Lovet rullar och jag är lycklig. Av många anledningar men kanske framförallt för att jag får låna en kaktus av grannen. De åker skidor och låter mig ta hand om deras mjukt håriga kelsjuke kaktus (som är en kanin) (som är precis vad jag behöver). Han påminner så mycket om min Doggi. Samma grymtande. Samma buffande. Samma gosande och samma sprättande. Alltså inte exakt samma, såklart. Men väldigt likt. Det är nästan värt en gnutta nostalgi. Man får gråta om man vill. Det gör jag alltid.