Jag har blonda hårstrån i näsan och atolnala körtoner i lungorna. Mina vita skor har ont i tårna och solen går upp vid fyra, när luften är lagom varm och himlen blinkar rosa. Jag älskar att andas koldioxid i ett mörkt rum och jag älskar att leka hök på en stor gräsmatta. Jag älskar Gunnebo och snart är det sommar på riktigt.

Igår hade vi den konstigaste lektionen i hela våra ISGY-liv. Det var retorik och vi satt runt ett långbord. Tina hade köpt "Äppledryck med ciderkaraktär" och vi skålade i avlånga plastglas, för varandra och med varandra. Leif var uppe, solen sken och alla grät. Vi höll tal om lärare och kompisar och släktingar och bambachrister. Och det var så fint och stört och konstigt och när jag skulle hålla mitt tal skrattade jag så jag inte kunde andas. I flera timmar efteråt hade jag ont i huvudet och magen. Stackars Lars Göran. Det var inget personligt, jag lovar.

Det här är galet. Helt himla hypergalet. Jag sakar ord. Det är sånt här som man skämtar om. Som man säger ska hända, när man leker rolig och överdriver, men som ändå aldrig händer. Leif. Fina fina Leif ska byggas om till en mördarmaskin. Ingrid Segerstedt dör. Jag får skoskav på högra hälen. Allt för att vi flyttar till Heden. Jag har en liten klump i magen och är chockad.



http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=3728249

Det finns inget bättre sätt att börja dagen på, än att cykla i ösregn och motvind i uppförsbacke. Hela vägen till skolan och bli genomblöt och omkörd. Att betala 15 kronor för en minimal tekopp som svalnar efter att man hällt den i knät. Men som tanten brevid sa "Tur att du har regnbyxor". Ja, det är faktiskt tur. Och tur att 30 kilometer inte känns så långt när man har sällskap. Och tänk vad många färgglada bilar det finns i trafiken. Träningsvärk, mjölksyra, svett och bananer. Det luktar unken möglig termos i mitt skåp. Men det finns inget bättre sätt. Inget.

Min dator har övernattat på altanen. Det är därför den är full av pollen och luktar gott. Jag luktar häst och är full av gräs. Inte lika charmigt, men nog så härligt. Nu blir det psykologi i två timmar. Sen ska jag vara jättefärdig. Det kommer inte gå.

Jag älskar att vår skola kan gunga i takt och sjunga sydafrikanska sånger i stämmor. Att alla sjunger och klappar och är glada. Och att folk målar sig över hela kroppen, pyntar klassrum överambitiöst och serverar asiatisk mat till voodooritualer. Det är fruktansvärt mysigt.

Jag tror jag ska börja modeblogga. Jag ska ta bilder och skriva och berätta om alla snygga shoppingfynd jag gör. Till exempel stövlarna jag hittade idag, på Maxi, i storlek 34. De är små och rosa och gröna och blommiga och går inte att beskriva med ord. Jag har redan skoskav men längtar tills det blir regn. Tyvärr har jag ingen bild men en dag ska hela världen få se. En dag, när jag överlevt nationella, körkonsert, nationella, nationella och matte. Då ska jag visa hela världen. När jag har tid att ta kort. Tills vidare får ni nöja er med att jag har hittat världens mysigaste häst och förvandlats till en hippiestylad sönderstressad andraalt med alldeles för packat schema. (som vanligt). I morgon är det föreställning och jag taggar med Flaubert och mosade marshmallows. Jag önskar det räckte, och att jag kunde glömma resten av världen. I alla fall skolan. I alla fall nationella. I alla fall i morgon.

Det är en helt perfekt vårdag i rabatten utanför mitt fönster. Nästan så man tror att det är sommar när man fastnat i skuggan med rosa tröja och blommiga arbetshandskar, mitt i en björnbärsbuske som vägrar släppa taget. Marken under är blöt av gammalt regn och höstlöv från oktober och tre sniglar kramas under en lila rhododendronbuske. Det ser slemmigt ut. (Jag kan inte stava till rhododendron. Det måste vara det mest ologiska ordet ever. Det tycker nog min blogg också, för den hängde sig och tog 37 minuter att stänga ner och starta upp igen.)

När man fastnat i en taggbuske har man helt plötsligt massa tid. Man kan skriva en dikt eller planera framtiden, döda myggor eller leka jage. Fast man kan inte springa särskilt långt. Men man kan titta på gruset och tänka att man har rullat där en gång, och skrikit på homosexuella fransmän från medeltiden. Det gör ont om man är barfota. Sen kan man tänka att vi har haft lov väldigt länge också, fast det inte är sant och fast jag pluggar hela tiden. Matte B-kursen tar långt tid att repetera, och jag får lite ont i stortån när jag tänker på vårt statistikarbete. Och det kan man gott göra i en björbärsbuske.

Sen kan man jobba på en överlevnadsstrategi också, bland Gullvivor och daggmaskar, för att komma ut och iväg utan att gå sönder. Då kommer man på att opera är väldigt coolt och att mamma inte är så långt bort. Så ropar man och blir befriad. Och sniglarna tittar på och rhododendron bara står där och är allmänt svårstavad. En perfekt vårdag blir en mysig vårkväll och mitt röda hallontuggummi har blivit söndersmulat och vitt. Jag saknar musik.

Mammas vita tygkasse från Pyskologdagarna 23-24 oktober 2008 är väldigt bra. Den luktar kaninpellets, smakar morot och kan trolla fram försvunna saker. Idag tog den fram mitt körnoterna som jag glömt hemma och pennfacket som varit borta i tre veckor. Den blev väldigt blöt i regnet och ganska kall på kvällen. Men det blev ju jag också. Fast jag kan inte trolla.

Kungsbacka har krympt. Stationen är mindre och Glitter har möblerat om. Det har öppnat nya affärer och de anställda på Linneas coffeeshop har bytt färg på sina tröjor. Man känner igen sig, men tiden då vi åt mjukglass på McDonalds och provade 14 tröjor på HM känns väldigt långt bort. (Det är den också). Men vännerna finns kvar och har inte krympt ett dugg. De äter samma sorts paj, har likadana jackor, delar på en halsduk och är världens finaste. Ungefär som vanligt alltså.

Konfirmanderna, däremot, de har växt. Det är inte klokt vad stora de är. Och det är inte klokt vad fint de sjunger och vad högt de skrattar och vad många familjemedlemmar de har. När vi konfirmerades var vi mindre. Mycket mindre. Kortare alltså, dummare, barnsligare och mer omogna. Känns det som. Jag minns inte så mycket av vår fest, men blev förhörda av Bojen och fick fruktansvärt kassa andaktsböcker med fina personliga bibelord i. Jag hade em röd klänning och vi gjorde ett norsk gospeldrama. Vi var små, men det känns inte som tre år sedan.

Vid den här tiden på året är Mölndal den vackraste platsen på jorden. Himlen är lila, marken nysopad och de små träden med rosa blommor finns precis överallt. Luften är varm och Leif börjar åka både upp och ner, till smaken av kärlek och hallonröd isglass. Blomträden är mina favoriter. De är bara rosa några dagar men gör Bifrost prickigt, Kållered vårigt och Lindome till en liten färgförort i en väldigt stor stad. Jag vill inte bo någon annan stans. Lindome är så perfekt det kan bli. Fast det beror inte på träden.

Igår skrev jag ett blogginlägg när jag var väldigt trött. Det är ingen smart sak att göra, det blir alltid så flummigt. Idag gör jag samma sak,efter att ha träffat några bruna kossor, ett gäng hippisar och en stengammal ungdomsledare. Jag har övat stämmor och släppt den där kontrollen som jag skulle återfå. Den har jag lämnat till någon större med lite bättre koll. Vi börjar med en kopp te och lite naturkunskap. Sen får vi se.

Det blir mörkt så sent nu för tiden. När klockan är åtta tror jag den är fem och jag börjar måla naglarna och dricka te och bli kär i min lillebror fast jag borde plugga och spela väldigt mycket orgel. När solen går ner blir jag trött och äter en banan och somnar i en bok. Allt blir så konstigt. Fast på ett ganska bra sätt, om man bortser från tyskaglosor och europaparlamentet som inte får någon uppmärksamhet alls. Egentligen är jag inte trött, fast jag somnar. Egentligen är jag glad och snuvig och nykär och väldigt galen. Långa vinterpromenader har blivit en stock i en vitsippskog och hetsredigering ersätts med sjuhundra unika människor på en lång rad, tillverkade i paint. Ganska mysigt.

Årstiden förändras och min blogg blir ostrukturerad. Den är ouppdaterad, kryptisk och så full av omskrivningar och lösa tankar att jag inte hänger med själv. Kanske beror det på att kvällarna plötsligt är ljusa (fast det känns inte så plötsligt. Det känns väldigt naturligt. Och väldigt ljust.) Att jag och mamma har kvalitetstid med måsarna i Mölnlycke och att musikhuset svävar av klassisk improvisation på ostämt elpiano. Eller också är orsaken att min hjärna har blivit kidnappad och bortförd av en stilig ung pianist och Tiden efter gymnasiet. Så är det nog. För jag har lite problem med att tänka och fungera. Folkhögskolor och basstämmor gör att jag prioriterar konsigt. Spårvagn före buss. Böcker framför matte. Kylskåp bakom badrum och fotboll före korsord. Jag kan inte hålla mig till ämnet. Jag kan inte göra mig förstådd. Jag ska nog ta en paus, från det mesta. I alla fall matten och kryptiska blogginlägg. Jag återkommer nog när jag återfått kontrollen. Puss och hej.

Jag ska bli bonde när jag blir stor. Riktigt stor alltså, pensionär typ. Som mormor. Mormor är snart åttio och hon hoppar omkring i potatislandet med spade och lökar, gräver djupa gropar och matar små barn med kakor. Det vill jag också göra nära jag blir riktigt stor. Och när jag slutar gymnasiet vill jag göra något kul. Helst nära en stor sjö i Pixbo, men det är nog omöjligt. Petter har varit på konfaläget och att vi var där för tre år sedan på Sjöviksgården, mitt i natten i ett gult litet rum, det var så väldigt länge sedan. Kommer ni ihåg? Vi var små oskyldiga konfirmander och Sten var stor och hade skägg.