Min familj ...
Min familj är inte som alla andra. Och det är intressant att gå på på kvällspromenad med min familj.
Ett förvaringsskåp, helt enkelt. Med plats för det mesta. Och som fungerar utmärkt vid snabbstädning.
Och det nya stycket av Debussy har fyra korsförtecken. Bara en sån sak.
Alldels för mycket intryck, alldels för mycket nytt. Alldes för många människor och alldeles för lite tid att ta in och smälta.
och
och så mycket mer som det skulle ta flera sidor för mig att skriva eller som inte ens skulle bli skrivna för jag kommer inte ihåg ens hälften av alla saker och just nu är jag så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag vet att det finns fyra Anna i klassen men jag vet inte vem som är vem.
hej och hejdå och nejmenväntajaghinnerintemed
Lars-Göran tycker det är jätteroligt att jag spelar Debussy. Men så kan ju han det där med trioler också.
Men för övrigt var det väldigt kul att ha pianolektion, och nu känner jag mig lite mer motiverad (eller jag gjorde i alla fall det innan jag insåg problemet i detta stycke..). Och det var väldigt kul att hälsa på mina gamla kära lärare. Och jag tror nog det var kul att börja gymnsiet. Men det får vi se om ett tag.
Tiden då jag inte visste hur man bytte en glödlampa är (snart) långt borta
Jag tar farväl av sommaren på ett kanske lite udda sätt: Jag städar rummet. Det är intressant. Jag har hittat en "mina vänner bok" från lågstadiet, och ett äpple från obestämd tid. Men jag funderar ändå på att cykla iväg till sjön, sitta lite för mig själv och säga hejdå till sommaren. Men jag vet inte riktigt om det behövs.. Jag känner att det är avklarat. Jag är taggad inför i morgon! Jag vill träffa nya människor!
Håriga ben och en Gud som jag tycker om
Men nu till något helt annat. Som kanske inte är lika trevligt, och kanske inte hör till det man helst vill läsa om så här en söndagseftermiddag strax före middagstid. Känsliga läsare varnas. Eller något sånt. Kanske inte. Jaja. Vad jag tänkte säga är att jag har noterat hur snabbt håren under mina armar och på mina ben växer. Det är helt galet faktiskt. Någon sa att håret på huvudet växer lika snabbt, men det kan det omöjligt göra. För i så fall skulle mitt hår växa flera meter på bara några veckor. Varför är det aldrig inne att ha håriga ben?! I så fall skulle jag lätt kunna bli hypermordern. Och dessutom skulle det vara mycket bättre, för alla! Tänk att slippa bry sig om att raka benen. Tänk vilken befrielse! Kom igen, Sverige, våga rata rakhyveln!
Allt jag kräver är att resten av världen ska anpassa sig efter mig. Det är väl ändå inte för mycket begärt?!
Jag tycker att vi ska flytta fram dygnet några timmar. Eller rättare sagt så tycker jag att vi ska flytta fram mitt dygn några timmar. För jag skulle faktiskt inte vilja att alla andra flyttade med mig. Då skulle liksom själva poängen med det hela bli lite förstörd. Jag älskar kvällen. Det är den bästa tidpunkten på hela dan. Okej, kanske att det, enligt den "normala" dygnsrytmen, är fel att säga Kvällen när klockan är kvart i två. Men det tänker jag strunta i. För det är det som är kväll för mig och det är det som är anledningen till att jag skriver detta inlägg. Jag vill helt enkelt ha min kväll nu. Inte klockan åtta eller nio eller tio, när alla andra påstår att det är kväll. Nej, min kväll börjar när alla andra gått och lagt sig och jag kan sitta själv bland alla mysiga kuddar i sängen, med en kopp te och bara läsa eller skriva eller tänka. Och slippa det här: Läsa en sida. "Maaaaaja!! Var är din mobil? kan jag låna den?" Läsa två rader. "Maaaaaja!! det är telefon till dig!" Läsa tre ord. "Maaaaajaa!! Nu är det mat". Börja om på sidan för man kommer inte ihåg vad som hänt. "Maaaaajaa!! Du har väl inte glömt att mata kaninen?" Leta i texten efter där man slutade. PANG. Vad var det? Måste gå och kolla. Helt enkelt: Slippa bli avbruten av massa andra saker som händer. På kvällen, min kväll, är det helt tyst och lugnt. Och på kvällen är jag alltid jättesnygg i håret. Det kan låta lite fåfängt och patetiskt, men det är en sanning. Efter en hel dag med det irriterande håret uppsatt i diverse olika slarviga frisyrer, ligger det helt perfekt med precis lagom mycket volym och lockar. Men när jag vill att det ska vara fint, då är det aldrig det.
Jag kan redan nu se framför mig hur pigg jag kommer vara om sex timmar när alarmet på min mobil går igång. Och hur taggad jag kommer vara att ta mig upp, duscha, försöka få någon ordning på mitt fula hår som bara är fint på kvällen, min kväll, och sedan åka iväg och stå och sjunga på ekumenisk gudstjänst i Fässbergskyrkan med mina elaka stämband.
Jag tycker faktiskt att jag kan få flytta lite på mitt dygn. För jag måste ju flytta på det. Om jag är uppe hela nätterna måste jag ju få sova lite också. Men nejdå, det förstår inte människor runt omkring. De tycker att jag ska gå upp klockan sju och vara pigg och orka en hel dag i skolan. Och lägga mig klockan tio. Och så upp klockan sju. Varför kan inte jag få börja lite senare på dan? Varför kan inte resten av världen ha lite överseende med att jag råkar vara född till nattdjur?!
De säger att Gud aldrig gör fel.
Nej du Gud, det här med ögonbryn, det är nog något du får ta och öva lite på att tillverka.
Josef i vassen, Moses ark och Han den där som klättrade upp i ett träd, du vet.
När det börjar mörkna innan klockan ens blivit nio och när regnet studsar mot taken och vinden gör så att fönseterrutorna darrar (eller vad försterrutor nu gör ner de skakar så där när det blåser, du vet). Då sitter jag bakom orgeln och spelar Nu grönskar det och Den blommstertid nu kommer och En vänlig grönskas rika dräkt. För nu, äntligen, känns det sommar för mig! Och det känns bra.
Mina stämband är i trotsåldern och jag tror inte jag kommer klara av att bli tonårsförälder.
Syskonkärlek, javisst.
Min lillebror är väldigt bra att ha. Speciellt när man behöver hjälp med att spela in trummor eller när datorn inte fungerar eller när man inte vet vilken sladd man ska använda för att koppla in basen eller när man behöver ta ner något i en låda högt upp eller när man vill ha sällskap ut till kaninen mitt i natten eller när man vill retas med någon.
Men när man är trött och bara vill vara ifred och den sista människan man vill träffa är en jobbig lillebror. Eller när man ligger och sover och trummorna plötsligt brakar igång på full volym. Eller när man kommer upp en lördagmorgon i nattlinne och fett hår och det sitter fyra killkompisar i köket. Eller när man spelar piano och någon plötsligt ropar nerifrån att du håller ut en takt för länge eller att där blev det allt lite fel eller att nu kom du i baktakt.
Då.
Då är det inte riktigt lika kul att ha en lillebror. Hur teknisk och lång och trevlig han än kan vara vissa stunder.
En gräddig räddare i solens gass med coola råd för han var gjord av glass.
Nu när jag äntligen fått Power Point installerat på den här datorn så borde jag verkligen ta tag i Polenredovisningen. Jag borde skriva ner den eller nåt. Skriva något i alla fall. Annars kanske jag glömmer. Nej, jag kommer inte glömma. Och jag orkar inte. Jag tror nog jag ska sätta mig med en bok och en kopp te istället.
Lite självdiciplin skulle inte skada.
Och jag lät faktiskt så bestämd att jag inte vågade annat än att lyda. I en och en halv timme satt jag där. Och nu har jag så ont i nacken och käkarna. Men jag antar att jag förtjänar det, jag som var så olydig. Jag spänner mig så mycket och drar upp axlarna. Och jag håller takten med tänderna. Det är inte så bra. Jag får spänningsuvudvärk av det. Jag ska nog skaffa en metronom.
Fil och cornflakes mitt i natten. En halv knäckemacka och saft som inte smakar något. Och så en barr-i-tån.
"Aj, jag har ett barr i tån! En barr-i-tån. Det låter ju som ett musikinstrument!"
Vi trodde att vi hade uppfunnit ett nytt instrument. Men så kommer mamma och säger att det redan finns något som heter så. Typiskt oss. Att uppfinna något som redan finns. Men vi ska isället komma på en stick-i-tån. Som en uppföljare av barr-i-tån. Men vi vet inte riktigt hur man ska kunna spela på instrumentet, eller vad för slags instrument det kommer bli. Det återstår att se.
Och nu är vi helt övertygade om saken - det kan omöjligt finnas någon som är bättre på att prata än vad vi är. Vid halv fem ungefär, slocknade vi. Och då hade vi pratat om nästan hela vår skoltid. Och vi konstaterade precis som Petra i Eva och Adam att "det känns både kul och sorgligt på nåt sätt" .
Vi avslutade morgonen med att begrava min lilla kusin som kom på besök. 
Med andra ord har vi haft ett hellyckat dygn. Tack Sanna!
Jag har skållat tungan och kan inte komma på någon passande rubrik till detta inlägg. Men jag är trött på.. jag vet inte ens vad jag är trött på.
Men samtidigt säger den ganska mycket om detta sjuka, fixerade samhälle.
Tar orden aldrig slut? Och. With a thousand sweet kisses.
Så mitt liv i min höst kommer eka tomt.
Vad ska det bli av mig egentligen?
Inte nog med att jag inte gör något annat på dagarna än att sitta och glo in i denna dammiga datorskärm. Nu håller jag dessutom på att tappa alla mina intressen. Känns det som. Jag är helt omotiverad till att sätta mig vid pianot. Och när jag väl sitter där orkar jag inte spela något. Och om jag spelar något ändå blir det inte bra för jag orkar inte lägga ner något i det. Och jag skriver inte längre. Inte alls. Jo på bloggen så klart. Men det räknas inte riktigt. Och jag har inte läst något på jättelänge (i alla fall inte de två senaste veckorna..). Och jag har lagt ned ridningen.
Om jag fortsätter så här kommer jag inte ha en enda fritidsaktivitet i höst. För alla mina aktiviteter just nu har med musik att göra. Är musik. Och jag tycker knappt det är kul längre.
Men hur omotiverad jag än är till allting så finns det en person som kan få mig på strålande humör. Elvira är den bästa tjejen! Helt klart. http://www.poeter.se/viewText.php?textId=677464
Om alla hade en cykel som jag skulle det bli renare i lufen. Di-du. I luften. Di-du.
Jag tänkte bara uplysa er om hur otroligt underbart härligt det är att cykla! Och när Sanna ser det här kommer hon undra ifall jag åkte in i en lyktstolpe eller möjligtvis krachade i ett sånt där patetiskt väggupp på hemvägen. För ungefär en timma sen låg nämligen jag och min viljelösa och omotiverade kropp, på hennes golv och jag beklagade mig något extremt och upplyste henne om hur ofattbart synd det var om mig som var tvungen att cykla hela vägen hem. Men det är ju ofta så att det är själva startstreckan som är det jobbiga. Sen går det av bara farten. Och näst efter att rida är cykla det som ger störst frihetskänsla. I alla fall i nedförsbackar.
Någon gång i mitt liv ska jag ut och cykla klockan 6 en sommarmorgon. Innan allt har vaknat. Och när det är helt jättetyst. Och solen precis kommit upp. Det lovar jag mig själv.
Maaaaja, jag önskar att du var min storasyster. Kan du inte vara det? Nej inte på låtsas, på riktigt?
Har du borstat tänderna?
Glöm inte att ta på dig en jacka när du går ut.
Nej, du får inte ta ett kex före maten.
Jag kan hjälpa dig snart, ska bara ta hand om disken först.
Varför har du bara en strumpa på dig?
Sitt inte framför datorn hela dan bara.
Du orkar visst mer potatismos, kom igen, en sked för maja.
Jag börjar känna mig som en riktig mamma.
Jag har ägnat dagen åt att ta hand om mina små söta kusiner. Vi har kollat på Hej Hej Sommar, gungat på Tarzangungan, målat, pusslat, spelat spel, varit inne på Bolibompas hemsida och lekt pianoskola. Jag blev riktigt riktigt stolt över min lilla elev. Den tjejen har talang alltså. Det är inte alla sexåringar som kan spela som hon gör. Hon har det i sig.
Himlen har landat på ett grässtrå. Därför darrar det.
Jag har nog växt fast framför datorn. Och min stol är riktigt obekväm. Faktiskt.
När jag vaknade i morse hade jag förfärligt ont i rumpan. Som när man ridit i två timmar, och ett sånt där jättejobbigt balanspass, du vet. Eller det kanske du inte vet. Men då har man väldigt ont i rumpan i alla fall. I sittbenen. Och jag fick fundera ett bra tag innan jag kom på vad detta berodde på. Och det är så pinsamt. Och hemskt. Och det är verkligen ett tecken på att jag inte har något liv.
Jag har ont i rumpan för att jag har suttit så mycket framför datorn den senste veckan.
Vi ska supa hela natten, supa hela dan. Men min lilla blomma är alldels svartprickig.
Grannarna sjunger snapsvisor. Högt och falskt. Riktigt falskt. Och i otakt. Och mitt huvud gör ont. Och jag är trött.
Men det var inte det jag hade tänkt skriva om nu. Jag tänkte berätta om min fina lilla röda blomma som jag fick på skolavslutningen. Den som jag bestämde mig för att ta hand om, försöka hålla vid liv. För det har jag aldrig lyckats med tidigare. Till och med mina kaktusar dör av vätskebrist. Men den här blomman tänkte jag vattna varje dag. Och i början gick det bra. Sen började den se lite sloken ut och då vattnade jag den ännu mer. Tills mamma sa att jag höll på att dränka den. Då drog jag ned lite på vattnandet. Sen höll den sig faktiskt fin hela sommaren. Men igår upptäckte jag att det var fullt med svarta prickar på den! Mamma säger att det är löss. Jag är så ledsen för min stackars lilla söta blomma som är alldels full av löss. Stackarn. Och stackars mig. Jag som tagit så bra hand om den.
Kan blommor dö av löss?!
Jaaaaaaaag träffade en tjej idag
Jag vill ha brännvin, jag vill ha brännvin och coca cola
Var nöjd med allt som flaskan ger och allting som du super ner
Men inte Pelle Jöns
Och jag vill inte höra en endaste liten snapsvisa till!
Jag drunkar i ett hav av Mozart, fingerövningar, ackordsanalyser och jazzlåtar. Nej förresten, jag spelar ju inte jazz.
Så nu står jag med noter upp till knäna och pärmar i högar och hålslagare som gått sönder och fingrar som är klämda och pianostycken på minst 700 sidor som är helt i jättefel ordning och notböcker som jag aldrig sett och notböcker som jag antagligen aldrig mer kommer att se och tejpade noter och noter som skulle vara i stort behov att tejpas men som inte kan tejpas för tejpen är ju slut för länge sen.
Och jag frågar mig varför jag inte har något mindre notigt intresse, som brottning eller så. Där behöver man bara hålla ordning på ett par handskar. Jag tror nog jag ska börja brottas.
