Om jag fick chansen att leva om den här helgen skulle jag göra det. Lätt. Fast om det var möjligt så skulle jag nog passa på att göra några små justeringar. Typ se till att jag kom i tid till pianot. Inte äta så fasligt mycket chips. Vakna på morgonen, öva ordentligt och inte vara så hes. Men allt det andra skulle jag nog behålla, fast det blev lite stressigt. Med kör och ater8, biff och buff, ridkläder, pizzor, prat, prat, prat och sen födelsedag. Film och skolkataloger och prat, prat, prat och grymt fina tjejer. Och sång och sång och lerig häst, barbacka i skogen. Hela tjocka släkten på födelsedagsmiddag och 100 dagar med Jesus. Det blir grymt.

En svart flygel, trestämmig sång, mysiga människor, mycket skratt och alldels för många bokstavskex blir ett ganska trevligt avbrott från regn och bokmässa och saker som måste göras. Två musikfreaks och ett snyggt Db-durackord kan liksom lyfta hela tillvaron. Tack för det.

Det finns så mycket jag är bra på. Typ rosta mackor, skala morötter, sova länge och välta skottskärror med skit. Betapeta med finaste och kolla facebook sjuhundra gånger under en kvart. Nu har jag järnkoll på vad varenda människa har ägnat de senaste timmarna åt. Och jag har gått med i sju anti-sd-grupper. Det är jag grymt bra på. Däremot suger jag på att diciplinera mig själv. Skriva en pensionärsintervju och plugga lite natur. Det går inte alls faktiskt. Jag tror jag rostar en macka till istället.

Någon håller på att hjärntvätta mig. Jag vet inte vem, med vad eller varför. Men en hjärntvätt är det, helt klart. Någon vill få mig att konvertera till något och använder sig av alla knep och metoder som Karl lärt oss om sekter och brainwash.

Jag har blivit love-bombad. Det är första steget till hjärntvätt. Folk har varit så snälla och trevliga och peppat och varit fina och uppmuntrande, hjälpt till med plugg och lagat mat, tackat för hjälpen och skjutsat mitt i natten. Visat kärlek och uppmuntran. Stått ut med mitt tjat och gnäll. Sagt att vi ses igen. Lagat min dator.

Och jag har sovit dåligt och haft fullt dagsprogram. Det är andra steget till hjärntvätt. Jag har gjort så mycket att jag glömt bort det. Pluggat på nätterna och planerat på dagarna. Lagt mackor i kylen, schamponerat håret med balsam, matat marsvin med skinka och somnat på bussen. Arrangerat barnmöte, skrivit skolarbeten, spelat piano, läst böcker. Räknat röster. Väldigt, väldigt många röster. Rensat kuvert, sorterat kuvert, sprättat kuvert och räknat kuvert. Räknat röster, sorterat röster, räknat röster och räknat röster. Vi blev klara klockan tre. Och hela natten har jag drömt om valnämnden, röstmottagande, valsedlar, väljare, gröna bås, bläckpännor, unor, ordförande, skräp och "rösta gult, rösta vitt, rösta blått". Och nu ska jag äta frukost. Hjärntvättad. Precis som 5,6% av Sveriges befolkning. Fast inte på samma sätt. Förhoppningsvis.

Jag har ont i en stortå och är så trött att allting snurrar. Klockan är halv tio och jag har inte börjat skriva. Helst vill  jag bara mysa ner mig med en bok framför en brasa, med världens finaste armar inom krambart avstånd. Där ska jag ligga i sjutusen evigheter och befinna mig i femtonhundratalets Persien. Långt ifrån allt vad Naturkunskap och Sverigedemokrater heter. Jag längtar.

Det är svårt att skriva om framtiden. Speciellt sin egen framtid. Speciellt eftersom man inte vet något om den. Och jag har ingen fantasi. Just nu.

Gräs, grus och en liten gul citronfjäril i ett lerigt brännässeldike. Röda små stugor, svarta små katter och idylliskt gröna ängar. Nästan som på film. Och vinden som blåser så det är svårt att andas och luften som är så där höst-kall-klar. Och stenar och stigar och dämpad fågelsång. Myrstackar, skoskav och en klarblå iskall skogstjärn.

Och mitt i allt står jag, med hö i magen och torv till knäna. Det är tungt att mocka lera och bära skit. Skottkärran välter, boxdörren krånglar och jag går vilse i hagen. Sen spiller jag vatten över båda benen. Tänder fel lampa och får springa till bussen. Svettas, blöder, snubblar. Tar fel häst. Glömmer hur man tränsar. Missar gödselstacken. Får plocka upp igen. Och hela tiden pratar jag med katten och övar på att vissla. Jag njuter ända ut i tårna. Av varje sekund. Det här är något jag älskar alldeles galet mycket.

Ibland vill jag bara äta upp hela världen. Med kommunala bibliotek, gamla lärare, svettiga strumpor och allt. Tills bara miljöförstöring och smygrasister finns kvar. För snart bubblar jag över av kärlek och kolsyrevatten från Burgårdens gigantiska bambamatsal. Snart får det inte plats längre. Bäst jag skriver en mormorsintervju och plockar ur en diskmaskin. Så jag landar på jorden igen.

Jag behöver fler bloggar att läsa. Fler liv att följa och fler personer att stalka. Inte för att det behövs egentligen. Men, jag blir så rastlös. Jag bara sitter här och sitter. Fast jag har jättemycket att göra. Packa och sjunga, städa, läsa och dricka fem koppar te. Fast jag bara sitter här och väntar på fler bloggar. Och det, om något, är ju slöseri med tid.

Det är tur att det finns folk som vill bli vuxna på stört. Och andra som kan äta piggelin och pussas. Och några som sjunger med små barn och visar energiska rörelser. Och andra som rensar ogräs i tekoppar. Och vissa som lagar god mat. Det är tur att det finns folk helt enekelt. Fina folk. Som är väldigt olika. Men bra på sitt alldeles eget sätt.