Ja. Det är tre dagar kvar tills vi slutar och solen skiner och vi är totalisolerade i aulan. Utan påslagna mobiler, med en väggklocka utan batterier och med en mikrofon som tar upp allt ljud i rummet. Där står vi i raka led och lyder order. Är tysta eller andas eller skriker, på beställning. Gör samma saker om och om och om igen. Lyssnar på en auktoritär ledare. Frågar om lov för att gå på toaletten. Äter lunch i exakt 55 minuter. Folk utifrån får inte komma in och vi får inte komma ut. Det är ju rena rama sekthjärntvättningen á la Kalla kriget.

En annan konstig sak är att det måste finnas en liten vrå i vårt rum som jag inte har uppräckt än. Nåt litet ställe där små saker som man verkligen behöver kan gömma sig. Typ en körpärm och en kajal (inte kajak, som mobilen envisas med att skriva) och ett gäng hårnålar. De är nämligen helt borta hur mycket man än letar. Det är något frustrerande.

En annan sak som är frustrerande just nu är att dygnet är typ 16 timmar för kort, minst. Så mycket ska göras och så många låtar ska övas och så många lekar ska lekas och så många personer ska kramas och så många ytor ska städas och så många pärmar ska rensas och så många fester ska festas och så många årsböcker ska skrivas och så är det helt plötsligt så slut så man inte fattar någonting. Det känns så sjukt konstigt att just det här aldrig kommer finnas mer. Och det känns så sjukt ovärt att man måste sova för att funka.


Typ såhär kul tycker vi det är att vara instängda i aulan.

Vad ska alla sökande tro om oss egentligen?

Resan var helt galen. På väldigt många sätt. Maten var galen. Väldigt fet och väldigt söt. Muffins, pajer, glass, våfflor och pannkakor med grädde, sirap, sylt och socker, till FRUKOST. Popcorn, chips, kakor och läsk till kvällsmat. Pommes, hamburgare, pizza, subway, vitt bröd och snabbmat, snabbmat och snabbmat med extra mycket smör, till lunch. När Ove var här i två veckor på 90-talet gick han upp 8 kilo. Det är fullt förståeligt. Själv har jag inte vägt mig men känner att jag ätit sötsaker så det räcker ett halvt kvartal framåt. Det är galet.

Boendet i familjer var också galet. Fem nätter hos olika människor. Rika ryssättlingar, fattigare farmare, döende damer, goa grisbönde. Och majsbönder, postsorterare, datatekniker, djurskötare och pensionerade pianister. Den senaste med högsta musikutbildningen i hela USA. Domare i avancerade pianotävlingar, lärare på fina skolor och honom spelade jag och Bea för. Vi sov i hans hus, drack te med hans fru, vandrade omkring på hans studsigt mjuka heltäckningsmatta (som fanns motsvarande i alla hus) och duschade i hans dusch (som saknade varmvatten). Det är galet på riktigt.

Och det var galet att sova själv i en supermjuk soffa hemma hos sju college-elever i Minneapolis. Att grilla med dem och prata konstiga uttryck och byta mejladresser. Inse att man har rätt trevligt och att man kanske hade varit rätt bra vänner om man bara bott på samma kontinent. Lama-sågen med rörelser var också ganska galen.

Det var galet på det första colleget också, när vi sov bara jetlagade svfare i en fängelselik källare med våningsängar av järn och madrasser i blå plast på ett skolområde större än hela Lindome centrum. Där åt vi i en gigantisk matsal med ett frukostutbud som man lätt skulle kunna leva på dygnet runt i fem år utan att tröttna det allra minsta. Vi blev bjudna på svenskt fika av de svenskstuderande eleverna i Svenska huset på skolan. Där fick vi ta av oss skorna och dricka saft och äta kaka, femtio pers i en IKEA-soffa. Stockholms skärgård på väggarna. Sveriges kungahistoria i bokhyllan, blågul disktrasa och vår Svf-bänk inramad på köksbordet (wtf?). Det är galet på riktigt, att det på andra sidan jorden finns tonåringar som väljer att läsa Svensk grammatik och Den nordiska kulturen som extrakurser på college. Att deras högsta önskan är att någon gång få komma hit och äta svenska köttbullar med lingonsylt och Wasa-knäckebröd.

Det är galet att den besattheten av Sverige finns lite överallt där vi har varit. I ett så stort land, helt på andra sidan jorden, bor massa människor som varje år vid jul anordnar Smörgåsbord (de kallar det så också. låter som Hipp hipps Svenska för bybörjare) och äter "typiskt svenska rätter" som jag aldrig ens hört talas om. De lyssnar på svenska artister som jag knappt visste fanns och kan massa svenska psalmer som jag aldrig hört. Det är väldigt märkligt. Vi åkte liksom till USA och lärde oss massa nya grejer om Sverige. Det är lite galet.

Och det är också helt galet att det bor en liten tant i ett litet hus mitt ute på den amerikanska landsbygden, som är ägare till över 14 000 kor. Alltså inte riktiga, men ändå. Hon har nog galna ko-sjukan.

Och musiklinjen har nog fått galna kärleks-sjukan. Nio stycken par var det under resan. Alltså 18 personer som var i en parrelation. Alltså mer än hälften. Alltså mycket hångel under bussresorna, som förövrigt också var ganska galna. Många timmar, mjuka säten, inga bälten och en busschaufför som lämnade motorn på under hela lunchstopp.

Resorna ledde fram till helt galna konserter, i kyrkor med sjuk akustik och gigantiska orglar. Vi ägnade hur många timmar som helst åt galna positionsrep med knäppa namn på allt ("uppluckrad light"), som det ändå inte gick att hålla koll på när det väl gällde. Vi hade galet snabba ombyten och galet svårt att hålla tonen ibland och på sista konserten hade killarna inga kallingar under kläderna. Det var också galet.

Och Chicago som stad är helt galen. Galet höga hus, galet mycket folk, galet läskig knakande trappa på grekiskt hosteloch galet dumt med 21-årsgräns på alla uteställen, så man inte får lyssna på bra musik utan istället hänga på extremt omysigt Starbucks. Ganska galen shopping också, men inget alls jämfört med Mall of America.

Galet kul har vi haft. Galet mysigt. Galet intensivt. Men mest galet, galet grymt.

Det galnaste just nu är typ att klockan är kvart i fyra på morgonen och min kropp tycker jag är helt dum i huvudet när jag föreslår sömn. Kanske beror på att jag sov till klockan två idag. Det var inte meningen. Imorgon ska jag göra prov till journalistlinjen, trots att jag inte sovit någonting och trots att jag inte följt nyheterna alls de senaste två åren. Det kan ju bli galet på riktigt.

Bild snodd av Agnes. Det är vi på 1800-talet. Nu ska jag försöka sova. Nattinatti.

Man skulle kunna säga att jag har köpt noter och lycka för ett helt liv, så det räcker och blir över. 35 dollar kostade det bara. Rena rama fyndet.

En värld full av liv.

Jomen mysig middag igår typ.

Igårkväll var det konsert och häng och lägereld och sömn i en väldigt mjuk soffa med väldigt trevliga collegetjejer. Skype med mysigaste mannen och schtek i solen. Det är sommar och såhär ser dagens orgel ut.

1400 platser. Konsert om fyra timmar.

Amerikanerna är helt galna. På väldigt många sätt. Deras frukost är galen och deras lunch och deras gröna gräs och akustiken i deras stora kapell och väldigt mycket mer. Bra har vi det i alla fall. Nu ska vi ha fika-party med de amerikanska svensk-eleverna.

Vi har hittat wifi i en korridor med askallt golv mitt i Minneapolis. Det är väldigt stort här.

Stora åkrar och stora kakor och stora avstånd så vi fick åka buss, inne på skolområdet. Flyg har vi också åkt, i jättejätte många timmar, läst om Karl-Oscar och Kristina och sjungit för entusiastiska norska flygvärdinnor. Sen åkte vi tunnelbana och bodde på våning 15 i Chicagos lägsta hotell.

Klockan sju på kvällen, svensk tid, kom vi fram hit till en skola som förkortas GA och på svenska är Gustav Adolf, men på engelska är väldigt svårstavat. Här finns en svensk linje, där de bara pluggar svenskt språk och svensk kultur och de bjöd oss på barbecue och jordgubbar och gick utan skor inomhus. Det var trevligt. Nu ska vi nana bana.

PUSS OCH KRAM och hoppas Sverige och resten av världen har det bra!

Här taggas i alla hörn, kan man säga.