassen, läget, lärarna, eleverna, Leif, Lana, Willys och den gröna toaletten. För att nämna några exempel. Golvet är skevt, väggarna smutsiga och längst in under trappan finns ett läskigt förråd där Christer har sina borstar och Anna gömmer sin cello. Jag älskar Christer. Jag älskar Annas cello. Och jag älskar vår skola, trots att den är skev och grå och ligger mitt i ett sunkigt industriområde. Det gör inget. Det är liksom det som är själva charmen. Och vi har ett piano i studiehallen. Det är nästan det bästa. Jag vet inte varför det står där eller vem som har ställt dit det, men det räddar mina lektioner och förgyller alla eftermiddagar. Jag spelar på så låg volym det går och försöker vara så diskret som möjligt, och jag hoppas jag inte  stör. Inte för mycket. Inte så någon flyttar pianot. För det vore så otroligt sorgligt. Nästan som att flytta hela skolan, till Heden. Men bara nästan.

Att så mycket vårkänslor kan få plats i en så liten kropp är faktiskt helt otroligt. Rosa Converse, blå klänning, grusad asfalt och fina vänner. Och solen och himlen och Austin och Leif. Leif, uppe, två gånger. Det är ju så man måste springa till Lana och hoppa lite vårhopp och skrika lite vårskrik och besöka en peircningsstudio och en tatuerad man. Det är vår och sällan har en lunchrast innehållit så mycket överskottsenergi och så mycket lycka. Och så ett matteprov på det, och en barnkörsmusikal. Det är perfekt.

Det finns pissiga dagar. När det regnar och blåser och bussen aldrig kommer. Pianot är ostämt, mamma lagar grönt ris och Jane Austin bara blajar medan mobilen förlorar täckning och datorn lägger av. Gröten bränner fast, toaletten går sönder och skolan flyttar till Heden. Då är livet ganska jobbigt. Matten känns rätt meningslös. Våren är långt bort.

Sen finns det vanliga dagar, när det inte händer något speciellt. Sopbilden kommer, Petter lanar och Leif är vanligt rosa. Christer sjunger, Håkan predikar och Bobbo skriver Today med grön penna på vit white board. Det är rätt tråkigt men ganska okej. Bättre än pissiga dagar.

Men så finns det helt perfekta dagar. Det gör faktiskt det. När solen skiner, snöhögar smälter och världens finaste vänner tävlar i hästskitsskyffling. Tre håriga katter, några kilo godis och Salem al Fakir på en technoflygel. Fulla fjortistjejer, gula danslokaler och vår. Mitt ute i ingestans. Det är helt perfekt. Igår var en perfekt dag.

Jag har gått vilse i tiden. Jag lever på 1700-talet och drömmer om att bli estet. Med en fantastisk kör kring en stor flygel tänker jag på vänners musikalföreställningar och ångrar nästan mitt gymnasieval. Nästan. Jag har långt lockigt hår, blek hy och sjunger tysk opera till klassisk wienervals och analyserar dikter om naturen och döden. Mina skor är för stora och jag sträckläser världshistoriens segaste roman. Om överklassmänniskor. Från romantiken. Efter 137 sidor på bibiliotekets barnavdelning, i en skön fotölj bland leoparder och ryska manchesterbyxor, börjar jag förstå lite. Jag får ett obegripligt sammanhang och irriterar mig på människor som kritiserar tidiningsartiklar i mobiltelefon på engelska. Och jag känner mig väldigt gammal. Ganska dammig men mycket lycklig. Jag må vara övergiven, men jag är kär. I tiden och vänner och världens finaste pianist. Fast det där med tiden är nog någon slags hatkärlek. För jag är trött på 1700-talet. Väldigt trött. Helst vill jag därifrån, med en gång. Men jag älskar Debussy. Och våren. Och esteter. Och jag önskar att jag var en själv, i smyg.

Det är vår. Jag vill tro det. Jag rakar benen, tar fram vårskor och försöker intyga mig att verkligen verkligen är vår. Solen skiner, fåglarna kvittrar och snön smälter faktiskt. Långsamt och slaskigt, men den smälter faktiskt. Det är fem plusgrader och man kan faktiskt se lite av vår asfalterade garageuppfart. Vi åker till Bua. Det är vår, på ritkigt.

Idag ska vi storstäda vårt hus. Det behövs. Fönsterna är smutsiga, toaletterna skitiga och golven är täckta av några decimeter damm. Jag har sovit till kvart i ett och snuvan är borta. Mitt rum ser ut som en katastrof och min bror har skrivit en äckligt bra kärleksballad. Pappa har kommit på att man kan spela Lugna favoriter på webbradion i köket och mamma lyfte just på soffdynorna i vardagsrummet.  Jag tänker unna mig själv en betapetomgång. Sen ska jag också städa. Det behövs, för att ens komma fram till min säng.

Jag, tillsammans med min snoriga näsa, har hittat ett bevis på att den här världen inte är helt körd. Tänk om alla kunde vara så kloka. Det hade varit coolt.

Alla människor är beroende av något. Typ cigaretter, TV, kärlek, alkohol, facebook, mat, godis eller kaffe. Sånt är folk beroende av, vanliga saker. De får ont i huvudet om de bara dricker vatten till frukost och de får panik om internetanslutningen inte funkar på tre timmar. Det får jag också. Jag är också beroende av facebook och godis och kärlek.

Sen är jag beroende av nässpray också, för tillfället. Och halstabletter, apelsiner, jordgubbste och extremt mycket Lambi pappersnäsdukar. Men det är bara just nu. Något som jag alltid är behöver är musik, kramar, te, alfapet (fast jag suger), minitomater, mobil och böcker. Böcker. Just nu är det väldigt mycket böcker. Jag kan hitta mig själv i ett överbefolkat rött hus med blommiga tapeter, eller ensam på ett stort berg vid havet. Det är små världar, från olika böcker, som jag läst för längesedan. Jag bara försvinner dit, bara så där. Och ofta får jag fundera länge innan jag kommer på vilken bok det är, vilken författare och vilka karaktärer som är med. Och jag blir så sugen på att läsa om dem. Jag blir så sugen på att läsa alla andra böcker. Alla utom den jag läser just nu. Emma av Jane Austin. Den suger. Den är otroligt seg. Det händer ingenting. Och det enda jag kan tänka på är att jag vill läsa andra böcker. Alla andra böcker. Jag får abstienens. Det är ett beroende. Helt klart.