Godnatt, halleluja och amen.

Idag har jag hunnit med mycket. Jag har vaknat bredvid världens snyggaste man, åkt på fem olika bussar, ägnat mig åt tre olika sorters musikaktiviteter, ätit thaimat, lax, jordnötter och leverpastej. Halkat, visslat och sett På spåret och fyra fotbollsmatcher. Lärt mig att offside bara används vid 11-manna, att det är förbjudet för målvakten att ta med handen om det är en bakåtpass, att det kan bli en minifrispark om målisen är utanför en gul linje, och att man inte kan vara en "pass-skugga". Tänka sig, jag tror jag har blivit ett fotbollsbroffs. Otippat värre.

Klockan är kvart över ett och jag trodde nästan jag överlevt. Allt var färdigt och fixat men nu är datorn död. Hängd. Körd. Den vägrar helt enkelt spara ner filen och jag blev så rädd att allt skulle cracha att jag stängde av. Nuär det bara att försöka sova och hoppas på det bästa, att allt löser sig imorgon. Den var nog lite trött. Det är vi allihop. Nu blir det sängen.

Nu är det allvar. Helt seriöst, helt på ritkigt. Om inte ljudet blir klart ikväll är jag nog död imorgon eftermiddag. Heldöd. Minst sagt. Så, inget flumm, ingen bok, ingen mat, ingen sömn. Ingen Harry freaking Potter. Nu ska vi bli klara. För nu är det allvar. Okej? Helt seriöst.

Ska jag säga något som är svårt?

Att använda två datorer samtidigt. Det är svårt. Att spela in och redigera ljudklipp på den ena, och skriva och ändra manus på den andra. Samtidigt. Att hålla isär vad som är vad och inte blanda ihop. Att använda rätt mus, rätt tangenter och kolla på rätt skräm. Det är svårt. Speciellt om man inte ritkigt vet vad man gör, eller vart man vill komma med det man göra. Det är svårt. Men ganska mysigt.

Det är ofta jag blir så full av kärlek så jag nästan sprängs. Då tänker jag på alla fina människor jag känner så blir jag ännu fullare och sen går jag och spelar piano en stund.

Jag frågade mamma om hon fått en pinne i näsan någon gång, och hon svarade:
"Nej, men när jag var gravid fick jag 1000 spänn för att vara med i ett forskningsprojekt och då fick jag en kristall i näsan varje vecka".
Då skrattade jag så jag hostade så jag nästan kvävdes.

Här sitter jag och har problem med Bach. Får inte till fingersättning och missyckas med drillarna. Så tänker jag att det blir bättre av att lyssna på stycket. Så Youtubar jag och blir totalägd.

Jag insåg just att jag skrivit typ fem blogginlägg om hur sjuk jag är. Det kan inte vara så kul att läsa. Titta på det här istället. Det är roligare. Den här killen är min nya idol, alla kategorier. Helt galet vad mycket tålamod han måste ha.

Den krulliga läkaren ringde och sa att jag har influensa. När man har influensa är man jättesjuk. Typ 40 graders feber och ont överallt. Det hade jag igår. Idag mår jag bra. Jag har nog redan hunnit bli frisk. Skönt, för hon sa att jag kunde vara sjuk länge. Och att jag skulle hålla mig undan från pensionärer och små barn. Det är ganska enkelt gjort. Det finns inte så många såna här i närheten.

Jag läser andra boken i en triologi. Den är lika dan som den första. Och då snackar vi exakt likadan. Kille stöter på tjej, tjej spelar svårfångad. Kille kysser tjej utan tillåtelse, båda blir galna. De ägnar sig åt alla tänkbara fysiska aktiviteter och allt är jättebra. Tjej blir kär i kille, men vägrar inse det. Tjej inser att hon är kär i kille, berättar för kille, som blir chockad och panikslagen men sen säger att han älskar henne och så löser sig allt. Samtidigt letar alla efter en magisk nyckel, som ska frige tre förtrollade halvgudinnor. Ganska skönt att läsa när man är lite så där halvsjuk. Det enda som irriterar mig nu är att tjejen tror att hon ska hitta sin nyckel redan på sidan 228. En tredjedel av boken är kvar och hon är långt ifrån att erkänna att hon är kär. Nu kommer hon göra allt för att försöka, sen kommer hon ge upp, bli peppad av sina vänner, försöka igen och klara allt. (När hon insett att hon är kär alltså). Förutsägbart är ordet.

Tältet kanske var en bra idé, men det funkar liksom inte i långa loppet. Därför åkte jag och mamsen till Vårdcentralen och trffade en krulligt kvinnlig läkare med färgglada strumpor. Vårdcentralar är väldigt rädda för sjuka folk, speciellt såna som hostar. Så jag blev isolerad i ett tomt rum och undersökt av en sjuksköterska med gigantiskt grönt munskydd. Hon stack i fingret, lyssnade på hjärtat, bad mig hosta och stack ner två pinnar i halsen och en i näsan. Det där med näsan var ytterst otrevligt. Speciellt onödigt kändes det när den krulliga läkaren sa att det gjordes bara för att hon var nyfiken. Lite ohyfsat, tycker jag. Man sticker inte upp en pinne i näsan på folk, nästan ända upp till hjärnan, bara för att man är lite nyfiken. Men hon var snäll annars. Sa att jag hade bra blodvärde och inte någon halsfluss, klämde på magen och sa att det såg bra ut. Det var ju skönt att höra.

Att inte kunna andas är egentligen ganska roligt. Intressant och spännande. Mycket mer action än att kunna andas. När mediciner inte funkar bygger vi slemlösande tält i badrummet. Så får jag stå med huvudet i vårt dammiga handfat och andas vattenånga under en gul handduk. Man får lite mjölksyra i armarna och underlåren, men det är det värt. För det hjälper faktiskt lite. Och det ser ju så roligt ut.

Här ligger jag med feber och halsont. Så kommer Lindomes snyggaste pianist genom meterhöga snödrivor, med en blodapelsin och c-vitamin och höjer min Betapetrating så det bara visslar om det. Sen spelar han jazz och kokar te och tittar på Barbacka äventyr. Han är inte dum han. Inte dum alls.

Fika på stora cafét med stora bullar och kakor och förälskelser och massa tid att prata igen och massa minnen. Mysigt värre. Men nu kan jag inte prata alls. Det är lite synd, för annars skulle jag skriva barnkörsmusik. Nu är jag fast med två kioskromaner och sju koppar te. Vilket i och för sig också är rätt mysigt.

Mamma har gjort fluffiga små vita maränger och det smakar ungefär som det låter. (Jättegott.) Hela Lindome håller på att regna bort och det känns ungefär som det låter. (Jätteblött.) Om det fortsätter så här kommer nog hela vårt hus halka iväg. Det går nästan inte att gå ner för vår backe, alla bilar fastnar och om det här fryser på är vi helt körda. Men nu blir det projektarbete och ljudreportage för hela slanten. Puss och pissregn.

Ibland undrar jag vad det är för fel på mitt effektivitetcentra i hjärnan. Idag tänkte jag nämligen tänkt göra en hel del vettiga saker, typ städa, spela piano, skriva manus, bädda sängen, komponera musik och redigera reportage. Istället har jag ägnat två timmar åt att läsa Egoinas blogg. Oduschad, med fett hår, smutsigt golv och sunkig säng. Jag har läst ut en bok också, som inte var bra. Och ätit bullar, borstat tänderna och kramat brorsan. Inte okej. Nu tar vi tag i livet.

... och det här säger väl en hel del om det svenska folket? Det känns rätt ytligt och högpresterande. Kanske något att ha med i en musikal om lika människovärde?

Men, en saker bara. Varför skulle någon vilja veta hur man får feber? Det andra förstår jag liksom, med glapp och tjejer och finnar, men feber?

Och nu undrar säkert alla vad det var jag skulle söka på, men det är hemligt för det kommer jag inte ihåg.

---

update (nu kände jag mig som typ Kenza när jag skrev så, men)
Om man skriver ut hela ordet "får" kommer istället det här upp som förslag:



Bananflugor? Det, om något, är ju random.

Det är väl för typiskt. Just när jag gått runt hela eftermiddan och varit stolt för att jag äntligen skrivit första låten till projektarbetet - så visar det sig att det redan finns en låt med exakt samma versmelodi. Jag menar, hur stor är den sannolikheten? Och hur troligt är det att jag inser det? Kunde jag inte fått vara lyckligt ovetande istället? Nu blev det ju ett problem.

Jag skriver barnkörsmusikal så det bara ryker om det. Två små barn, den bästa musiken och en himla massa levande böcker. Rappar, rörelser, repliker. Det här är ju riktigt roligt.

Man kan inte skylla allt på lovet. Det går liksom inte. Nånstans måste man nog inse att det inte är okej att bara sova, äta, läsa, rida, slappa, mysa, sega och bita sönder läppar bara för att det är lov. Fast det är trevligt. Väldigt väldigt trevligt.

Det är ett helt nytt år och vi firar det med Pommac, choklad, rytmer, talkkör, sång, jam och väldigt fina vänner. Skottad altan, tolvslaget över Lindome. Hhimlen blinkar rosa och det smäller överallt. Ett helt år sen vi stod så sist. I Idre. Då var det mer snö och mer folk och väldigt mycket nytt. Som inte är lika nytt längre. Men minst lika bra. Och jag blir så där överdrivet emotionell och spiller vatten på golvet och tänker på alla fina människor som finns. Galet är ordet och snart svämmer jag över av kärlek. Dags för frukost.