Bered en väg för ett av blogghistoriens längsta blogginlägg. Typ nästan en halv månad långt. 14 dagar och 14 nätter och det är inte riktigt helt okej. Nätterna har i och för sig mest bestått av mjuka sängar och hårda sängar, i lägenheter, på flygplatser, på folkisgolv och engelska heltäckningsmattor. Kanske inte superintressant att läsa om. Dagarna, däremot, har innehållt en väldigt massa annat. Typ Betapet.


Berg sjunken, (och kanske framförallt) djup stån upp, för ratingen som har stigit sen senaste skrytbilden. Över 1000 är det och högre ska vi.
Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt. Första advent är slut och om en timma och 32 minuter är No shaving november avklarat och avrakat. Vi peppar inför lucia och julkonsert, binder kransar och spelar in radiogudstjänster. Livet rullar. Samuel och Anton säger hejdå till skägget och jag säger hej till sängen.

Det går typ bra nu.

Idag gjorde jag självmål i basket. Jag visste inte ens att man kunde göra det. Det finns nog en anledning till att jag pluggar musik nu, och inte sport. Fast jag hade kanske behövt det mer.

Det har varit väldigt mycket konsert-och-rep-bloggande det senaste. Men det beror på att det har varit ganska mycket konsert-och-rep i helgen. (om det nu inte redan framgått..) Väldigt mycket Duvemåla, Astrid Lindgren, SuperstarJesus och o-ande och do-ande och a-ande och rajrajdidadididajdidudiduttadudidittdej och ärligt talat är jag väldigt trött på alla dessa låtar som bara snurrar. Två föreställningar blev det idag och det var ganska lagom. Det mesta gick smidigt, förutom ett brandlarm under uppsjungningen (med riktig brandbil och brandmän i uniform och kall väntan i bara körklänning) och alldeles för många ostbågar och för mycket vitt bröd i pausen. Nu ska det bli skönt med en mysig bok och lång sovmorgon.


Sällskap under kallopskalaset i rasten.



Sånt man kan ägna sig åt när man väntar. (notera kistan till vänster)


Yo bro.

Over and out.

Idag har Spira haft premiärkonsert för massa viktiga människor i Jönköping. Typ politiker och sånt där. Vi har stressat och promenerat, repat, ätit god lunch, haft panik över borttappade körkläder, blivit gömda bakom misslyckad filmduk, flätat håret, druckit vatten, vandrat vilse i Spira-huset, backstage-minglat med kändisar, sjungit stand-in för Perelli, bytt om på en superdammig teaterscen och haft väldigt mycket dö-tid. Väntan och skoskav. Svettiga notpärmar, maskiga strumpbyxor och jättefin utsikt. Jönköping som stad blir bara trevligare och trevligare.

Vi delade en nybygd superfräsch loge med kammarkören, men så blev vi så många och så trånga så vi fick en egen.



Den var jättestor och bestod av läktare, lagrade lampor, en lik-kista (förmodligen tom, för den vägde inte särskilt mycket) och ett helt snötäckt fjäll med tillhörande träd. Där tappade vi bort massa grejer men trivdes ganska bra.




Fördelen med stor loge är mycket rep-utrymme. Här övar några av killarna dansen. På lite närmare håll, med viss ljudfördröjning i mobilen, men ändå väldigt asgrymt. Det är svårt att inte bli stolt, under föreställningen, i fikarummet, när alla tjejer trängdes kring monitorn och hejade på gänget.




Och bilden på lunchen kan lätt få avsluta dagen. Sushi- och thaibuffé och väldigt många vårrullar. Lätt fett värt.

En klyschig och kall invigning med helikopter och eldslukare och rövare på flytande flotte och 1300 sjungande barn i vita ponchosar, med kändisar på taget och tjuvar på vattenskotrar och hela Munksjöbron avstängd och full av folk, dansare, slagverkare och frusna tår. Det kräver ganska mycket övning. Såhär såg det ut på repet tidigare idag. Fantastisk koreografi.




Och efter smink med korvbröd och  invigningskonserten blev det ännu mer rep inför ännu fler konserter med ännu coolare koreografi. Här är pojkarna från svf som rockar loss. Synd att kameran är så kass och så långt bort, för det här är rätt grymt.



Och vissa andra, mindre rörliga saker, är liksom lite svåra att beskriva med ord, så de fick vara med på bild.


Spira (det nya konserthuset, som ska invigas, om någon missat detta) visade upp sin allra vackraste sida i eftermiddagssolen.


De vita ponchosarna som vi och tusen andra körsångare prasslade omkring i.


Småländska charmpojkar i motljus.

En intensiv dag och nu är det verkligen sovdags.

Ikväll har jag stirrat på det här. I fyra timmar.



Ett nybygt konserthus, en finsk dirigent, en halvproffestionell orkester och en småländk björkskog i tyg. Inte konstigt att ögonen gör lite ont och huvudet snurrar.


Från min plats i kören. Där är skogen tät.


Från läktaren. Här ska vi stå och sjunga lejongkungen. Ingoyamanengwemalabala. Pampigt blir det och imorgon har vi sovmorgon. Halleluja på det och ett McFlummigt kvällsmathäng.

Det har varit ett väldigt trevligt lov. Med väldigt trevliga människor. Mys och kakor och kramar och kärlek. Biofilmer och fikor och alfapet och betapet och jazzy och frukost på sängen och frukost på stan och middag på stan och middag med fina familjen. Orgel och origami och promenader och bisexuell baguett på bänk. Mölndals sunkiga stenkullertorg, med attackerande duvor och lagom avstånd. Och mindre avstånd på golv. Funderingar och planeringar och laserdome med massa små snabba barn. Hej och hejdå och flera kvadratkilometer konserverad asiatisk mat. Lite musikteori, mycket personkemi. Hemmafru och hämtmat och barnbokskonst. Med kebab och kyrkhäng. Och fortfarande fullt minneskort. Men några bilder blev det. Och nu taggar vi maxad vecka med massa rep.


Fika med myskusin. Efter Spykids i 4D, med luktkort, dubbad till svenska.


Romantik så det ryker om det.


Tintin i mörker. Uppochner.


Tandlöst mysavsked på Göteborgs central.

och till det behövs lite pepp.

När Sofia chillar på solsemester får man filma själv. Med två olika, men lika kassa, kameror. På den ena tar batteriet slut och på den andra blir minneskortet fullt. Den ena har kasst ljud, den andra kass bild. Den ena redigeras i Moviemaker, den andra laddas snabbt upp på youtube. Därför blir det lite blandat. Men här är i alla fall en liten del av ensembleredovisningen i fredags.


Honung och en massa regnande män.


Nyskapade sånggruppen Waffna med superfina röster.


Vår lilla klassiska om deprimerade flyttfåglar.


Och så liten snabbgenomgång. Alla favoriter på samma gång. Typ.
Förutom de som inte fick plats, men de var fantastiskt duktiga ändå.

Så galet mysigt att avsluta första fjärdedelsåret med att lyssna och spela och titta och sjunga och höra och njuta och veta hur duktiga alla är. Och så galet mysigt att komma hem och sjunga gospel och få stryk i Alfapet och gå förtidig morgonpromenad och träffa folk och familjen och kärlek och hänga i stan och spela orgel och prata livet och sova länge och så vidare. Och så vidare. I en hel vecka. Så. Galet. Mysigt.

Och såhär låter vi innan ensembleuppspel. Just so we know. Nästan så man saknar lite redan. Det är ganska mysigt att leva mitt i musiken, om man tänker efter. Så ganska galet mysigt.